Category Archives: Personligt

En liten saga till er från mig.
Om någon/Några tar åt sig så bjuder jag på det…

Det var en gång för länge sedan ett litet land som var väldigt avlångt. I nedre delen av landet pratade man på ett konstigt sätt, och som kulturarv åt man konstiga torra höga kakor gjorda på ägg och socker. De som bodde i nedre delen av det lilla landet ville gärna arbeta sade dom, men då de inte fick några jobb så skyllde de på alla andra som kom från andra länder, och sedan blev de partiledare för Sverigedemokraterna.
Annars frodades det lilla landet ganska väl. I landet bodde det en kung som kom från Frankrike, och han var gift med en tyska. Tillsammans hade de tre barn som i sin tur börjat få egna bebisar.
Att ha kungar, och Sverigedemokrater som gick på a-kassa, kostade självklart en massa pengar, och som tur är var det lilla landet rikt på naturtillgångar såsom järnmalm, träd, sten och guld, och mycket av allt sånt som det lilla landet behövde för att få in pengar fanns i de norra delarna av landet.
Väldigt högt upp i det lilla landet låg ett stort landskap som man brukade kalla för Västerbotten. Landskapet var ett stort och vackert landskap med stora skogar,m och stora sjöar, men inte så där värst många människor. I Västerbotten fanns det många små städer och byar, men två städer var lite större än de andra, och de hette Umeå och Skellefteå.
Umeå var störst och ville gärna se sig som Norrlands Huvudstad, även om en annan stad också kallade sig för det. I Umeå kunde man gå i skolan i flera år, och man kunde läsa till att bli både doktor och polis. De som bestämde i Umeå hade också beslutat att man skulle bygga om hela staden på en gång så Umeå såg ut som en byggarbetsplats med stora kranar och djupa gropar i marken lite överallt. I Umeå hejade man på Björklöven men de hade inte vunnit en match sedan staden brann ner till grunden senast så egentligen var det ingen som brydde sig längre. Knappt Björklöven själva.
I Umeå låg det också ett jättestort sjukhus uppe på en kulle. Sjukhuset hade en massa fina doktorer som sprang omkring lite rufsiga i håret och verkade stressade.
Mest rufsiga, och mest stressiga var doktorerna som arbetade på psykiatrin på sjukhuset. Ja, inga var så stressade som dom.

Den andra lite större staden i Västerbotten hette Skellefteå.
Den staden var mycket mindre än Umeå men hade de senaste åren blivit känd i det lilla landet som staden som verkligen kunde spela ishockey. Stadens hockeylag var jätteduktiga och alla i staden var så glada över att deras killar, där knappt någon kom från Skellefteå, kunde spela så bra hockey. Det mesta i Skellefteå handlade om hockeyn när folket som bodde där inte jobbade, skruvade på sin gamla bil, eller satt på torget och tittade på den konstiga staty de som i staden som bestämde hade sagt skulle stå där. Sedan var Skellefteå också känt för väldigt många unga brukade ägna lediga stunder åt att äta saker som gjorde att man blev alldeles snurrig. Faktum är att om man frågade folk på internet vad Skellefteå var känt för så var det hockey och snurrmaten.

