Jag slogs för dig när du levde, och jag tänker slåss för dig nu
Du ska få din upprättelse Daniel. De som är ansvariga för att du inte längre är med oss, ja de ska få veta att de gjort fel.
Det rör på sig min Tuss, och det ger mig styrka.
Det får inte dig tillbaka, men det kan hindra andra från att behöva drabbas av samma öde. Ingen ska behöva gå igenom det du tvingades göra, och ingen ska behöva tvingas gå igenom det vi som är kvar tvingas göra nu. Kan allt detta leda till att saker blir bättre så har vi gjort något bra du och jag. Det som vi så ofta pratade om, att göra saker bättre.
Jag slogs för dig när du levde, och jag tänker slåss för dig nu
Du ska få din upprättelse Daniel. De som är ansvariga för att du inte längre är med oss, ja de ska få veta att de gjort fel.
Det rör på sig min Tuss, och det ger mig styrka.
Det får inte dig tillbaka, men det kan hindra andra från att behöva drabbas av samma öde. Ingen ska behöva gå igenom det du tvingades göra, och ingen ska behöva tvingas gå igenom det vi som är kvar tvingas göra nu. Kan allt detta leda till att saker blir bättre så har vi gjort något bra du och jag. Det som vi så ofta pratade om, att göra saker bättre.
Av alla bilder jag har av dig, och det är ju en hel del som du vet, så är denna bilden en av mina favoriter.
Du ser så busig ut på bilden, och dessutom var det ju första gången vi träffades när denna bilden togs. Ja eller kanske inte första gången vi träffades men första gången du var här nere.
Känns som en evighet sen nu och så mycket har hänt sen dess. Nu finns du ju dessutom bara kvar i mina minnen. Det går inte riktigt beskriva hur konstigt, svårt och förjävligt det känns.
Jag har börjat prata med någon. Hon är faktiskt jättebra, och jag önskar att du kunde fått henne när du väntade på hjälp. Tror du hade gillat henne. Vi pratar en hel del om dig, om oss, om framtiden och om det som skett i ens liv. Allt handlar inte bara om dig, men mycket gör det för det är ju det som gjort att man mår piss och skit just nu.
Idag talade vi mycket om sorg, om min sorg, och om hur jag hanterar den.
Sorgen efter dig Daniel har inte varit lätt ska du veta. Den har varit svår på så fruktansvärt många sätt men också så förvirrande. För som du alltid gjorde lämnade du efter dig frågetecken och många av dom frågorna kommer vi aldrig få svar på, det vet jag. En del frågor däremot uppstod på de mest konstiga sätt. En av de frågor som jag kastades inför var hur och vart vi egentligen stod hos varann. Mycket för att det dykt upp människor lite här och där som kallar sig för allt från pojkvänner till nästan pojkvänner.
Egentligen skulle man kunna skratta åt det, och det har jag ibland gjort. Senast idag faktiskt skrattade jag åt det.
Jag stod framför dina kort och började asgarva och tänkte ”Så typiskt dig Danne”. För någonstans finns det en komik i all sorg när det gäller just detta. Det blir som en sådan där dålig långfilm bara.
Samtidigt blir det nästan helt sjukt att prata med folk som självutnämnt sig som om inte till pojkvänner så nära inpå och som sedan får veta att vi skulle gifta oss men ändå inte vill inse att något inte stämmer. ”Jaha, så kul”, blir svaret och sedan tillägger man ”Men jag vet att Danne älskade mig” . Jo, för det är klart man vet det när man pratat i telefon och på Skype i 1 eller 2 veckor.
Det som blir ännu mer sjukt i hela situationen är att sedan väljer man att fullständigt visa respektlöshet och man beter sig som en tioåring på nätet. Gud, du måste skratta i din himmel nu Tussen. För visst ser det roligt ut när vissa kategoriskt väljer att inte klicka gilla på mina inlägg på din minnessida medan de gör det på alla andra. Det är ju iofs inte viktigt om de klickar där, men de klickar gärna på allt som inte Walle skrivit. Haha, det är så dumt 😀
Men vet du Tussen, jag skiter i dom. Mest för att det var ju jag som kallade dig för Tussen. Det gjorde inte dom.
Dom kände dig inte, så därför bygger de upp en Daniel som inte finns eller fanns. Det var inte dom du tänkte på 4:09 den där fruktansvärda natten. Det var inte deras docka du bar med dig överallt. Nej, dom var inte med, men de trodde det.
Om dom vetat allt så hade de inte betett sig som de gör, för hade de vetat allt hade dom förstått. Fast de väljer inte vilja se, utan istället bete sig som….tja….idioter.
