Author Archives: walentine

Detta är ingen film, fast det är egentligen en film i alla fall.
Det är en lång berättelse om Daniel, min berättelse om Daniel.
Det är en berättelse om en person som sökte hjälp, men som inte fick någon hjälp men som däremot fick för mycket mediciner och som på grund av dom gick under. Det är också en berättelse om hur liten man är inför den svenska byråkratin, och det är en berättelse om att försöka ge någon upprättelse.

Texterna i ”filmen” kommer från mig och Daniel.
Under maj-september skrev jag och Daniel på hans berättelse om sitt liv. Dom har jag använt mig av här. Samtidigt ville Daniel anmäla vården när han skrevs ut. Den anmälan hann vi aldrig få iväg men det som finns nedskrivet finns bevarat.
Därför är det en ”film” från oss båda.

Till dig som kanske hoppas på att få veta snaskiga och spännande detaljer om hur Daniel avled och så vidare så får ni leta någon annanstans. Det finns ingen sådan baktanke med denna film. Det här är mitt försök att berätta Daniels historia utifrån vad jag såg, hörde och upplevde och det kan inte nog poängteras att detta är utifrån vad jag, såg och hörde. Det är också en ”film” som vill slå hål på en del myter kring Daniels död vilket han förtjänar.
Jag försöker inte ge en total bild av Daniels liv och har heller aldrig velat för det är omöjligt, men jag försöker berätta hur det känns att tvingas se på när en människa glider ner mot avgrunden och hur det känns när de som gjorde fel vägrar erkänna sina misstag.

Daniel förtjänar att folk får veta. Han förtjänar att få vara delaktig till att samhället förändras så att det som drabbade honom inte ska drabba någon annan. För det drabbar andra varje dag, hela tiden.
Detta är också min historia om en person som förändrade mig i grunden, och som för alltid fått mig att se på samhället, på livet och på kärlek med helt andra ögon. En person som fick mig att lära känna mig själv bättre än någon annan någonsin gjort.
Det här är historien om en person jag älskade.
Det här är Historien om Daniel…

Del två läggs upp söndag den 12/5

Tänkte bara berätta för dig Daniel att du tog inte livet av dig.
Jo, jag vet att du vet det, men nu har byråkratins kvarnar malt en stund och kommit fram till det samma verkar det som.
Nu har du inte begått självmord utan nu kallar man det ”Överdosering av läkemedel”
Låter ju inte direkt bra, men fan så mycket bättre än självmord.

Jo, du vet dom där som sköter avdelningen du låg på? Dom har ändrat rutinerna vid utskrivningar säger dom, och dessutom har Socialstyrelsen dom under lupp.

Det går framåt Daniel.

Älskar dig, in i evigheten.
/Walle

P.s En sak är konstig….
Om det stämmer att dom inte gjorde fel som dom säger att dom inte gjorde….
Varför ändrar dom då i rutinerna D.s

Detta är inte skrivit till Daniel. Detta är mina ord från Facebook som jag anser borde ligga här också….

Tänkte ta lite av eran tid med lite funderingar. Ingen lär orka läsa allt men jag skriver så mycket skit i alla fall så lite till spelar ingen roll, men det här kommer från mitt hjärta och handlar lite om mig, lite om vad som hänt de här månaderna, varför jag ibland gjort saker som jag gjort och varför jag gör saker som jag gör just nu….

Idag var jag med Kevin och Jennie på stan. Vi gick över Gustav Adolfs torg när kyrkklockan i ”Tyska kyrkan” började ringa.
Kevin frågade då om Morbror Danne, och Jennie fick ännu en gång försöka förklara det där med att det var i kyrkan i Skellefteå som vi sade farväl till morbror Danne.
Kevin frågade sen om morbror Danne var i kistan och Jennie fick ännu en gång förklara.
Än en gång fick en liten treåring fundera på det där med döden, och än en gång fick hans mamma försöka förklara och samtidigt bli tvingad att tänka på att hennes lillebror på 23 år var borta för alltid. Det är inte lätt, och det är bara så jävla fel fel fel fel.
För en treåring ska inte behöva undra om hans morbrors död. En 23 åring som älskade sin systerson mer än allt annat ska inte behöva dö på grund av slarv inom sjukvården. Kevin kommer aldrig mer få åka farfars bil med Danne. Danne kommer aldrig få se Kevin kunna cykla, som han ju är så duktig på. Kevin kommer aldrig mer kunna ringa Daniel och berätta när han gjort något nytt och bra.
Där på Gustav Adolfs torg insåg jag vad detta handlade om. Där insåg jag plikten i att våga stå upp för förändringar och att våga stå upp mot de som gör fel.