En regnig höstdag kom en arg man till Västerbotten. Han reste med flygplan upp och landade precis när det började ösa ner. Mannen var jättearg på väldigt mycket i Västerbotten, och nu hade han fått för sig att han skulle berätta det.
Mest arg var mannen på läkarna som hade mest rufsigt hår på sjukhuset. Mannen menade att läkarna hade gjort så mycket fel, och det berodde säkert på att de var så stressade, så att det hade slutat så illa för en person mannen tyckt väldigt mycket så personen hamnat i himmelen istället för att få flytta till Göteborg som han velat så mycket.
Ja den arge mannen skällde och skällde och skällde, och han skrev och ropade och gapade och förde ett himla liv. När mannen började ropa kom det fram massor med människor till mannen som berömde honom. De var också arga på sjukhuset för vad de gjort mot mannen som skulle flytta till Göteborg, och den arge mannen kände en förhoppning om att nu skulle han få saker att hända för om fler än honom var arga så skulle ju de som bestämde kanske förstå att läkarna med rufsigt hår behövde lite avlastning, och att de som var chefer kanske inte klarade av sitt jobb. Ja kanske skulle de som bestämde då blir lite rädda och ge lite mer pengar så att man kunde hjälpa de människor som hade ont i själen.
Den arge mannen sade till alla som kommit fram till honom och sagt att de var rädda, ”Men kan inte ni hjälpa till. Tillsammans kan vi förändra saker så att inte fler behöver komma till himmelen”
Med ens blev det väldigt tyst kring den arge mannen. Folk som innan också varit arga gick hem och började diska istället och de såg ner i diskhon och vågade inte lyfta blicken.
Den arge mannen frågade då andra som också varit arga, ”Men ni då? Ni kan väl hjälpa till. Ni var ju så arga innan. Tillsammans kan vi förändra saker så att inte fler behöver komma till himmelen”.
Igen blev det alldeles tyst runt den arge mannen och de som då varit arga sprang hem och skrev på Facebook om Idol istället, och skrev om hur mycket de älskade sina vänner.
Den arge mannen blev alldeles paff, men fortsatte ändå att bråka med sjukhuset ett tag tills det inte gick att bråka mer.

Mannen som skulle flyttat till Göteborg hade berättat för den arge mannen att han kom från Skellefteå från början. Han hade inte tyckt att det var så roligt i Skellefteå, och hockey tyckte han inte heller om. Däremot hade han när han var ung testat att äta saker som gjort att han blivit alldeles snurrig i huvudet. Han hade gjort det liksom så väldigt många andra unga i Skellefteå. För det hade varit väldigt tråkigt att vara ung i Skellefteå när man inte tyckte om hockey, skruva med bilar eller se på den konstiga statyn på torget.
Nu åkte den arge mannen till Skellefteå, och han träffade massor med människor som var så upprörda och arga över vad som hänt mannen som skulle flytta till Göteborg.
De upprörda människorna sade alla ”Han skulle fått hjälp av sociala när han va yngre, och sjukvården hjälpte honom inte heller de uslingarna”. Andra kom fram till honom och sade, ”Ja det är så mycket skit här i Skellefteå”.
”Men!”, brast den arge mannen ut, ”Vi gör något åt det då! Vi säger till det sociala att de måste skärpa sig, och vi säger till sjukvården att den måste bli bättre!”
Direkt försvann de som klagat på det sociala. För hockeyn skulle snart börja hade de läst i stadens tidning som nästan enbart brukade skriva om hockey.
Då vände sig den arge mannen till de som klagat på det där som gjorde folk snurriga.
”Men ni då? Ska ni inte hjälpa till så vi kan få bort det där dumma från Skellefteå så inte fler testar det där som gör en snurrig”
Det tog 30 sekunder och sedan stod mannen ensam kvar. Alla hade gått hem, om de inte gett sig iväg till hockeyarenan för det var ju hemmamatch ikväll.

I den lilla staden Skellefteå låg mannen som skulle flytta till Göteborg begravd. Den arge mannen reste dit och satte sig en stund vid graven. Nu var inte den arge mannen arg mer utan nu var han ledsen. Han klappade gravens sten, och lade en röd ros vid gravens kant.
”Vet du”, sade han till sin vän som låg där, ”Nu har jag försökt. Jag har försökt få folk att protestera och kämpa lite, men ingen vill. Jag har försökt få med alla de som var så arga när du försvann men alla är så upptagna med sitt. Jag kommer för alltid vara arg för vad som hände dig, men jag kan inte göra detta ensam och då ingen annan vill eller orkar så tänker jag att varför ska jag bry mig om de här i Västerbotten. De bryr ju sig inte om sig själva ju, och jag bor ju inte ens här. Vill de att de rufsiga läkarna ska fortsätta göra fel så fler kommer dö så får de göra det, och vill folket i Skellefteå att man ska strunta i de som mår dåligt, eller strunta i de som tar saker som gör en snurrig så får det bli så. Jag har tröttnat på Västerbotten nu”
Den ledsne mannen reste på sig, men innan han ställde sig upp helt kysste han gravens sten försiktigt och viskade ”Jag älskar dig Daniel”. Sedan åkte mannen hem för att aldrig mer återvända.

