Så sade du i mars 2012.
Du skulle kunna ha lyckats, men andras sjabbel förstörde det.
Du ville lyckas, men andras nonchalans krossade det.
Du tog inte livet av dig, jag anser att du blev dödad.
Dödad av ignoransens livsfarliga vapen.
Dödad av idiotin.
Fy fan för dom Daniel.
Dom tog dig från oss.
Dom tog dig ifrån mig.
Fan ta dom!
Den här sidan Tussen har av förklarliga skäl inte alltid varit så där värst glad. Anledningen till det kan ju en gråsten räkna ut men idag vill jag faktiskt skriva något här som får mig glad. Självklart finns det en sorg över allt för det kommer inte bli fler sådana här dagar, men detta är ett sådant fint minne av dig.
Det är från ”122 dagar”, och datumet är den 2 september….
Vi bestämde att vi skulle laga maten tillsammans men när det kom till vem som skulle skära löken blev det diskussion.
”Jag får ju ont i ögonen”, var hans främsta argument medan jag själv påpekade att det alltid var jag som skar löken. Jag försökte även köra med ”Jag är äldst” kortet men det gick inte hem.
Efter 10 minuter av hårda förhandlingar slutade det med att jag fick löken på min lott medan Daniel skulle skära kasslern. Han kom sedan på att det ju alltid var mannen som skar köttet och jag fick påminna honom om att detta inte var en amerikansk barbeque utan en svensk kasslergratäng som skulle tillagas.
Under tiden vi stod och lagade mat såg jag på honom lite i smyg. Han skar kasslern medan jag fixade med löken och fördelade den och riset i gratängformen. Han såg så söt ut i dom där gräsliga joggingbyxorna. När han skurit 2 bitar fick han lägga ner kniven och sedan drog han upp byxorna till magen. Efter en stund tröttnade han och när byxorna således ramlade av honom struntade han i att dra upp dom igen. Så han stod i boxershorts och med byxorna nere vid benen och skar. Jag skrattade till när jag såg honom.
Plötsligt vände han sig om.
”Vad ser du på?”
”Dig”
Han svarade inget men log emot mig och fortsatte sedan att skära.
Jag tänkte på hur mycket familj det kändes just nu. Hur bra allt kändes med honom och med oss. Jag funderade på hur framtiden skulle se ut och hur märklig relationen vi hade var och hur den skulle bli framöver.
Dagen hade varit så perfekt på alla sätt. Jag hade aldrig ens i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att det som nu hänt faktiskt skulle känt så bra som det gjorde, och hur snabbt vi gått från en sak till en annan. Idag kändes det som att detta varit något som pågått i flera år. Daniel hade inte bara kommit in i mitt liv. Han hade förändrat hela min historia. Som det kändes just nu hade jag känt honom sedan jag var liten. Allt jag gått igenom och varit med om, ja det hade han också varit med om. Vi var en kändes det som.
Samtidigt fanns den andra sidan av mig där. Det vi pratat om innan stod jag fast vid. Jag ville inte låtsas att allt som hänt inte hänt, och jag ville heller inte utsätta mig för fler besvikelser. Därför försökte jag hålla en ”Vi får se hur det går” känsla över alltsammans, men det var svårt för just nu ville jag bara njuta. Just där och då var det jag och Daniel igen, vi två ensamma i hela världen. Det fanns ingenting som kunde förstöra det. Ja, jag kände mig just där så lycklig.
Vi gjorde ordning det sista av gratängen tillsammans. Vi småpratade samtidigt om lite allt möjligt och han frågade om jag ville äta på Bee i morgon. Det ville jag gärna så vi bestämde att han skulle åka in och fixa lite saker medan jag var på jobbet och sedan skulle vi mötas i stan.
I samma stund gratängen stod i ugnen vände Daniel sig mot mig. Vi kramade om varandra och kysstes sen. Det var en sådan där varm kyss. En kyss som sade att vi aldrig mer skulle skiljas åt.
Gud vad jag älskade honom där och då.
Jag googlade på ordet Tuss.
Det finns massor av betydelser verkar det som men jag reagerade mest på det här:
”Tidigt UppföljningsSystem Skövde, även kallat TUSS, är en metod och ett tekniskt hjälpmedel för programansvariga att arbeta med studentuppföljning.”
Kändes inte lika romantiskt sen 🙂
Löve u!