Idag var jag och Kevin och vandrade lite när mamma prövade byxor och vi kom fram till att vi två var ”Tuffa Killar”. Två tuffa killar och ”mamma är ingen tuff kille!”. Danne skulle också varit en tuff kille med oss idag. Danne skulle varit här med Kevin, och aldrig någonsin skulle Kevin behövt få det förklarat för sig det där med kyrkor, döden, kistor och kistor i jorden. Inte som en treårig pojke.

Därför slåss jag. Därför anser jag att jag är skyldig att slåss. Jag slåss inte för att jag vägrar inse att Daniel är död, utan jag slåss för att inte fler Kevin ska behöva få det förklarat för sig att hans morbror är död. Jag slåss för att fler inte ska dö i överdoser. Jag slåss för att jag anser att det är varje människas plikt att faktiskt ryta till när något är fel.
Det lärde jag mig på Viskadalens Folkhögskola: Om du tycker något är fel, försök förändra det då för samhället det är du!
En del tycker att jag fastnat i min sorg och nu ska gå vidare. Vet ni? Jag kommer gå vidare. Jag kommer hitta nya saker i livet, och jag kommer kanske till och med bli lycklig igen, men vet ni vad? Några fler samtal om ”Hur mår du” från några fler kanske hade hjälp. Lite mer stöd, lite mer förståelse och lite mindre ignorans kanske hade hjälp. Jag köper heller inte ”Det är för jobbigt”.
Tror ni det varit lätt för mig det här? Hur tror ni det känns att ena dagen planera en sak och sen läsa obduktionsrapporten? Jag har haft stöd, och jag tänker inte räkna upp namnen för ni vet vilka ni är men ja, jag hade faktiskt behövt mer stöd. Anmälan har tagit enormt med kraft och till och med jag kan räkna ut att jag kanske borde väntat med den. Kanske borde jag sörjt klart och sedan börjat bråka. Nu gjorde jag inte det, och det har kostat på.
Nu låter det som att jag ångrar min anmälan, nej det gör jag inte. Inte ett dugg. Jag försöker heller inte framställa mig som en martyr. Jag är stolt över anmälan! Vi, och med vi ser jag det som jag, Jennie och Daniel i det här fallet, har fått till förändringar! Vi har sett till att en granskning av Psyk I Umeå skett. Vi har deltagit i att rutinerna vid utskrivningar förändrats. Vi har satt psyk under luppen och det ska vi vara jävligt stolta över. Dessutom har vi på papper idag att Daniels död inte var något medvetet självmord. Ja, jag är stolt idag. Jävligt stolt och jag vet att Daniel sitter i sin himmel och ropar ”Go Walle”, som han brukade göra när Walle blev förbannad för något. Daniel som ville att jag skulle läsa in mina blogginlägg så han kunde lyssna på dom på psyk innan han somnade, och jag gjorde det också. För hans skull. Han älskade när jag var arg, och han kunde ringa ibland och asgarva när han såg framför sig hur jag läst in något inlägg och nästan hoppat i ilska.

Fast det har kostat på.
En ventil för det har varit tilldaniel.se
Där har jag kunnat skrika, gråta, svära, sakna, sörja, fundera och skratta.
Där har jag på mitt sätt kunnat prata med Daniel på det sätt som vi pratade med varandra när han levde. Där har jag haft min ventil att kunna prata om min kärlek till honom, för på några andra sidor var den kärleken inte värd något.

Eller kanske skulle jag bara ha gjort som så många andra och struntat i allt. Kanske skulle jag varit lite mera ”svensk”. Bara konstatera att ”Det var ju Daniel”, och sen levt vidare. Kanske skulle jag bara skamset sagt ”Jag hade ingen aning om att han mådde så dåligt” och lämnat allt bakom mig. Jag säger inte att det sättet är fel, absolut inte, men det är inte mitt sätt, och det har heller aldrig varit mitt sätt. För jag har alltid slagits. Jag har alltid vågat stå upp för saker, och jag har aldrig varit rädd för att bråka.
Att en del av den ignorans jag mötts av kommer ifrån att det av någon anledning verkar vara förenat med pesten att prata om mitt förhållande med Daniel det skiter jag i idag, men det höll verkligen på att knäcka mig ett tag. Det var fruktansvärt förnedrande att inse att om jag lägger något på minnessidan så klickar man inte medvetet på just det. Jag är inte dummare än att jag förstår varför. Snabbt lärde jag mig att det var viktigare att hylla personen som skrev än Daniel själv. Det har jag också kommit över idag för tack vare vänner, fina vänner, har jag fått saker att gå ihop. Jag har fått gråta ut, ventilera mig och fundera. Jennie, bland annat, ville sparka mig i röven när jag tryckte ner mig själv för det. Hon sade alltid ”Men skit i det Walle, du vet vad som är sant, och vi vet vad som är sant”. Jag är glad att jag till slut lärde mig lyssna på henne, och några få till.
Fast då jag lade ut kortet på Danne och Kevin, och skrev om Daniels kärlek till sin systerson och folk fullständigt ignorerade det, då blev jag förbannad. För det handlade inte ett dugg om mig, utan om den personen minnessidan handlade om men folks agerande talade ju en hel del för hur dom själva är.