Samtidigt som mannen satt på flygplanet hem gick en ung man över en bro i Umeå. Mannen var alldeles snurrig av mediciner han fått av sin doktor som varit så stressad så doktorn hade inte hunnit med att ta sig an den unge mannen riktigt. Nu hade den unge mannen fått för mycket mediciner och visste inte ens vart han var. Innan han visste ordet av hade han ramlat ner i vattnet, och mannen drunknade.
Dagen efter när folk fått höra vad som hänt blev de igen upprörda och arga. De skällde och beklagade sig till varandra, och de skrev fina minnesord på den unge mannens nystartade minnessida på Facebook där de förklarade sin kärlek till honom,  men de orkade bara vara arga, och de orkade bara skriva fina saker en liten stund för alldeles snart skulle finalen i Idol börja. Dessutom hade de ju så mycket att göra…
Ja livet i Västerbotten gick vidare fast med allt mindre folk dock, men med desto fler gravar, för där har folket lärt sig att om man blundar riktigt riktigt hårt och bara tänker på sig själv i första hand. Ja, då behöver man inte bry sig om något annat.

För 927 dagar sen satt du och jag framför våra datorer med Skype igång. Där började du berätta, och jag skrev.
Ja Gud vad du berättade, och Gud vad jag skrev.
Sedan fortsatte jag skriva, och du fortsatte berätta, och vi trodde det skulle bli så bra, och du ville förändra, men så….

Det blev inte som vi trodde, eller som någon trodde, men skriva det fortsatte jag med, och kan faktiskt säga att det är klart nu Daniel.
Det blev ju inte en bok, utan 2 fast egentligen 3. Den första är ju redan ute, fast den ser jag inte som en ”riktig” bok, men snart kommer den riktiga, och vad jag längtar. Fast du finns numer redan på kungliga biblioteket, och där kommer du sparas för all framtid. Du är odödlig på många sätt min ängel.

Boken 122 dagar har gått från att ha varit en dåres försvarstal till att berätta något mer. För under tiden som månaderna gått har du, ditt liv, ditt öde och ditt tragiska slut blivit något mer. Du står för så mycket som är fel i vårt samhälle, och i vår omsorg om varandra, och det ville jag också berätta om. På samma sätt som din död för mig blev något mer än bara en sorg efter någon. Det blev en vändpunkt, ett slut, och en start på något.
Riktigt vad som startade har jag inte kommit på helt och hållet än, men jag återkommer till det.

Många, tror jag, kommer bli rörda av böckerna. Många, vet jag, kommer bli förbannade, och några, misstänker jag, kommer sätta kaffet i vrångstrupen. Fast jag vet ju också att de som borde läsa dem inte kommer göra det. Nej då, ingen risk för det….

De senaste veckorna har jag ägnat mig åt att läsa igenom allt, och det var jobbigt. Vissa kvällar har jag varit helt slut ska du veta. Det är mycket minnen som sveper över en när man läser allt så koncentrerat, och det mest jobbiga kom efter 12 september.
Samtidigt är jag glad idag för att jag väntade med att släppa böckerna ett år för med distansen man ändå fått kan man se saker från ett annat sätt, och samtidigt vågar jag idag vara ännu mer öppen om om vad som hände, och framförallt hur jag upplevde det. För det här är min berättelse. Det är hur jag upplevde det, men jag hoppas faktiskt också att det är din.

