Monthly Archives: september 2013

Det finns så mycket ord i mig, men just nu får jag inte fram dom.
Det finns bara en sak jag klarar att skriva och det är,

Jag älskar dig Daniel

Jag har ett kort på dig Daniel, ett kort som jag aldrig lagt upp.
Det är ett kort som jag tog på dig när vi satt på Bee. Du var så fin där, som du alltid var.
Det var precis innan Amira kom ner och hälsade på oss. Kommer du ihåg den dagen? Ja, det tror jag du gör. För det var en rolig dag. Det var dagen du gick in på Body Shop mitt emot arkaden och aldrig har väl den butiken fått in en kund som kunde deras sortiment så som du kunde.
Du berättade för Amira vad hon skulle köpa och inte köpa och jag bara log. Sen gick jag ut och ställde mig utanför och rökte. Det där va inte riktigt min grej.

Det där är ett av alla minnen av dig. Små minnen som nu blivit så stora. Minnen av min tid med dig. Den där sommaren 2012.

I morgon är det ett år sedan ditt hjärta slutade slå. När detta börjar skrivas är det tolv timmar kvar tills det är exakt ett år sedan du skrev ut dig. Vad du sen gjorde mellan halv tre och 20 över vet vi inte förutom att du mötte en patient. Det är det vi vet.

Ett år, ett jävla år.

Vad jag saknar dig Daniel. Vad mitt liv blev tomt och vad tomt mitt liv fortfarande är. Jag har haft sådan ångest över att åka till Umeå i morgon men igår kom två brev som gjorde mig stark igen. Igår fick jag en sådan där bekräftelse på att det jag håller på med leder till resultat och det värmer mig.

Men saknaden efter dig, den gör mig alltid matt och ledsen, och just nu saknar jag dig mer än någonsin. Idag på jobbet var det ett helvete. Jag ville bara sätta mig ner och gråta men spelade glad. Det är det jag är bra på, att spela glad och stark.
I morgon kommer det bli likadant. Folk runt mig kommer gråta men själv stänger jag av mig. När sedan ingen ser kommer jag stänga in mig och gråta hysteriskt och sakna dig hysteriskt. Det är så det blivit med min sorg. Bara några få personer släpper jag in, de få som såg dig och mig och som förstod.

Gud Daniel, vilket resa vi gjorde, och vilken resa du gjorde. Vad jag önskar att fler fått se den, som dom förstått. Vad jag önskar att fler fått höra våra samtal och våra funderingar. Vad jag önskar att vi fått mera tid, och vad jag önskar att du vore här nu.

Ett år, ett jävla skitår.
Du är så saknad, och du är så älskad.
Runt min hals bär jag mitt smycke. Mitt minne av dig, och i mitt hjärta lever du för alltid.

Jag skriver nog mer till dig sen, men jag ber dig nu Daniel.
Ge mig kraft att orka leva vidare, ge mig kraft att orka i morgon.
Ge mig kraften att orka leva mitt liv, och ge mig kraften att se morgondagen.

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Du återvände till helvetet.
Då vände du tillbaka till de som gjorde dig illa.
Du vände tillbaka till ensamheten och till de som manipulerade sönder dig.

För ett år sedan idag såg jag dig för sista gången.
Jag stod och såg på dig från fönstret.
I mig fanns en röst som sade att jag inte skulle se dig igen.
Jag hade varnat dig innan. Jag hade sagt, ”Om du åker tillbaka till Umeå så dör du Daniel. Det går åt helvete om du återvänder dit”, men medicinerna hade vunnit slaget om din själ. Medicinerna och gifterna som dom gav dig hade förstört dig totalt.

Fan ta dom! Fan ta dom som gjorde detta mot dig! Fan ta dom som lekte med dig! Fan ta dom som gav dig ännu mer mediciner! Fan ta dom som i sina sjuka värld gjorde dig till en docka som dom kunde leka med! Fan ta dom allihop för att dom dödade dig.

Jag saknar dig Daniel.
Idag känner jag mig mer ensam än jag någonsin gjort innan.
Idag är det svårt.
Idag är det förjävligt.

Fan ta dom som gjorde detta.

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Jag bakom Till Daniel vill med detta gratulera prinsessan Madeleine som nu ska ha barn. Tänk va kul för henne! Jag vill också passa på att gratulera svensk media!
Idag har hela mediasverige svämmat över med nyheten om att det mest naturliga som finns, att föda barn, även kommer ske med detta numera gifta par på bilden ovan.
Samtidigt känner jag en extra glädje för medias skull för nu har ni ju något att skriva om ända fram till mars månad. Varje dag kan vi nu få läsa om den glada  morfar kungen, den glada mormor Silvia etc. Har vi tur får vi alla snart höra svaret på frågan ”Mår du illa på morgonen HÖHÖHÖ”

Så kan ni i mediasverige i ännu ett halvår skita i det faktum att det pågår legitima mord på de svenska psykklinikerna i Sverige. Ni kan strunta i att ni ignorerar information om att psykkliniker drogar ner sina patienter. Ni kan strunta i att ni får information om att det på vissa kliniker skett tiotalet dödsfall på ett år utan att en människa brytt sig om det. Ni kan strunta i att de människor i detta land som har absolut lägst prioritet och rang inte har en käft som talar för dom.
Ja mediasverige, nu kan ni vara lyckliga igen, och emellan nyheterna om hur det går med barnet som ska komma i mars kan ni ju alltid skriva lite mer om Lundsberg.
För vad är några jobbiga döa psykfall mot gråtande ungdomar som inte får jaga varandra med strykjärn längre? Vi vet ju dessutom att ni inom media bara kan skriva om en sak i taget och självklart ska nyheterna då ligga i och omkring kungafamiljen och överklassungar som inte får bo på Internat.