Tack vare Daniels vänner på Psyk har jag fått hjälp, stöd och bekräftelse. Dom har fyllt i så många luckor och min tacksamhet mot dom kan jag inte beskriva. För ensamheten vid Daniels kista den 5 oktober, det är den värsta ensamhet jag någonsin känt av och antagligen kommer känna av. Den dagen startade ett kaos i huvudet på mig som varade i månader. Det kaoset är över, men sorgen är det inte, men den kommer bli ”bättre den med”. Daniel kommer jag inte glömma, och jag vill inte glömma honom heller. Jag älskade Daniel, och vet ni? Det visste Daniel och jag tror Daniel älskade mig också eller jag vet att Daniel älskade mig, och det viktigaste för mig idag är:
Vi två förstod vår relation, och vad resten av Umeå, Skellefteå och Sverige tror och tycker om den, det skiter jag i.
Fast när man inte kunde respektera oss, respekterade man heller inte Daniel. Idag har jag accepterat att jag aldrig någonsin kommer få den respekten från alla. Jag har accepterat att jag aldrig någonsin kommer vara Daniels sista kille i allas ögon, och jag har kommit fram till att bröllopet mellan mig och Daniel ses av vissa som någon plojgrej och ”Jaja det var ju Daniel”. Att samma personer själva har en hel del spöken i garderoben när det gäller Daniel gör att jag idag som sagt lärt mig tänka lite coolt, ”Kiss my ass”. För mitt samvete med honom är rent, det är mer än vad alla andra kan säga att det är. Fast det är synd att vi som sörjer Daniel inte kunde hållit ihop bättre. Det borde vi gjort, för Daniels skull.
Men ja, allt det som hände där sköt fram min sorg. Istället för att kunna sörja skrev jag anmälningar, yttranden och skrek tyst för mig själv när jag läste om kaoset på psyk. Samtidigt fick jag läsa saker som att jag var Daniels ”Sugar Daddy” och att han var min ”ToyBoy”. Jag fick höra kommentarer som ”Du va säkert hans farsa”, och jag fick läsa berömmande ord till en del av Daniels ex, med saker som ”Eran kärlek var så äkta”, vilket den säkert var. Varför skulle den inte ha varit det?  Det enda jag inte fick läsa på sidor och annat lite här och där var att Daniel tyckt om just mig, just den biten verkade ingen tro på tyckte jag.
Men sen insåg jag hur jävla dum jag var, och då så jag ljuset. Jag insåg vilka människor som betedde sig så, och jag insåg att jag inte sett dom som faktiskt funnits där, ingen nämnd ingen glömd, ja dom som faktiskt försökt slå in i skallen på mig att jag måste skärpa mig. När den dagen kom började min riktiga sorg. Då förstod jag själv innebörden i det jag pratat och skrivit om. Då förstod jag själv fullt ut hur jävla ont det gör när man tänker på att man den 3 köper kläder för ens bröllop som ska ske den 12….
Jävla 12 september…..
Då började min sorg, kanske för sent, men den började då. Den dagen när ljuset gick upp för mig.

Idag slåss inte jag för att jag inte vill acceptera Daniels död. Jag slåss för framtiden, inte dåtiden.
Jag slåss för att om Kevin, Jennie, Henke, jag själv, eller någon annan en dag skulle behöva hjälp så ska det finnas hjälp. Jag slåss för att jag anser att sjukvården är skyldiga Daniel en ursäkt. Jag slåss för att jag tror att från ursäkter så kan det komma förändringar. Jag slåss för att om en vårdgivare inte sköter sitt jobb så finns det risk för att fler drabbas och fler har drabbats efter Daniel. Jag slåss för att jag anser det vara viktigt för min egen skull, för allas skull och jag slåss för att jag tror på att det jag varit med om kan det i längden komma något gott ur. En god förändring. Det får oss inte Daniel tillbaka, men det kanske kan göra att dina barn, dina barnbarn, dina syskon eller dina vänner kan känna sig trygga om dagen kommer då deras själ behöver hjälp med att läkas.