Jag saknar dig ikväll. Skulle vilja att du var här och att vi skålade för att böckerna var klara. Fast då hade det varit en delvis annan berättelse, med framförallt ett annat slut. Nu blev det inte så, och firar gör jag inte heller. Det finns ju inget direkt att fira, men lite stolt är jag. Jag tycker dessutom att jag ska vara lite stolt.

Det är på många sätt mycket som blir avslutat med det här. Många som jag började prata med efter din död är idag borta, och det är som det är. Sörjer gör jag inte. Vi hade en sak gemensamt, och det var du, och när den saken var liksom utredd så fanns inget annat kvar. Så är det, och det behöver inte vara fel. Fast jag har också träffat många som jag vet kommer finnas där, och som jag försöker finnas till för. Människor som nu blivit mina egna vänner, och det är jag glad för.

Snart är det jul, och jag vet att Jennie och Kevin kommer att hälsa på dig där uppe i norr. Jag önskar jag kunde få göra det samma, men det har jag inte råd med. Det är det jobbiga ska du veta. Att jag känner så starkt att jag vill sitta där hos dig, men att det är så jävla problematiskt att ta sig dit. En stämpel, och så annorlunda allt kunde varit….

Jo, den senaste tiden har jag pratat/chattat mycket med R. Vilken underbar människa Daniel! Jag skulle vilja nypa dig lite för att du ibland gjorde som du gjorde, men samtidigt när man ser på hur allt såg ut runt om är det inte konstigt att det ibland blev så fel.
R försöker heller inte till skillnad från alla andra utmärka sig själv. Ni hade det ni hade, ni var det ni var och så var det på gott och ont.
En go person är han i alla fall, och jag är glad att något normalt kom ur cirkusen faktiskt. Vi kan prata om precis allt, och dessutom har han sjuk humor. Sånt e kul 🙂

Nä, nu ska jag försöka sova lite. Är fullständigt slut i skallen och har huvudvärk. Jag ser så jävla illa nu för tiden, och nya glasögon har jag inte råd med. Men det har gått bra i alla fall. Då jag har ny katt som inte tillåter att jag sitter still utan henne i knät så kan jag ändå inte sitta så nära skärmen.

Saknar dig Daniel. Det är så mycket jag skulle vilja berätta för dig. Så mycket jag skulle vilja höra. Så mycket….

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Satt och skojbråkade om musik med Henke på Facebook, och kom att tänka på denna låt.
Vad du älskade denna när vi såg den här, och vi bestämde att någon gång skulle vi se George live ihop.
Jag är så glad att jag fick min George Michael dyrkan att smitta av sig lite på dig för ingen är bättre än George!
Jag får fortfarande en blandning av knytning i magen, och tårar i ögonen när jag hör Jesus to a child.
Den låten är för alltid alltid alltid din låt i min värld.

Så skruva upp volymen där uppe i himmelen och lyssna på en av de vackraste och starkaste låtar han gjort.

Saknar dig Tussen
Älskar dig Daniel,
in i evigheten

P.s Äsch vi tar en till! Och denna är såååååååååå bra! D.s

En så kallad milstolpe skedde denna helg för sidan Till Daniel.

Nu har över 150 000 personer läst något på den här sidan/bloggen, och det är helt fantastiskt.
Sedan sidan startade på nästan dagen för 2 år sedan har också över 20 000 sett filmerna om Daniel, och jag har totalt fått över 300 mail från personer som på ett eller annat sätt blivit berörda, påverkade, ledsna, förbannade, förtvivlade etc på grund av det öde som drabbade Daniel.
Jag vill med detta inlägg tacka alla er som läst, och alla er som hört av er. Det har betytt oerhört mycket ska ni veta. Jag vill också tacka er som vågat delge mig era egna tragiska berättelser och tack vare er har jag lärt mig så oerhört mycket om vilket bedrövligt tillstånd den svenska psykiatrin befinner sig i.

