Den här sidan Tussen har av förklarliga skäl inte alltid varit så där värst glad. Anledningen till det kan ju en gråsten räkna ut men idag vill jag faktiskt skriva något här som får mig glad. Självklart finns det en sorg över allt för det kommer inte bli fler sådana här dagar, men detta är ett sådant fint minne av dig.
Det är från ”122 dagar”, och datumet är den 2 september….
Vi bestämde att vi skulle laga maten tillsammans men när det kom till vem som skulle skära löken blev det diskussion.
”Jag får ju ont i ögonen”, var hans främsta argument medan jag själv påpekade att det alltid var jag som skar löken. Jag försökte även köra med ”Jag är äldst” kortet men det gick inte hem.
Efter 10 minuter av hårda förhandlingar slutade det med att jag fick löken på min lott medan Daniel skulle skära kasslern. Han kom sedan på att det ju alltid var mannen som skar köttet och jag fick påminna honom om att detta inte var en amerikansk barbeque utan en svensk kasslergratäng som skulle tillagas.
Under tiden vi stod och lagade mat såg jag på honom lite i smyg. Han skar kasslern medan jag fixade med löken och fördelade den och riset i gratängformen. Han såg så söt ut i dom där gräsliga joggingbyxorna. När han skurit 2 bitar fick han lägga ner kniven och sedan drog han upp byxorna till magen. Efter en stund tröttnade han och när byxorna således ramlade av honom struntade han i att dra upp dom igen. Så han stod i boxershorts och med byxorna nere vid benen och skar. Jag skrattade till när jag såg honom.
Plötsligt vände han sig om.
”Vad ser du på?”
”Dig”
Han svarade inget men log emot mig och fortsatte sedan att skära.
Jag tänkte på hur mycket familj det kändes just nu. Hur bra allt kändes med honom och med oss. Jag funderade på hur framtiden skulle se ut och hur märklig relationen vi hade var och hur den skulle bli framöver.
Dagen hade varit så perfekt på alla sätt. Jag hade aldrig ens i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att det som nu hänt faktiskt skulle känt så bra som det gjorde, och hur snabbt vi gått från en sak till en annan. Idag kändes det som att detta varit något som pågått i flera år. Daniel hade inte bara kommit in i mitt liv. Han hade förändrat hela min historia. Som det kändes just nu hade jag känt honom sedan jag var liten. Allt jag gått igenom och varit med om, ja det hade han också varit med om. Vi var en kändes det som.
Samtidigt fanns den andra sidan av mig där. Det vi pratat om innan stod jag fast vid. Jag ville inte låtsas att allt som hänt inte hänt, och jag ville heller inte utsätta mig för fler besvikelser. Därför försökte jag hålla en ”Vi får se hur det går” känsla över alltsammans, men det var svårt för just nu ville jag bara njuta. Just där och då var det jag och Daniel igen, vi två ensamma i hela världen. Det fanns ingenting som kunde förstöra det. Ja, jag kände mig just där så lycklig.
Vi gjorde ordning det sista av gratängen tillsammans. Vi småpratade samtidigt om lite allt möjligt och han frågade om jag ville äta på Bee i morgon. Det ville jag gärna så vi bestämde att han skulle åka in och fixa lite saker medan jag var på jobbet och sedan skulle vi mötas i stan.
I samma stund gratängen stod i ugnen vände Daniel sig mot mig. Vi kramade om varandra och kysstes sen. Det var en sådan där varm kyss. En kyss som sade att vi aldrig mer skulle skiljas åt.
Gud vad jag älskade honom där och då.