Jag har idag redan fått något fint från Daniel. En 25 årig tjej och hennes underbara son har blivit en viktig del i mitt liv. Ibland har jag skämtat och kallat Jennie för att hon är min svägerska light, och visst är det så. Det går inte förklara hur glad jag är att ha dom här i Göteborg. Att vi, jag och Daniel, träffade henne och Kevin så mycket i Göteborg gör också att jag och Jennie har så många fina minnen av Daniel hans sista sommar men glädjen i att jag och Jennie utvecklat en vänskap utanför Daniel är också så skön. Att jag ibland kan ha Kevin här, och hitta på saker med honom är min lycka. Ibland skriver jag att dom är som min familj, och visst stämmer det, men Jennie är också min vän och hennes vänskap fick jag genom Daniel. Hon är också den som vet mer än någon annan om mig och Daniel. Vi delar en sorg, inte samma sorg, men en sorg om samma person. På samma gång har jag och Jennie utvecklat en egen vänskap där killar, kläder (fast där är jag verkligen ingenting att ha) och framtid pratas om.
Fast Jennie skulle också blivit min svägerska. Jennie skulle varit med där den 12 september. Det var ett av Daniels krav, att systern hans skulle vittna. Ja Jennie och jag delar mycket, och min vänskap med henne och Kevin är det finaste jag kunde få från Daniel. Dom två och Daniel själv är det vackraste jag vet.

Så idag när jag bad er sprida min länk här var det inte för att jag ältar Daniel, det var inte för att jag fastnat i någon sorg, utan för att jag vill förändra. Jag vill göra saker bättre. Jag vill ge Daniel upprättelse men jag vill också kämpa för att andra inte ska drabbas.
Jag har varit jobbig. Jag har varit besvärlig och jag har levt i ett kaos. Det kaoset är inte över, och jag kommer må dåligt igen, kanske i morgon, kanske i övermorgon, men vet ni vad kära ”vänner”, jag låter mig vara ledsen nu. När jag gråter för att jag saknar Daniel så kommer jag låta mig gråta. När jag är ledsen för att jag inte kan ringa honom, så kommer jag låta mig vara ledsen. För jag är äntligen i den sorgens bana jag borde varit på i höstas. Nu är jag där och nu försöker jag acceptera det faktum att Daniel inte kommer tillbaka mer. Lite sent kanske, men jag vet å andra sidan om att jag gjort vad jag kunnat för att ge honom upprättelse. För mig betyder det mycket. Lika mycket som min relation med honom betyder mycket för jag vet hur Daniel utvecklade sig i sommar, och jag vet varför han gjorde det.

Så därför bad jag er länka vidare. För jag tror på förändring.
Tack till er sex som gjorde det…..

I morgon Tussen min, då du!
Då blir det nästan filmpremiär på TillDaniel.se
Då släpps nämligen första delen av två om vad som hände med dig.
Känner jag min ADHD rätt kommer säkert andra delen direkt efteråt, eller 4 dagar för sent :P, men i alla fall.

Vill att du ska veta Daniel att filmen om dig är mitt försök till att berätta vad som hände. Det är mitt försök till att berätta hur dom behandlade dig, och hur mycket fel dom gjorde.
Det blir också en film som kommer ta död på en hel del myter om dig, och den vill också försöka ge dig lite upprättelse.
Ska jag vara helt ärlig, och lite bitter, så räknar jag inte med att mer än max 10 kommer orka se allt, men de skiter jag i.
Det är ju en trend numer, att skrika högt men engagera sig lite.
Jag försöker i alla fall skrika och engagera mig.
Så ta på dig smokingen i morgon Tussen,
eller nej! Låna min morgonrock istället för du var så jävla söt i den!

Älskar dig!
In i evigheten

Hej Nus! Hur mår ni där uppe i Umeå? Har ni det bra? Känner ni er glada och nöjda med er själva?
Ska jag berätta hur jag mår? Jag mår skit NUS, faktum är att jag mår jävligt mycket skit.
Ska jag tala om varför?
Ni dödade min kille, och ni dödade mig.
Känner ni er nöjda nu när beslutet från SoS kommit? Känner ni er glada och kan gå vidare nu med nya patienter?
Jag funderar ibland…. Kommer ni göra det samma med dom? Kommer ni skriva ut mängder med mediciner till dom också så dom kanske också tar allt på en gång för att dom inte kan kontrollera sig?
Är det vården ni bedriver på NUS?
Kommer ni släppa ut dom också mitt i natten 2 dagar efter en överdos med ursäkten ”Han var lugn när jag pratade med honom”.
Jo förresten, det är en sak jag funderat lite på? Det där med medicinmängd? Brukar ni skriva ut 60 xanor till någon som visar tecken på att han är inne i ett missbruk av just sådana mediciner? Är det liksom en god och adekvat vård? Att ni gillar att blanda mediciner mycket, det vet jag ju, men just mängderna. Är det också något som ni anser vara god vård?
Ni kanske inte vet om att man inte behöver skriva ut 3 förpackningar Xanor åt gången. Lika lite måste man skriva ut 2 burkar Heminevrin på en och samma gång faktiskt.
Man behöver heller inte skriva ut mängder av Lyrica utan man kan dela upp det.