Under hela tiden har det funnits en diskussion hos vissa läger om den här sidan är ok. Hänger jag inte ut Daniel? Hade han tyckt om det? Hade han avskytt det, och så vidare…
Låt mig då säga:
Ja, jag har hängt ut Daniel. Det gör man direkt när man skriver om någon som inte finns kvar, eller som kan förklara sig. Inget snack om den saken.
Men jag anser att mina texter har varit min bild, och utifrån hur jag såg på saker och ting, och känner idag ingenting annat än stolthet över vad den här sidan ändå lyckats göra. För Till Daniel har mitt i mina egna förtvivlade texter också blivit en beskrivning av en psykiatrivård som inte fungerar, och det är viktigt att det kommer fram. Sedan ska man inte förglömma att Daniel själv både var med i radio öppet, samarbetade med projekt vid Göteborgs Universitet, och ville skriva en bok om hur det är att vara ung och trasig. Självklart finns det massor om Daniel som inte står här. Det är sånt Daniel tog med sig och som får stanna där. Det har, trots allt, funnits en spärr på hur öppen man kan och får vara, men då jag sett hur andra agerat efter Daniels död så är jag idag stolt i alla fall över att jag gjorde nåt. Fel eller inte så gjorde jag något. Det är mer än vad väldigt, VÄLDIGT, många andra kan säga…
Man ska inte glömma att detta är MIN personliga sida. Detta är ingen officiell minnessida utan det är min egna som jag själv gjort, och där mina egna texter står och ingenting annat. Det är ju också, till er som stör er, väldigt fritt fram att inte läsa den.

Jag är stolt över sidan Till Daniel, liksom jag är stolt över Daniel. För utan hans styrka som han hade jag aldrig fått energin, och hans energi smittade av sig på mig, och det är jag tacksam över. Jag är också stolt över alla er som varje dag får möta vår kaotiska psykvård, och att ni orkar kämpa.

Sedan är jag faktiskt lite stolt över mig själv med, och vet ni kära läsare??
Det anser jag mig ha rätt att vara idag.

Kram på er

/Walentine

Att du har världens sötaste och goaste systerson vet du redan, men idag slog han nog någon form av rekord Daniel.
Han är inne i en fas nu då han gärna vill berätta hur saker ligger till, och gärna om precis allt.
Idag har han t.ex lärt Henke att man inte kan rikta ”muslampan” mot taket för Shirley kan inte klättra på väggar, och sen berättade han att katter gärna sitter i träd och så vidare.

Efter det var det min tur att få lite kunskap och geografi stod som ämne idag. Han berättade först att det finns olika språk, och sedan olika länder. Spanien finns, och Irak, och Palestina, och Finland och Sverige, och sedan berättade han att det finns ett land som heter Tuppland.
Jag som inte hade hört talas om Tuppland innan frågade exakt vart detta land låg och då berättade han, med tydlighet i rösten så att jag verkligen förstod, att Tuppland ligger långt bort. Man måste flyga dit och det tar 40 timmar! I Tuppland bor det bara människor och tuppar, och de pratar engelska, arabiska och svenska 😀

Han var bara så söt när han berättade det, och jag tycker att visst är Tuppland det bästa namnet på ett land ever?!
Någon gång ska jag skriva om landet Tuppland där bara människor och tuppar finns

Jag gjorde en coverbild till min Facebook om Tuppland, och om ni har Facebook i himmelen så kan du ju ta den.
Förresten, om ni har Facebook där uppe så adda mig!

Älskar dig tussen min,
in i evigheten

/Walle

Hej min tuss.

Sedan du lämnade oss har jag med väldigt jämna mellanrum ägnat stunder åt att leta på Internet, och tja du vet…
Det där är ännu en sådan där sak som ingen vet att jag gjort, och de inte kommer få veta heller. Igår och idag satt jag en stund med det, och kom över något helt annat, men som handlade om dig. Det var en text du skrivit om hur du upplevde mobbning i skolan, och du undrade varför ingen gjorde något. Jag har läst texten innan, och du hade den med i en tidning en gång i tiden också, men denna gång gjorde texten så ont att läsa, och samtidigt slog saknaden till igen, och denna gång något så enormt.