Kanske var det därför du ringde mig istället för dom. Jag funderar på det ibland, att du faktiskt valde bort folk i din stad för människor som bodde 90 mil bort istället när du behövde stöd eller hjälp, och som jag skrivit innan så var det ju inte så att din telefon direkt rök av all aktivitet när du var här.
I början mådde jag faktiskt jävligt dåligt över detta, men jag gör inte det längre. Jag låter dom hållas. Jag vet ju att om du kom tillbaka till vår jord skulle du be dom fara åt helvete, en efter en. Om det var något du inte gillade så var det ju sånt där. Jag har ju som du vet en del av dom som ”vän” på Facebook men jag kommer ta bort dom idag. Vad ska jag med dom till liksom? Det är ju inte så att vi delar något med varandra. Jag trodde faktiskt, i min enfald, att man kunde stötta varandra i sorgen efter dig, men så blev det inte. Så därför ryker dom. De som blivit mina vänner, ja dom finns där och dom kommer finnas där. Resten kan kiss my ass så att säga.
För den delen, de hade inget sånt sött smeknamn på dig heller som jag har. Vågar dessutom påstå att du inte gillade att krypa upp i knät på dom heller.
LOL! Kommer du ihåg när köksstolen rasa ihop! Ja, det gör du för du var här då. Hos mig.
Älskar dig och saknar dig Daniel. Kan inte skriva det ens utan att börja gråta.
Nu ska jag fortsätta med min bok om oss. Jag läste faktiskt igenom det jag hunnit med igår och idag, och jag kände att du skulle älskat det här. Allt tar jag inte med. Vissa saker är bara mellan oss, men det som står med är starkt och bra. Du kommer kunna hjälpa andra och det vet jag att du ville göra.
För exakt 2 månader på slaget var du inne på min sida Daniel. Vad som sedan hände vet ingen, ingen förutom du.
2 månader, det är en kort tid och det är samtidigt en evighet.
För det är så det känns. Det känns som igår när jag fick SMS’et som frågade om jag visste var du var, och där jag sen ringde Jennie, och det känns samtidigt som man burit på en sorg i evigheter.
Jag trodde inte man kunde känna en sådan saknad som jag gör nu, och jag trodde inte man kunde gråta så mycket som jag gjort. Mitt liv är i spillror på flera sätt än ett. Jag sover inget, kan knappast arbeta och livet går i extrema backar upp och ner. Ändå vill jag kämpa. Jag vill kämpa för mig, för dig och för oss.
Det tog lång tid innan jag vågade se till vad vi hade, och det tog lång tid innan jag vågade inse det. Min egen självkänsla tryckte ner mig, och lät andra mindre kloka få det utrymme som vi skulle haft istället.
Vi var och är så lika Daniel. Våran syn på oss själva t.ex. Även om den visade sig på olika sätt så är vi så lika. Medan jag förkastar hur jag ser ut, var det de enda du tyckte att du hade. Medan jag såg mig som en ganska klok person, såg du dig som allt annat. Vi var båda lika skadliga mot oss själva i våra liv på så många sätt. Kanske var det därför vi så snabbt föll för varandra. Kanske var det också därför vi ibland förvirrade oss själva.
2 månader har gått, och många gånger har jag funderat på om det var värt det. Svaret jag kommit fram till är ja. Allt var värt det. Svaret fick jag när jag vågade lyssna på mig själv. När jag vågade inse att jag faktiskt var din kärlek och att du var min, ja då blev allt som skedde värt det. Då blev orden vi sagt så viktiga. Då blev allt så viktigt, och idag känns det skönt. Jag har slutat ta åt mig av vad andra säger och skriver, för jag vet ju hur det var. Andra i vår närhet vet ju också hur det var, och det får mig att känna mig trygg. Jag är så glad Daniel att jag fått träffa dina vänner. Det har varit en sådan enorm hjälp för mig. Dessutom är dom underbara!
Det får mig också att känna att sorgen nu kan bli en riktig sorg, utan tusen frågetecken och tusen tankar. Jag saknar dig kort och gott. Det känns ”skönt” i all smärta. För det blir en äkta sorg, och en äkta saknad. Utan förvirring och utan frågetecken.
Inget var lätt med dig Daniel, men det visste jag ju om och jag föreställde mig heller aldrig något annat, men jag är så glad att du kom in i mitt liv. För du fick mig att leva, mer än jag gjort på så länge. Mer än jag kanske gjort någon gång i mitt liv. Det är din förtjänst, din och ingen annans.