Det finns en bok, låt mig fundera lite på vad den heter
…..
…..
…..
FASS!
Just det ja, Fass heter den! I den boken står det en hel del om mediciner faktiskt, där kan ni läsa om vilka mängder man bör ta och hur stora förpackningar det finns.
Fast just det ja, nu kom jag på! När Daniel ville veta om en medicin så var det ju Fass ni slängde till honom istället för att prata med honom, så några av er kanske ändå läst Fass nu när jag tänker efter.
Så hur känns det idag? Lever ni? Ja ni lever. Vet ni vad?
Det gör inte Daniel.
Daniel dog den 12 september, och han dog av mediciner NI skrev ut honom på en gång.
Han dog efter att ha fått en månadsranson medicin utskrivet på samma gång, och även Socialstyrelsen skriver ju nu att Daniel INTE tog sitt liv. Även dom menar att Daniel dog på grund av sin problematik. En problematik ni skriver om på sida upp och sida ner i hans journaler men som ni av någon anledning skiter i.
Fast det var inte erat fel va? Det var Daniels!
Självklart var det Daniel, för han hade ju inte visat några tecken alls på att han mådde dåligt. Han gjorde det säkert bara för att jävlas mer er.
Att ni har läkare som sitter och erkänner att ni gjort fel spelar ju ingen roll, för ni väljer ju bara att inte ta med den läkarens åsikter i eran internutredning. Att samma läkare också sagt att han funnit underlag för LPT i Daniels journaler, det skiter ni också i.
För ansvaret på Daniels död låg helt och hållet på Daniel. Han skall all skuld läggas på för ni är ju helt och hållet utan skuld i det här. Ni gjorde ju bara ert jobb…..

Vet ni vad kära NUS? Jag har tröttnat på det här nu.
Ni tog han som skulle finnas i min framtid ifrån mig. Ni tog ifrån mig honom som jag älskade, och ni förstörde även mitt liv när erat klanteri gjorde att Daniel lämnade oss den 12 september. Ni och erat sätt att bedriva vård på gjorde att Daniel med de problem han hade lämnade efter sig vänner, familj och andra som älskade honom i djup sorg och förtvivlan och ni där uppe på NUS, ja ni har inte ens den lilla gnutta respekt för andra människor så att ni kan säga: Vi gjorde fel.
Ni borde skämmas, men för att kunna skämmas måste man väl ha ett hjärta, och det saknar ni.
Ni bedriver en hjärtlös vård, och ni har visat så tydligt att ni fullständigt saknar respekt för patienter och anhöriga. Så försök i alla fall ändå att skämmas lite. Försök att tänka på att erat slarv gjorde att en 23 åring dog. Försök att förstå vad ni gjort.
För om ni inte gör det så kommer samma sak ske igen, och igen och igen och igen.
Men jag lovar er en sak…
Tills ni lär er skämmas så tänker jag påminna er om vad ni gjort. Jag tänker ta reda på vartenda fall som skett hos er som lett till samma sak som Daniels. Jag tänker kontakta anhöriga, jag tänker kontakta alla som på något sätt blivit drabbade av eran Bollibompavård. Jag tänker vända ut och in på hela Socialstyrelsen och jag tänker begära ut vartenda offentligt papper som finns när det gäller NUS, och det finns ju en del av sånt.
Jag är ingen anhörig som kryper ihop i ett hörn och låtsas som att saker inte skett. Jag är tvärtom, och eran respektlöshet ger mig styrka.
Ni kunde löst allt detta med att erkänna era misstag. Ni kunde gjort allt så mycket bättre genom att bara säga ”Förlåt oss, vi gjorde fel”
Istället blir det en policy för er att sparka på dom som redan ligger, och i detta fallet ligger i en grav. Tur då att han har någon som kan sparka tillbaka.
Jag tänker ta er till regeringen och riksdag om det är så. Ni SKA erkänna att ni gjorde fel. Jag tänker kontakta varenda landstingspolitiker i Västerbotten. Jag tänker berätta för var enda skattebetalare i Norrland vad deras skattepengar går till.
Funkar inte det finns ju alltid TV, radio, tidningar och böcker……

Så ställ in er på vad som komma skall. Ni SKA erkänna ert misstag.
Jag är inte rädd för det stora sjukhuset i Norr, och jag ska se till att varenda människa i det här landet ska få veta om hur det stora sjukhuset i Norr sköter sig för det är som en handbok i konsten hur man bedriver värdelös vård.

