Det är dagen efter, dagen efter på väldigt många sätt.
Igår handlade allt om dig. Telefonsamtal efter telefonsamtal handlade om ditt liv, din död och om den kamp jag försökt göra för din skull.
När pappren kom igår grät jag. För där på pappret står det som jag känt hela tiden, och nu fick jag det bekräftat. Snart kan det vara över. Om inga nya yttranden kommer in blir detta det slutgiltiga, men jag tror att yttranden kommer läggas fram. Fast det spelar kanske inte roll för nu vet jag att det kommer bli förändringar. Nu vet jag att berörda myndigheter kommer arbeta för att saker ska bli bättre.
Vad som stod i pappret skriver jag inte här nu. Dom som stod dig nära vet, och det är det viktiga.
Inatt kunde jag inte sova. Jag var inte direkt ledsen men jag kunde bara inte somna. Jag tänkte på dig, på oss, hur vi träffades, vad vi pratade om, vad vi gjorde och allt som skett efter att du lämnade oss.
Vilket helvete jag haft Daniel. Vilket jävla helvete jag gått igenom. Jag kommer aldrig någonsin glömma känslan när jag stod i den där jävla kyrkan och skulle ta farväl av dig. Jag kommer aldrig glömma känslan av när jag kände att jag blev förpassad.
Jag kommer aldrig glömma läkarens ord den 7 oktober, ”Daniel satte dig som närmast anhörig”. Den meningen var en sådan kontrast till begravningen, och i min hjärna fanns bara kaos.
Idag är jag stolt över mig Daniel. Jag är stolt för att jag som den ende skickade in pappren till SoS. Jag är stolt över att jag vågade protestera, men jag kan ändå inte låta bli att tänka:
Är du stolt över mig Daniel?
Sitter du där i din himmel och ler nu mot mig? Känner och förstår du att jag så ville ge dig upprättelse? Förstår du att jag gjorde detta för dig? Förstår du att jag gjorde detta för oss?
Igår sade en person, ”Det är ju annat för dig som var hans pojkvän”
Det är inte många som kallat mig det. Istället har jag fått samtal, mail, meddelanden och SMS där folk förklarat hur mycket du älskat dom istället. Själv har jag suttit med den sanning jag själv kom över den där natten mellan den 31 aug och 1 september. Själv har jag suttit och läst vad folk skrivit och vetat allt fram till och med den 4 september och för fyra veckor sedan fick jag också pusselbitarna för den sista veckan i ditt liv. Aldrig i hela mitt liv har jag velat skriva om något så mycket men ändå har jag låtit bli. För jag har försöker lära mig att skita i saker och ting.
Kanske är detta priset man får betala för den tid vi fick. Kanske är det priset det kostar att ha fått ha dig så nära som du var. Samtidigt har allt varit en viktig lärdom för mig. En lärdom om mig själv. En viktig lärdom om min egen självkänsla.
Vi är så lika du och jag Daniel. Vi visade vår värdelösa syn på oss själva på olika sätt, men destruktiv var och är den. Jag är ju kvar nu och har massor att träna på. Din syster brukar ”skälla” på mig ibland och hota med att komma hit och sparka mig i baken om jag inte skärper till mig. Det är bra när hon skäller på mig. Jag behöver det, och sen ibland ”skäller” jag tillbaka på henne fast om andra saker då. Din syster ja, så underbar. Jag bara älskar syskonen Johansson!
Dom här sex månaderna har varit en resa i det djupaste helvete jag någonsin befunnit mig i. Jag har varit så långt ner man kan komma, men överlevt har jag gjort. Samtidigt har allt med anmälningar och skrivande varit tidsödande men samtidigt en del i mitt sorgearbete, och det har också varit en förlängning av det liv du och jag levde. För det var ju så här det var. Det tog inte slut den 12 september. Det kommer aldrig ta slut. Mer än en gång var jag på väg att avbryta alltsammans, för jag orkade inte mer. Dina närmaste vänner sade då till mig att vänta två dagar och sedan se om jag kände likadant. Jag är glad att jag lyssnade på dom nu. För nu vet jag att jag gjort något för dig som ingen annan någonsin gjort och det som värmer ännu mer är att vi i grunden gjort detta tillsammans. Det vi pratade om så många gånger blev verklighet. Det vi planerade gjorde vi slag i saken av. Även om det inte bli riktigt som vi trodde när vi planerade så gjorde vi det i alla fall. Samtidigt har vi gjort att andra kan få det bättre. Vi har kanske bidragit till att inga fler ska gå igenom de helvete som jag och andra tvingats gå igenom nu.
”Det är ju annat för dig som var hans pojkvän”…
Ja, det är annat för mig som var din pojkvän.
Det är första gången jag använder det ordet här, och vet du. Det känns jävligt bra.
Jag älskar dig Daniel.
Jag saknar dig något så oerhört mycket, och jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska kunna leva utan dig.
Du förändrade mig så fullständigt, så enormt och så totalt.
Du lärde mig att älska igen, och att våga älska.
Du fick mig att igen få in en tro på människan.
Du fick ju mig att köpa röda skor.
Älskar dig, in i evigheten
/Walentine