2 månader utan dig, det är en lång tid. Jag saknar dig varje kväll. Jag saknar dina telefonsamtal, dina SMS och dina små meddelanden. Jag saknar att säga godnatt till dig, och jag saknar dig här. Jag gråter, och jag gråter lite till. Sedan gråter jag ännu mer, men sedan emellan det minns jag dig med glädje. Jag minns det roliga och jag kan skratta åt det. Jag tänker på sånt vi gjorde, sånt vi sade och sånt vi skrev. Emellanåt i sorgen kommer det in just glädje, för det är ju ändå det fina och det ljusa som vi ska minnas.
2 månader har det gått som sagt, och jag kommer sörja dig länge. Mitt liv kommer aldrig bli det samma igen. Du förändrade mig i grunden Daniel, och det är jag tacksam för. Det är en smärtsam resa jag inlett nu, men jag tänker inte ge upp. Jag ska försöka med all kraft att komma ur det här.
Ensamheten är däremot värst. Jag vill så gärna krama dig igen. Jag vill så gärna känna känslan av när vi låg där och du såg på mig och sade att ”med dig behöver jag inte tabletter”. Jag vill så gärna känna mig så älskad igen.
Du var den första på så lång tid Daniel som jag gav mitt hjärta till. Du fick hela, och även en bit av min själ. För jag älskade dig så enormt, och den kärleken kom snabbt till mig, och lämna mig kommer den aldrig att göra.
2 månader av sorg har gått, och flera kommer gå. Mer tårar kommer fällas och mer nätter i förtvivlan kommer behövas gås igenom. Mer gånger kommer jag be om att tiden ska gå tillbaka och att allt ska ändras.
Fler gånger kommer jag fundera på vad som hände här den 4 september, och fler gånger kommer jag undra över allt som skedde sista veckan, men jag ska ta mig igenom det Daniel. För jag vill du ska vara stolt över mig, på samma sätt som det ju var så viktigt att jag var stolt över dig. Det var jag ofta, och det sade jag till dig.
Älskar dig Daniel och saknar dig så enormt och önskar jag fick dig tillbaka. Det får jag inte, men minnas dig kommer jag göra för evigt. Du var min tuss, och du kommer för alltid vara min tuss.
Älskar dig för alltid, in i evigheten
Inatt vill jag bara dö.
Vill bara slippa allt, vill bara sluta tänka.
Vill bara somna och sedan inte behöva tänka mer.
Vill bara slippa smärtan i bröstet och smärtan i själen.
Inatt vill jag bara dö.
Vill slippa känna ångest.
Vill slippa känna skuld.
Vill slippa känna saknad.
Inatt vill jag bara dö.
Vill slippa leva.
Vill slippa vilja dö.
Vill slippa längta till slutet
Inatt vill jag bara somna in.
Vill inte vakna mer.
Vill inte mer
Orkar inte mer
Idag var jag och pratade med en psykolog Daniel. Du vet ju hur länge jag velat gå till en sån. Sedan du försvann har behovet varit extra stort, men som du också vet fungerar ju vården för de som inte mår bra i själen rent åt helvete.
Men idag träffades vi och jag kände stort förtroende för henne med en gång. Vi talade mycket om dig, och om oss och om sommaren, men också om tiden efteråt. Hur jag mått, tänkt och tyckt.
Jag har varit så osäker på allt. Sörjer jag rätt? Sörjer jag fel? Vad var det egentligen vi gick igenom och så vidare.
Du och jag talade ju mycket om det där, att jag funderar mycket. Det är väl sådan jag är bara.
När jag kom hem var jag skitledsen först. Mycket för att det blir så koncentrerat att sitta mitt emot någon och prata om dig, men också för att frustrationen bara växer i mig. Du får inte bara ha dött förgäves!
Kommer du ihåg händelsen när den där jävla sköterskan slängde till dig ett Fass när du frågade om medicinen. Det var första gången du sade att ”När jag kommer ut härifrån ska vi anmäla dom Walle”. Du sade det många gånger efter det.
Då visste vi inte att det skulle sluta som det gjorde.
Du tog inte livet av dig Dannesnutten. Du vet det, jag vet det, din familj vet det och de som har anledning att veta, ja dom vet det. Jag tänker aldrig någonsin låta det bli minnet av dig heller.
Jag vill att du ska kunna få det du drömde om. Du ville ju förändra världen. Det fanns så mycket du tyckte va fel. Du ville inte att andra skulle drabbas av samma sak som du. Det ska jag hjälpa dig uppnå. Jag måste göra det, för jag måste göra något för att ha ditt minne kvar och jag vill hedra dig för det är du så enormt mycket värd.
Nu gråter jag igen. Fan va jag saknar dig Daniel. Jag saknar dig så jävla mycket, och jag blir knäpp ibland. Förlåt mig om jag emellanåt flippar ut. Jag hoppas du förstår vad det beror på.