Det är dagen efter, dagen efter på väldigt många sätt.
Igår handlade allt om dig. Telefonsamtal efter telefonsamtal handlade om ditt liv, din död och om den kamp jag försökt göra för din skull.
När pappren kom igår grät jag. För där på pappret står det som jag känt hela tiden, och nu fick jag det bekräftat. Snart kan det vara över. Om inga nya yttranden kommer in blir detta det slutgiltiga, men jag tror att yttranden kommer läggas fram. Fast det spelar kanske inte roll för nu vet jag att det kommer bli förändringar. Nu vet jag att berörda myndigheter kommer arbeta för att saker ska bli bättre.
Vad som stod i pappret skriver jag inte här nu. Dom som stod dig nära vet, och det är det viktiga.
Inatt kunde jag inte sova. Jag var inte direkt ledsen men jag kunde bara inte somna. Jag tänkte på dig, på oss, hur vi träffades, vad vi pratade om, vad vi gjorde och allt som skett efter att du lämnade oss.
Vilket helvete jag haft Daniel. Vilket jävla helvete jag gått igenom. Jag kommer aldrig någonsin glömma känslan när jag stod i den där jävla kyrkan och skulle ta farväl av dig. Jag kommer aldrig glömma känslan av när jag kände att jag blev förpassad.
Jag kommer aldrig glömma läkarens ord den 7 oktober, ”Daniel satte dig som närmast anhörig”. Den meningen var en sådan kontrast till begravningen, och i min hjärna fanns bara kaos.
Idag är jag stolt över mig Daniel. Jag är stolt för att jag som den ende skickade in pappren till SoS. Jag är stolt över att jag vågade protestera, men jag kan ändå inte låta bli att tänka:
Är du stolt över mig Daniel?
Sitter du där i din himmel och ler nu mot mig? Känner och förstår du att jag så ville ge dig upprättelse? Förstår du att jag gjorde detta för dig? Förstår du att jag gjorde detta för oss?
Igår sade en person, ”Det är ju annat för dig som var hans pojkvän”
Det är inte många som kallat mig det. Istället har jag fått samtal, mail, meddelanden och SMS där folk förklarat hur mycket du älskat dom istället. Själv har jag suttit med den sanning jag själv kom över den där natten mellan den 31 aug och 1 september. Själv har jag suttit och läst vad folk skrivit och vetat allt fram till och med den 4 september och för fyra veckor sedan fick jag också pusselbitarna för den sista veckan i ditt liv. Aldrig i hela mitt liv har jag velat skriva om något så mycket men ändå har jag låtit bli. För jag har försöker lära mig att skita i saker och ting.
Kanske är detta priset man får betala för den tid vi fick. Kanske är det priset det kostar att ha fått ha dig så nära som du var. Samtidigt har allt varit en viktig lärdom för mig. En lärdom om mig själv. En viktig lärdom om min egen självkänsla.
Vi är så lika du och jag Daniel. Vi visade vår värdelösa syn på oss själva på olika sätt, men destruktiv var och är den. Jag är ju kvar nu och har massor att träna på. Din syster brukar ”skälla” på mig ibland och hota med att komma hit och sparka mig i baken om jag inte skärper till mig. Det är bra när hon skäller på mig. Jag behöver det, och sen ibland ”skäller” jag tillbaka på henne fast om andra saker då. Din syster ja, så underbar. Jag bara älskar syskonen Johansson!
Dom här sex månaderna har varit en resa i det djupaste helvete jag någonsin befunnit mig i. Jag har varit så långt ner man kan komma, men överlevt har jag gjort. Samtidigt har allt med anmälningar och skrivande varit tidsödande men samtidigt en del i mitt sorgearbete, och det har också varit en förlängning av det liv du och jag levde. För det var ju så här det var. Det tog inte slut den 12 september. Det kommer aldrig ta slut. Mer än en gång var jag på väg att avbryta alltsammans, för jag orkade inte mer. Dina närmaste vänner sade då till mig att vänta två dagar och sedan se om jag kände likadant. Jag är glad att jag lyssnade på dom nu. För nu vet jag att jag gjort något för dig som ingen annan någonsin gjort och det som värmer ännu mer är att vi i grunden gjort detta tillsammans. Det vi pratade om så många gånger blev verklighet. Det vi planerade gjorde vi slag i saken av. Även om det inte bli riktigt som vi trodde när vi planerade så gjorde vi det i alla fall. Samtidigt har vi gjort att andra kan få det bättre. Vi har kanske bidragit till att inga fler ska gå igenom de helvete som jag och andra tvingats gå igenom nu.
