Idag är det skit Daniel, riktigt riktigt skit. Det är mer skit än på länge.
Det är väl en sådan dag där folk skulle säga till mig att ”Ja men nu har det ju gått så lång tid”, men vet du? De skiter jag i just nu.
Jag såg dig idag, jag såg dig på TV.
Det var ditt reportage du var med i på TV4, det som aldrig kom upp på play, vilket kanske var lika bra. Jag fick först en chock, för där var du, sedan slog det mig hur du var, och då kom tårarna.
Jag minns den morgonen Daniel, den var inte bra. Den var verkligen inte bra alls, och när jag nu kom att minnas den kom också alla andra tankar upp. Sedan kom ilskan och sedan kom raset rakt ner i backen, och sedan bröt jag ihop totalt.
Bilden här lade du ut den natten. En vanlig bild tagen på ”Båten” i Umeå där du satt och tog några groggar och hade det nöjsamt.
En bild ingen reagerade på, ingen utom jag. För jag visste vad du hade med dig och jag fick rätt, för det blev ju inte bara groggar eller hur och dom som var med verkade ju inte tacka nej till att smaka lite dom heller.
Dagen efter var ett helvete, och det helvetet pågick till ungefär 45 min innan TV kom till dig. Innan det hade vi pratat i 3 timmar. Under dom 3 timmarna hade du mått så fruktansvärt dåligt, så in i helvete dåligt, och det var jag som fick ta det.
Missförstå mig inte, jag ”tog” det gärna, jag ville ”ta” det, och jag ville finnas där, men dom andra dom minns den glada tillställningen på båten och hur kul allt var, hur kul det var när ni delade……
Fy fan!
Vart var dom sen? Vart var dom när du vaknade? Vart var dom då? Samma personer som idag har så mycket åsikter om oss, vart var dom???
Vi talade med varandra i snitt 3 gånger per dag du och jag. Jag förstod dig inte till fullo, för det är väldigt svårt att förstå någon människa fullt ut. Fast dom gjorde det minsann, dom kände sin Daniel, den Daniel som var som dom bestämt och som inte kunde förändra sig, den Daniel man delade ****** med. Fy fan rent ut sagt.
Så idag blev det skit Daniel. Det blev skit för jag blev påmind om hur det kunde vara. Då, när sånt hände, kände jag ändå en trygghet i att vi fanns där för varandra och den tryggheten försvann när medicinerna dödade dig, och när dom på ett sätt också dödade mig.
Har jag tackat dig för det någon gång föressten? Har jag tackat dig för att du lät mig få träffa den riktige Daniel? Har jag tackat dig för att du vågade visa mig vem du var, hur du var och hur du tänkte och tyckte? Har jag tackat dig för att du lät mig få dela ditt liv? Om jag inte gjort det så gör jag det nu, tack!
För jag är glad att vi inte behövde dela något sånt med varandra. Jag är glad att vi inte behövde sån skit.
Jag är glad att du visste om att jag alltid trodde att du skulle kunna komma ifrån det, och om inte det som hände den 12 september hade hänt så hade jag trott det än eller nej jag VET att du idag hade tagit många och långa steg mot det liv du ville ha.
Så ja, de blev skit idag för det var jobbigt att se dig, och att bli påmind om den där dagen. Det var jobbigt att se dig därför att du inte mådde bra där. Det var också jobbigt att se dig därför att jag vet att du kände en sådan besvikelse över hur det blev där i TV på grund av det. Du hade sett fram emot det så mycket, för du ville ju kämpa för det du trodde på. Där var vi lika du och jag.
Senare däremot, när jag gråtit klart, kände jag en annan känsla. En känsla av glädje över att här i Göteborg behövde du ingen sån skit. Här i Göteborg kunde du sitta på en sten och vara lycklig. Du kunde krama Kevin och vara klar i blicken. Du kunde hålla om din syster och se så nöjd ut. Du kunde äta surströmming med henne och andra vänner och bara vara glad. Du kunde sitta i mitt kök i timmar och skratta och prata, och du gjorde det utan en massa piller. Du kunde träffa mina vänner och du kunde gå omkring på BodyShop med Amira och le lite stolt när Amira föreslog att du borde jobba i en sådan butik. Du kunde kort och gott fortsätta den resa i ditt liv som du påbörjat men som du ständigt blev avkastad ifrån när du befann dig i Umeå.
För här var du lycklig. Här hos mig, Jennie och Kevin. Din familj i Göteborg.
Här behövde du inga piller för att slappna av för här var känslan att kunna vara sig själv det enda du behövde. Om du fått chansen här nere hade ditt liv varit annorlunda idag. För trygghet är A och O i alla människors liv och det folk glömmer av som så gärna vill få det här att verka löjligt är: Dom såg dig inte i Göteborg.
Däremot hörde vi här nere när du mådde skit för kaoset i Umeå. För det finns ju mer att berätta, men det låter vi gå in i den tystna historien.
Fuck alla piller i världen, och fuck alla som inte tar sitt ansvar för de man vet om som inte mår bra och fuck dom som gjorde saker som de borde få pannbenet intryckt för. Dom ska fan inte gråta idag, dom ska SKÄMMAS.
Nu ska jag försöka sova en timme eller två. Ska ju jobba i morgon.
Saknar dig, fattar du det! 🙁
Saknar dig så jävla mycket just nu. Så fruktansvärt mycket 🙁
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