Jag vill bara ha en kram av dig. Jag vill bara ha dig här i min famn. Jag vill bara skypa med dig, prata med dig, skratta med dig. Jag vill bara ha dig tillbaka. Det kommer jag aldrig få, men jag vill göra något för att du ska vara stolt över mig. För jag vill du ska känna stolthet. Jag ville så och jag kämpade så för att du skulle vara stolt över dig, men jag vill också du ska vara stolt över mig. För jag ska kämpa för dig, och jag ska göra världen bättre!
Vi var unika jag och du. I vår egen värld, men ändå i den stora världen. Önskar ibland att folk kunde förstå hur det var, men det viktigaste är att vi vet.
Från Norrlands Universitetssjukhus psykiatriska kliniks hemsida….
Med utgångspunkt från bedömning av patientens problem, arbetar vi med målsättning att bota eller lindra psykiska besvär för att få en ökad livskvalitet. Vår strävan är att ha så brett och varierande behandlingsutbud som möjligt för att möta patientens behov. Behandlingen kan vara farmakologisk och/eller bestå av olika socialpsykiatriska insatser, stödjande samtal samt nätverksarbete kring patienten.
När patienten kommer till avdelningen får han/hon ett vårdlag tilldelat, vårdlaget består av fyra-fem personer.
Detta bidrar till att patienten förhoppningsvis har en person från sitt vårdlag närvarande varje dag, vårdlagets uppgifter är att:
-Framställa en individuell vårdplan för patienten.
-Hjälpa till att sköta ev kontakter med tex. Socialatjänsten, boende eller familj.
-Finnas tillhands för samtal och stöd
Gråter just nu så det är tur att jag inte väckt Henke av det här. Vet inte varför egentligen men jag bröt ihop fullständigt för några timmar sen, och nu kan jag inte sluta gråta. Det är i sådana här lägen man känner sig extra ensam, och så saknar man dig extra mycket.
Ibland vet jag inte vad jag sörjer Daniel. Jag blir så förvirrad av allt, och det knäcker mig. Samtidigt drabbas jag hela tiden av tankarna att jag bara är löjlig som försöker göra något ”bra” av det som hände dig. Jag vill ju bara inte att du ska bli en anonym människa som hamnar i någon statistikhög någonstans. Du sökte bekräftelse hela ditt liv, och jag vill ju att du ska få den. Du ville ju göra saker bättre, och jag vill hjälpa dig med det.
Det var ju det jag alltid ville, hjälpa dig.
Men kanske är jag löjlig som försöker. Kommer någon bry sig? Kommer någon tycka att det egentligen är bra?
Kanske är det bara jag som rusar fram för att jag inte vill acceptera hur saker är. Jag vet inte.
Det jag vet är att jag i natt saknar dig mer än på länge. Jag känner en blandning av tomhet, sorg och en sådan jävla saknad.
För jag saknar dig Daniel, så fruktansvärt mycket just nu. Jag hatar dom här nätterna för jag har sån ångest, sådan panik och sådan jävla dödslängtan själv.
Ibland önskar jag att det var jag som låg i den där graven så kunde du fått leva. Fan du var ju så ung! Du var så fin! Du kunde fått så mycket av livet.
Idag råkade jag hitta ett kort jag inte ens visste jag hade. Det var ännu ett sånt där Walle & Daniel kort. Ett bevis på det liv vi hade ihop. Det som var vi, och det som gjorde oss till en i så mycket. Det som bara några få fick se och som några få förstod. Ibland önskar jag att fler fått se det, men samtidigt är det strunt samma. Vi visste ju, det räcker.
Nu är klockan 6 på morgonen och någon sömn har jag inte sett till. Lär inte få någon heller inatt.
Nej, jag får inte fram några ord heller. Ser knappt tangenterna i alla fall just nu. Ögonen rinner hela tiden.
Avslutar med att lägga in en liten skärmdump från Facebook.
Kommer du ihåg när vi skrev detta till varandra? Jag skrev detta till dig på kvällen den 6 juli. Den kvällen du lade in dig. Jag kommer ihåg hur rörd jag blev av ditt svar, och hur jag skrattade samtidigt. Senare skrattade vi ju åt det.
Du hade kommit på ju att någon annan kanske skulle bli sotis så ditt svar blev väldigt rörigt. Det blev så enormt mycket Daniel i det. Tror det var därför jag tog en skärmdump av det samma helg.
Kommer du ihåg att vi satt den 1 september och kollade på detta ihop. Sen fick jag en puss av dig. Det var den där lördagen…
Jag saknar dig Daniel, saknar dig så enormt mycket.
Älskar dig