”Det är ju annat för dig som var hans pojkvän”…
Ja, det är annat för mig som var din pojkvän.
Det är första gången jag använder det ordet här, och vet du. Det känns jävligt bra.
Jag älskar dig Daniel.
Jag saknar dig något så oerhört mycket, och jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska kunna leva utan dig.
Du förändrade mig så fullständigt, så enormt och så totalt.
Du lärde mig att älska igen, och att våga älska.
Du fick mig att igen få in en tro på människan.
Du fick ju mig att köpa röda skor.
Älskar dig, in i evigheten
/Walentine
En liten seger idag Tussen!
Kanske kan allt leda till rättvisa. Fast hel rättvisa blir det aldrig. För du kommer aldrig tillbaka 🙁
Älskar dig
Jag är int lika arg längre nu.
Sov en stund och det gjorde nog lite nytta.
Det där med sömn är något som blivit lite upp och ner med det senaste halvåret, så nu sover jag när jag kan och när kroppen tillåter.
Men jag känner mig fortfarande sur på dig, men de får du fan ta. Fast mest saknar jag dig bara. Saknar dig som fan gör jag 🙁
Skriver mer sen idag, har något att prata med dig om. Något jag behöver prata om tror jag.
Älskar dig!
Ja, jag är arg nu.
Jag är arg på dig!
Nej, jag är förbannad på dig!
Ungefär som han på bilden känner jag mig som just nu. Papper överallt, utskrifter, journaler, böcker, tidsskrifter, mera papper. Allt handlar om att jag vill lära mig och förstå.
Samtidigt i det sörjer man dig, och människor man kan ge sin njure till sörjer dig. Jag lider med dom, känner med dom och sörjer med dom. Vi gråter, är förtvivlade och vill inte vara med längre om det här, och vart är du? Ja, här är du inte. Nej, för du fick någon jävla dum idé att åka tillbaka till Umeå, och ännu en gång sätta din fot på den där jävla helvetesavdelningen. Så fan ta dig just nu!
Fattar du hur bra allt kunde blivit?! Fattar du att du hade en framtid i Göteborg?! Fattar du att du offrade allt för det du valde?! Gud, jag skulle vilja ge dig en smäll just nu! En stor fet smäll bara för att du var så jävla dum den 4 september! Jag skulle vilja skälla ut dig så in i helvete, och säga det som de jävla läkarna aldrig sade. Jag skulle vilja vara Walle och Daniel igen, för jag kunde ju skälla på dig, och av någon anledning så lyssnade du på mig.
Sen, när jag skällt klart så hade jag kramat dig. Försökt få dig att fatta att du är älskad, och var älskad, och det för den du var. Inga jävla krusiduller, inget jävla skitsnack och inget jävla hyckleri. Du var älskad, och är älskad, kort och gott.
Ja, det finns mycket jag skulle vilja säga dig. Jag skulle vilja påminna dig om vissa saker. Jag skulle vilja ifrågasätta vissa saker och jag skulle främst vilja ställa frågan ”Hur fan tänkte du där Daniel”, en fråga jag ställde ganska ofta.
Ja, jag är arg Daniel just nu, men de får du fan bara acceptera. Du vet lika väl som jag att det som hände dig inte var något planerat, men det du valde var att ägna din tid åt manipulerande människor och nötter och för det är jag pissed off just nu. För det är inte dom som nu sitter förstörda och undrar när livet blir som vanligt igen. Det är inte dom som vill skrika högt rakt ut. Det är inte dom som vill vrida jordklotet tillbaka några varv så vi kan gå tillbaka till den 4 september och sätta stopp för galenskaperna. Nej, det är vi dina vänner och släktingar, här och i Norrland som vill det. Det är vi som lämnades kvar, men som inte vill leva ett liv där du inte är delaktig.
”Bråkade med en manlig vän och flydde i panik”
Vilket skitsnack Daniel, och det vet du lika väl som jag!
Om du bara sett uppåt lite mer hade du insett vad du hade och vad du förlorade och vad vi förlorade.
Du lämnade mig här Daniel! Du lämnade oss kvar!
Allt är bara sjukt, så jävla sjukt.
Allt är bara fel, så jävla fel.