60 Xanor
50 Heminevrin
100 Lyrica
25 Sobril
etc etc etc
Dom medicinerna dödade Daniel. Ni skrev ut allt på en och samma gång.

Ni SKA be om ursäkt och ni SKA erkänna ert misstag.
Jag slogs för min Daniel när han levde, jag slåss för honom när han är död. Jag tänker använda mig av alla demokratiska medel i min kamp för vet ni vad?
Jag älskade honom,  och han hade fått mitt hjärta.
Samma dag han dog skulle vi sagt ja till varandra. Sånt ger en viss sorg.
Det hade ni förstått om ni hade haft ett hjärta
Vi hörs snart igen!

/Walentine Andersson

(För er som undrar vad detta handlar om rekommenderar jag DENNA LÄNK)

Det är ett väldigt rännande här inne ifrån utvalda delar från Umeå.
Jag vill ju inte säga exakt vart, men jag kan avslöja så mycket så att huset är jättestort. Det jobbar massor med människor i huset. Dom har en cafeteria som serverar vedervärdiga smörgåsar och dom gillar inte att anteckna när dom får telefonsamtal.
Dom springer här på sidan hela tiden så låt oss hälsa dom något och jag tror jag hittade ett perfekt ordspråk som jag av olika anledningar ansåg passade:

”De som gör andra
olyckliga urskuldar sig
vanligen med att de ville
deras bästa”

Älskar dig Tussen, in i evigheten
/Walle

I maj 2012 ställde du upp i ett projekt som handlade om delar av ditt liv. Efter att du fått utskriften av ljudbandet skickat till dig så kopierade du detta och skicka till mig….

”Nämen han gillar att skriva och han har börjat skriva, för han vill skriva en bok om mig, alltså om allt som jag har varit med om, alltså han vill göra det.
Och han har börjat skriva inledningen, alltså introt eller vad man säger, på boken, och igår när jag hörde det, jag satt bara och ville höra mer, han är så duktig på att skriva och det ska bli så intressant för att han ska verkligen, jag ska verkligen ut med det till alla så de får veta liksom hur det kan vara, eller hur det har varit, hur det har sett ut”

…”Ja men liksom han intervjuar, han gör ju det ja, men alltså vi är ju så jädra bra vänner, för vi har ju öppnat varann, både jag och han har öppnat oss totalt…och han är så fascinerad av min historia, alltså av mitt liv, att jag ens står vid, att jag ens finns
idag, det är liksom, det är ju otroligt, och det är ju faktiskt det för att allt som jag har tagit mig igenom, det har…jag har gjort det, jag är jävligt stark som person”

Ja Tussen, vi skrev ihop du och jag, massor.
En dag kommer du bli bok, eller du är bok redan. Nu ska vi hitta någon som vill publicera den också.
Det blir en historia om dig, om ditt liv, men också en historia om oss.
Det blir också en historia om den mest speciella människa jag någonsin träffat, och kanske den jag lärde mig älska mest.
Du var en jävligt stark person, men ingen kan stå emot galenskaperna som skedde på NUS.

Älskar dig, in i evigheten
/Walle

Idag är det skit Daniel, riktigt riktigt skit. Det är mer skit än på länge.
Det är väl en sådan dag där folk skulle säga till mig att ”Ja men nu har det ju gått så lång tid”, men vet du? De skiter jag i just nu.

Jag såg dig idag, jag såg dig på TV.
Det var ditt reportage du var med i på TV4, det som aldrig kom upp på play, vilket kanske var lika bra. Jag fick först en chock, för där var du, sedan slog det mig hur du var, och då kom tårarna.
Jag minns den morgonen Daniel, den var inte bra. Den var verkligen inte bra alls, och när jag nu kom att minnas den kom också alla andra tankar upp. Sedan kom ilskan och sedan kom raset rakt ner i backen, och sedan bröt jag ihop totalt.

Bilden här lade du ut den natten. En vanlig bild tagen på ”Båten” i Umeå där du satt och tog några groggar och hade det nöjsamt.
En bild ingen reagerade på, ingen utom jag. För jag visste vad du hade med dig och jag fick rätt, för det blev ju inte bara groggar eller hur och dom som var med verkade ju inte tacka nej till att smaka lite dom heller.