Heja Media! Ni är inte alls en skam för den offentliga debatten och ni har verkligen inte på något sätt tappat er roll som granskare.

Ville bara säga det till dig.
Att du var så jävla fin!
Du är den finaste kille jag någonsin kommer träffa och du var bara så vacker.
Fortfarande kan det slå mig hur vacker du var, och hur vacker du är och hur vacker du för alltid kommer vara.
Fortfarande kan jag se på det här kortet och minnas den där sommardagen med sådan glädje.
Fortfarande minns jag dig för allt du var, för allt du gjorde och för allt som var du.

Älskar dig Daniel, älskar dig för alltid.
Saknar dig, saknar dig för alltid.
Finaste finaste du!
Vackraste vackraste du!

Varje dag sedan den 15 augsti har jag vaknat och tänkt, ”Vad hände idag för ett år sedan”.
Den 15 augusti är en dag som är en sådan vändning i allt som hände förra året. Det var den dagen sjukhuset skrev under din dom Daniel.
Det ser man nu när man läser dina journaler. Efter det blev ingenting mera sig likt. Det var då dom satte in dig på det som uppenbart förstörde dig.

Jag mår inte bra just nu. Jag saknar dig mer än på väldigt länge och jag tänker på allt som hände och skedde. Allt som gjordes emot dig, allt kaos, allt svek, allt annat. Nu när man kan se tillbaka ser man allt som en röd tråd. Hur varje sak dom gjorde förstörde dig samtidigt som du fortsatte kämpa utefter dina förutsättningar. Problemet var bara att drogerna dom stoppade i dig gjorde förutsättningarna allt mindre och mindre.

Hade du en chans? Fanns det verkligen en chans för dig? Ja! Det fanns det. Den övertygelsen kommer aldrig släppa mig. Om någon på den där bollibompakliniken hade sett det jag fick se, eller nej, om någon där hade velat se det hade dom också trott det. Tänk om du hamnat på en riktig klinik istället med riktiga läkare och inte droglangare i vita rockar.

Idag är det den 1 september. Idag för ett år sedan hände så mycket. Efter en kväll och en natt som var allt annat än bra blev den 1 september en dag jag aldrig kommer glömma. En sådan dag man ville ha fler av och jag fick flera dagar men inte tillräckligt. För sen brakade allt samman.

Folk säger att jag mår bättre nu. Jag ler inombords åt det snacket och önskar att dom kunde få känna i en sekund det jag känner. Jag önskar att dom kunde få veta hur jag mår.
Ja, den akuta sorgen är över. Någonstans har jag börjat acceptera att du är död, men bra mår jag inte. För i samma stund som den acceptansen kom ja då kom också tankarna tillbaka att jag inte vill bara här. För jag vill inte vara kvar Daniel. Kanske tror en del att det handlar om att jag vill vara där du är. Så är det inte. Jag vill bara inte mer.
Varje kväll innan jag somnar önskar jag att få somna snabbt och inte vakna mer. Varje morgon är en besvikelse över att jag måste stå ut en dag till. Livet är inte för mig, och kommer aldrig bli. Så är mitt liv, och du om någon vet nog hur det känns. Mitt liv är och har varit i så många år en resa mot att slippa vakna igen.

Jag är så glad att vi träffades Daniel. Jag är så lycklig i all sorg att jag fick chansen att älska igen. Jag är så tacksam för att jag fick känna den där känslan över att någon var viktigast och du var viktigast. Du blev det så snabbt och fortsatte vara det så länge, och är på många sätt det än.
Nu ska jag till jobbet. Nu ska man spela glad i några timmar. Jag är bra på det, att spela glad. Nu ska man spelar duktig.
Sedan kommer jag hem, sätter mig vid datorn, och sen bryter jag ihop. Jag gråter, skakar och minns. Försöker vara stark, men det går allt sämre med det. Allt mindre finner jag mening med att försöka. Allt mindre finner jag hoppet, allt mindre finner jag anledningar.
Mitt liv, mitt jävla liv.

1 september 2012…
Då satt vi i min soffa och lyssnade på George Michael. Efter att i nästan 7 timmar suttit i köket och pratat och pratat satte vi oss där. Sedan…
Tänk vad livet var bra då. Tänk vad livet var lyckligt då. Tänk att att du skulle dö 11 dagar senare.

Älskar dig, in i evigheten.
Vi ses snart

/Walle