Allt är bara ruttet, så jävla ruttet.
Allt är bara saknad, saknad efter dig.
Din dumme Tuss!
Det här kortet är på många sätt det mest speciella kort jag vet på dig. Jag har använt det massor med gånger här, och kommer säkert använda det igen.
Dagen vi tog det var så speciell. Den var så jävla underbar, så fin, och så mysig.
Kortet stod också på din kista. Så kortet är både liv och död. Det är glädje och sorg, och det är hopp och det är sådan smärta.
Jag kommer aldrig mer prata med dig Daniel. Den tanken slog mig häromnatten, och natten till idag slog den mot mig ännu hårdare.
Jag kommer aldrig mer prata med dig.
Dom här sex månaderna har varit kaos, sorg, smärta, ilska, vrede och så vidare. Det enda dom aldrig riktigt varit har varit insikten i just det där, att vi aldrig mer kommer prata.
Anmälningar, intervjuer, funderingar och annat har tagit så mycket tid, så jag glömde oss på vägen ibland.
Natten till fredag satt jag och tittade igenom våra kort ihop. Dom kort vi tagit ihop här nere, och kort som skickats. Jag tittade igenom våra loggar som finns kvar, och jag tittade på annat. Sedan kom tårarna, och sedan kom längtan efter dig.
Det var inte som den vanliga längtan. Det var inte en längtan som efterföljdes av ilska utan det var bara en sorg.
En sorg över att jag aldrig mer kommer få se dig, få höra dig, få krama dig, få prata med dig. En sorg som enkelt sade ”Daniel är borta”, men som kändes så oerhört tung.
En del säger att det är ett steg i sorgen när man kommer dit. Det är ett steg i att acceptera det definitiva som man egentligen inte vill acceptera, men som man måste. För här blir det definitiva så hårt, ja det blir så skoningslöst.
Fast ändå någonstans så kändes det bra i all skit att bara får minnas dig, och att få påminna sig själv om varför vi ens började prata och varför vi fortsatte prata.
Jag längtar så tills beskeden kommer från SoS. Denna jävla väntan är så jobbig, och jag är inte bra på att vänta. Kanske kommer jag kunna ta ännu ett steg mot det där definitiva avskedet när just det kommer.
Kanske det ihop med besök i Skellefteå är vad jag behöver för jag behöver verkligen få göra om din begravning hur konstigt det än låter. Kanske skulle jag gett fan i att åka på den riktiga. Kanske skulle jag åkt upp veckan efter istället och besökt din grav ensam, för det var ju ensamma vi var du och jag. Nej, det skulle jag inte alls gjort, klart att det var rätt av mig att ha varit där den 5 oktober. För jag hade inte fått träffa din familj då, och jag hade inte fått uppleva kvällen den 5 oktober. För den kvällen var så otroligt speciell, och på alla sätt positiv i allt det jobbiga.
Jag försöker verkligen förändra mig nu Daniel. Jag försöker verkligen ignorera allt jobbigt, men det är svårt ska du veta. Fast då är det min vän Daniel som jag vill skydda. Då är det nätterna i maj och juni, och vad dom samtalen handlade om som gör att jag blir arg, men jag tränar hårt på att strunta i allt och bara sakna dig utifrån mig och oss.
Men jag saknar dig, och jag har fortfarande svårt att förstå att jag aldrig mer kommer höra från dig. Fast att ha kommit dit är väl kanske nyttigt, jag vet inte. Det kan väl bara framtiden sia om. Fast jag önskar att du fanns med i den framtiden Daniel. Oavsett hur många som de senaste veckorna berättat om vad du sade den 10 och den 11 september så hjälper det ju inte när vi vet hur det slutade.
Fast sen kommer vi alltid till det faktum att jag inte vill säga Farväl.
Det kommer jag aldrig vilja.
Aldrig någonsin!
Saknar Tussen, älskar dig.
In i evigheten, för alltid
/Walle
Hur kan ”Händerna mot Himlen” vara din favoritlåt när den släpptes den 14 september?
Att sitta och klistra och klippa i Movie maker har blivit terapi för mig.
På samma sätt som jag skriver hur jag känner, blir det just med att sätta ihop bild, ljud och text.
Denna gjorde jag som en sammanställning över de senaste 6 månaderna som har varit förjävliga på alla sätt, men jag ville också göra något för hjärtat och känslorna.