Dagen efter var ett helvete, och det helvetet pågick till ungefär 45 min innan TV kom till dig. Innan det hade vi pratat i 3 timmar. Under dom 3 timmarna hade du mått så fruktansvärt dåligt, så in i helvete dåligt, och det var jag som fick ta det.
Missförstå mig inte, jag ”tog” det gärna, jag ville ”ta” det, och jag ville finnas där, men dom andra dom minns den glada tillställningen på båten och hur kul allt var, hur kul det var när ni delade……
Fy fan!
Vart var dom sen? Vart var dom när du vaknade? Vart var dom då? Samma personer som idag har så mycket åsikter om oss, vart var dom???
Vi talade med varandra i snitt 3 gånger per dag du och jag. Jag förstod dig inte till fullo, för det är väldigt svårt att förstå någon människa fullt ut. Fast dom gjorde det minsann, dom kände sin Daniel, den Daniel som var som dom bestämt och som inte kunde förändra sig, den Daniel man delade ****** med. Fy fan rent ut sagt.

Så idag blev det skit Daniel. Det blev skit för jag blev påmind om hur det kunde vara. Då, när sånt hände, kände jag ändå en trygghet i att vi fanns där för varandra och den tryggheten försvann när medicinerna dödade dig, och när dom på ett sätt också dödade mig.

Har jag tackat dig för det någon gång föressten? Har jag tackat dig för att du lät mig få träffa den riktige Daniel? Har jag tackat dig för att du vågade visa mig vem du var, hur du var och hur du tänkte och tyckte? Har jag tackat dig för att du lät mig få dela ditt liv? Om jag inte gjort det så gör jag det nu, tack!
För jag är glad att vi inte behövde dela  något sånt med varandra. Jag är glad att vi inte behövde sån skit.
Jag är glad att du visste om att jag alltid trodde att du skulle kunna komma ifrån det, och om inte det som hände den 12 september hade hänt så hade jag trott det än eller nej jag VET att du idag hade tagit många och långa steg mot det liv du ville ha.

Så ja, de blev skit idag för det var jobbigt att se dig, och att bli påmind om den där dagen. Det var jobbigt att se dig därför att du inte mådde bra där. Det var också jobbigt att se dig därför att jag vet att du kände en sådan besvikelse över hur det blev där i TV på grund av det. Du hade sett fram emot det så mycket, för du ville ju kämpa för det du trodde på. Där var vi lika du och jag.

Senare däremot, när jag gråtit klart, kände jag en annan känsla. En känsla av glädje över att här i Göteborg behövde du ingen sån skit. Här i Göteborg kunde du sitta på en sten och vara lycklig. Du kunde krama Kevin och vara klar i blicken. Du kunde hålla om din syster och se så nöjd ut. Du kunde äta surströmming med henne och andra vänner och bara vara glad. Du kunde sitta i mitt kök i timmar och skratta och prata, och du gjorde det utan en massa piller. Du kunde träffa mina vänner och du kunde gå omkring på BodyShop med Amira och le lite stolt när Amira föreslog att du borde jobba i en sådan butik. Du kunde kort och gott fortsätta den resa i ditt liv som du påbörjat men som du ständigt blev avkastad ifrån när du befann dig i Umeå.

För här var du lycklig. Här hos mig, Jennie och Kevin. Din familj i Göteborg.
Här behövde du inga piller för att slappna av för här var känslan att kunna vara sig själv det enda du behövde. Om du fått chansen här nere hade ditt liv varit annorlunda idag. För trygghet är A och O i alla människors liv och det folk glömmer av som så gärna vill få det här att verka löjligt är: Dom såg dig inte i Göteborg.
Däremot hörde vi här nere när du mådde skit för kaoset i Umeå. För det finns ju mer att berätta, men det låter vi gå in i den tystna historien.
Fuck alla piller i världen, och fuck alla som inte tar sitt ansvar för de man vet om som inte mår bra och fuck dom som gjorde saker som de borde få pannbenet intryckt för. Dom ska fan inte gråta idag, dom ska SKÄMMAS.

Nu ska jag försöka sova en timme eller två. Ska ju jobba i morgon.
Saknar dig, fattar du det! 🙁
Saknar dig så jävla mycket just nu. Så fruktansvärt mycket 🙁

Älskar dig, in i evigheten
/Walle

Detta skrev jag till dig i slutet av maj förra året. Du blev glad då sade du, och stolt för att den var till dig.
Senare, i juni, lade du den på din Wall på FB med förklaringen att den var från Walle.
Att du lade upp den samma dag jag träffade Daniel nr 2 va säkert bara en slump :P,
men jag är glad att du gillade min lilla text om dig och oss.

Våra liv är av kaos, byggda på osäkerhetens grund.
Våra hjärtan är sköra, då många så ofta försökt slita dom sönder.
Våran ensamhet kommer av längtan efter det motsatta
Våran svaghet är att ingen velat se vår styrka.
Våran saknad är efter dom som vågade visa oss kärlek
Våran utsatthet beror på andras blindhet
Våra liv går ihop, och berättar samma historia.