Det kan räcka med en sån där grej för att jag ska bli så vanvettigt sorgsen, och sakna dig så vanvettigt mycket.
Kanske är det för att allt annat står still som det blir så här ibland, eller kanske är det så som det ”ska” vara, men just nu gör det ont Daniel.
Just nu känns du så nära men ändå så långt borta, och just nu vill jag bara kunna sträcka ut handen och känna dig där. Just nu vill jag inte vara ensam, utan min tuss.
Just nu vill jag samtidigt slå någon hårt i skallen för att det blev som det blev.
För det jag hittade var ett sådant bevis på hur du faktiskt ville förändra dig, världen du levde i, och livet runt dig, och därför blir jag fortfarande arg, frustrerad och ledsen för att det inte blev så.  Ilska blandad med sorg, och på det en hög med tårar.

Saknar dig Daniel. Ja jag saknar dig så jävla mycket 🙁

Har egentligen inget vettigt att säga, eller skriva, men ville bara säga hej.

Tänker på dig, på mig, på allt och resten där emellan.
Funderar ibland på om du verkligen vet och förstår hur saknad du är.
Tänker på hur du fick mig att aldrig känna mig ensam, men samtidigt hur fruktansvärt ensam jag mitt i allt ändå kände mig när sjukvården ställde till det.
Känner också hur ensam jag blev sen, och är fortfarande…

När du varit död i 6 månader tog jag en del av texterna som folk skrivit på din ”officiella” minnessida på FB och satte ihop dom i en liten ”film”
Lägger in den här om du inte sett den innan fast det vet jag ju iofs att du har.

I slutet av helgen min tuss kommer det ske en sak här. Det är dags för ett öppet brev till den där ruttna myndigheten som sägs ansvara för folks säkerhet inom sjukvården….

Puss min tuss

Hej min tuss.

Ser du ljusen inatt från din himmel? Ja hoppas det.
Jag är ledsen att jag inte kunde komma upp till dig idag. Jag hade gärna velat det, men det är som det är när man saknar pengar.
Fast jag tror du hade besök idag i alla fall så du får det lite fint hos dig.

Jag hatar den här dagen Daniel. Jag har alltid hatat Alla helgon. För de flesta är det en dag att minnas de döda på, men för mig är den bara en påminnelse om allt som kunde varit, och allt som inte blev. Idag har jag varit hos Patrick och sen åkte jag till Mia. Jag såg alla människor på kyrkogården och någonstans värmde det mig att de gick där tillsammans hos dem de saknar. Själv var jag ensam, och kände väl heller inte för att träffa någon. Den enda jag egentligen ville åka till var dig, men som sagt det är för långt. Har gått och hoppats hela dagen att någon kanske kunde tänkt att de skulle tända ett ljus från mig hos dig, men nej då. Ingen risk och varför skulle någon egentligen göra det? Omtanke går ju bara åt ett håll ibland…

Men här hemma har det brunnit ljus idag, och när det brann ner tände jag ett nytt.  När jag sedan satte mig i soffan så gick det inte direkt lång tid innan TV’n ville visa lycklig homosexuell vigsel så då stängde jag av. Sånt klarar jag inte riktigt än. Då gör det ont, och då minns jag för starkt den där kvällen den 11 augusti och jag är trött på att minnas. Jag är trött på att komma ihåg det som bara är….minnen.

Ja mitt liv är minnen av de som inte finns mer. Några nya minnen tror jag inte att det kommer skapas för jag vill inte ha människor i mitt liv på det sättet mer, och jag tror det är bäst så.
Jag slipper då åka och tända ljus, och jag slipper tänka på att adressen numer är en kyrkogård. Jag slipper tänka på att du skulle bott med adress Göteborg, men idag är din adress ”Skellefteå S:t Örjan Sä KV 06 7”. Ja, jag slipper tänka.

Vad jag skulle vilja krama dig just nu Daniel. Kanske med ett tänt ljus bredvid oss. Ett ljus som då skulle stått för livet.

Älskar dig, in i evigheten

/Walle