Det här kortet är på många sätt det mest speciella kort jag vet på dig. Jag har använt det massor med gånger här, och kommer säkert använda det igen.
Dagen vi tog det var så speciell. Den var så jävla underbar, så fin, och så mysig.
Kortet stod också på din kista. Så kortet är både liv och död. Det är glädje och sorg, och det är hopp och det är sådan smärta.
Jag kommer aldrig mer prata med dig Daniel. Den tanken slog mig häromnatten, och natten till idag slog den mot mig ännu hårdare.
Jag kommer aldrig mer prata med dig.
Dom här sex månaderna har varit kaos, sorg, smärta, ilska, vrede och så vidare. Det enda dom aldrig riktigt varit har varit insikten i just det där, att vi aldrig mer kommer prata.
Anmälningar, intervjuer, funderingar och annat har tagit så mycket tid, så jag glömde oss på vägen ibland.
Natten till fredag satt jag och tittade igenom våra kort ihop. Dom kort vi tagit ihop här nere, och kort som skickats. Jag tittade igenom våra loggar som finns kvar, och jag tittade på annat. Sedan kom tårarna, och sedan kom längtan efter dig.
Det var inte som den vanliga längtan. Det var inte en längtan som efterföljdes av ilska utan det var bara en sorg.
En sorg över att jag aldrig mer kommer få se dig, få höra dig, få krama dig, få prata med dig. En sorg som enkelt sade ”Daniel är borta”, men som kändes så oerhört tung.
En del säger att det är ett steg i sorgen när man kommer dit. Det är ett steg i att acceptera det definitiva som man egentligen inte vill acceptera, men som man måste. För här blir det definitiva så hårt, ja det blir så skoningslöst.
Fast ändå någonstans så kändes det bra i all skit att bara får minnas dig, och att få påminna sig själv om varför vi ens började prata och varför vi fortsatte prata.
Jag längtar så tills beskeden kommer från SoS. Denna jävla väntan är så jobbig, och jag är inte bra på att vänta. Kanske kommer jag kunna ta ännu ett steg mot det där definitiva avskedet när just det kommer.
Kanske det ihop med besök i Skellefteå är vad jag behöver för jag behöver verkligen få göra om din begravning hur konstigt det än låter. Kanske skulle jag gett fan i att åka på den riktiga. Kanske skulle jag åkt upp veckan efter istället och besökt din grav ensam, för det var ju ensamma vi var du och jag. Nej, det skulle jag inte alls gjort, klart att det var rätt av mig att ha varit där den 5 oktober. För jag hade inte fått träffa din familj då, och jag hade inte fått uppleva kvällen den 5 oktober. För den kvällen var så otroligt speciell, och på alla sätt positiv i allt det jobbiga.
Jag försöker verkligen förändra mig nu Daniel. Jag försöker verkligen ignorera allt jobbigt, men det är svårt ska du veta. Fast då är det min vän Daniel som jag vill skydda. Då är det nätterna i maj och juni, och vad dom samtalen handlade om som gör att jag blir arg, men jag tränar hårt på att strunta i allt och bara sakna dig utifrån mig och oss.
Men jag saknar dig, och jag har fortfarande svårt att förstå att jag aldrig mer kommer höra från dig. Fast att ha kommit dit är väl kanske nyttigt, jag vet inte. Det kan väl bara framtiden sia om. Fast jag önskar att du fanns med i den framtiden Daniel. Oavsett hur många som de senaste veckorna berättat om vad du sade den 10 och den 11 september så hjälper det ju inte när vi vet hur det slutade.
Fast sen kommer vi alltid till det faktum att jag inte vill säga Farväl.
Det kommer jag aldrig vilja.
Aldrig någonsin!
Saknar Tussen, älskar dig.
In i evigheten, för alltid
/Walle