Så hittade vi varandra,
och livet blev lite enklare.
Vi är långt ifrån varandra,
långt ifrån att få ge varandra en kram.

Men känslan att någon finns där,
den gör mig glad.
Känslan att någon där ute tänker på mig ibland,
den gör mig lycklig.
Känslan när vi talar om livet och döden,
den gör mig levande.

Är så glad att jag hittade dig,
är så glad att du finns.
Är så glad att du är du.
Är så glad att du är min vän.

Jag gör ju en film om dig.
Eller film och film, de e ju inte direkt Titanic eller Star Wars vi snackar om.
De e mer en skriven berättelse om vad som hände utifrån vad jag såg.
Det finns säkert andra som såg annat, eller kanske mer, men dom får väl göra sin egen film om dig då.
Att liksom hålla ihop när det gäller dig har ju uppenbart inte varit grejen. Fast de e synd egentligen. Det finns dom man önskat man fick talat med, och jag vågar nästan påstå att vissa av dom skulle nog må bra av att ha pratat lite med mig med. Skulle faktiskt viljat ha pratat mer med ditt ex, tror vi båda två hade behövt det för framtiden och så där, men jaja, life’s a bitch. Tänk om han vetat hur jävla synd jag tyckte om honom när han skrev att han hade dåligt samvete. Gud, de enda som ska ha dåligt samvete är psyk och dom verkar sakna samvete överhuvudtaget. Hjärna med kan man lätt tro om man läser deras papper.

Jaja, tillbaka till filmen…
Jag fick ju en idé om att berätta vad som hänt då jag tror att om folk får veta kanske de som är ansvariga inser att något behöver ske, så att det som hände med dig inte händer igen.
Så jag satte ihop lite text med lite musik och vips så hade jag gjort 20 minuter, och sen 30 minuter och sen 40.
Nu slutar allt med att det blir två delar och det blir totalt 90 min!
Del ett är helt och hållet klar nu, men jag tänker inte lägga upp dom förrän jag vet hur del 2 kommer sluta, och det vet jag ju inte förrän dom där snabbisarna på Socialstyrelsen bestämt sig.

Är det egentligen inte helt jävla fucking sjukt?
Dom ska bland annat bestämma sig för om det var fel att skriva ut runt 500 tabletter åt dig på en gång.
Ärligt, ska de ta sån jävla tid att komma fram till att det var det mest idiotiska psyk kunde göra?
Gud, jag skäms för fan att va svensk ibland. Jag kan berätta det för dom annars, att det var en jävligt dålig sak att göra och tror dom mig inte kan vi ju ta en tur till Sävenäs Kyrkogård.

Men i alla fall, del ett är klar och några vänner har agerat ”smakråd” för något jag inte ville göra var att hänga ut dig. Detta ska inte bli något som ska avslöja några ”naughty details” utan detta ska bli något som ska berätta om det helvete dom utsatte dig för. Det ska bli din upprättelse, och din historia.
Tänk att våra samtal och det vi skrev ner sommaren 2012 skulle få sån viktig del sedan Daniel. Vi skämtade ju då om att ”Detta kommer bli stort”, och vi brukade prata om vem som skulle spela dig i filmen. Jag röstade alltid på Bill Skarsgård, och du frågade om jag tyckte han va sötare än dig. När jag svarade ja blev du sur 😀

Ah Daniel, känner mig förbannad ikväll och inatt. Vet inte varför, men det är kanske en bra känsla att känna. Med tanke på hur ofta jag är ledsen så kanske lite ilska behövs ibland.
Jag kan ju säga att när man sitter och gör en ”film” om allt slås det mig hur sjukt allt är, och hur jävla helvetes fel det är att du är borta.
Det finns några saker jag vill slå in mer med denna ”film” än annat. Först och främst hela tiden på psyk, men sedan också myten om ditt självmord. Det har varit förbannat svårt ibland att skriva om det när jag samtidigt inte vill avslöja för mycket, men jag tror jag hittat en bra bana emellan. Kan ju berätta att Helena är en av de som kontrollerat mig, och henne litar du ju på. Hon skulle skrika direkt om hon ansåg att jag gick över någon gräns.

Tror jag ska försöka sova lite nu. Klockan är strax fem såg jag så det är väl dags kanske.
Saknar dig, så jävla mycket.

Fick en känsla idag igen under en stund att detta inte händer. Ville slå ditt telenummer och prata med dig lite, fråga om du ville komma över en stund och mysa med en film. Du var inte död just då, men sedan kom verkligheten ifatt en.
Det är svårt att älska någon som är död Daniel, förstår du det?
Det är det svåraste som finns, att älska någon som är död.

Älskar dig, in i evigheten
/Walle