Hej tussen min
Det är söndag och jag får inte direkt mycket gjort.
Helgen har varit jobbig och tom. Ja väldigt tom faktiskt. Känner mig å ena sidan fylld med känslor men å andra sidan är det som att jag är fullständigt slut på känslor på samma gång.
Igår vann Ukraina Eurovision Song Contest. Låten var enormt tråkig och jag tror mest den vann därför att Ryssland inte skulle vinna vilket passar mig väldigt bra.
Det var annat 2012 när Loreen vann. Kommer du ihåg det? Hur du skrek och tjoade. Fast hon var ju bra och låten hon vann med är fortfarande en sån där låt som gör att man tänker på dig.
Fyra år har gått nu sedan allt hände Daniel. Fyra jävla år och det känns på samma sätt som en evighet som om att allt skedde igår. Jag kommer ihåg dagen så väl. Den där dagen då du bokstavligt talat slumpades in i mitt liv.
På förmiddagen hade jag varit med en boende nere vid hamnen. Vi hade fikat och vi tittade på folk. På eftermiddagen hade vi schemamöte på jobbet. Något vi haft många gånger med tanke på fiaskot med införandet av Optimerad bemanning. På mötet frågade vi oss vad och hur vi skulle göra när nu våra vikarier försvunnit bort till bemanningsenheten och plötsligt hade vi luckor precis överallt. Detta ihop med att schemaplaneringen inför sommaren var i kaos gjorde att stämningen inte direkt var på topp.
Jag kommer ihåg att jag satt där och någonstans visste jag att detta skulle bli mitt sista möte. Snart skulle allt vara över och jag skulle slippa det här. Jobbet, att vara sjuk, smärtorna, ensamheten och ångesten som alltid kom krypande emot mig på nätterna och så dök du upp…
Senaste gången jag var hos min samtalskontakt så pratade vi om den där tiden då vi träffades och hur alt förändrades så snabbt. Hur du fick min nyfikenhet på livet att komma tillbaka igen och hur jag kände att jag faktiskt hade någon i mitt liv som brydde sig. Någon som skickade små SMS från jobbet eller ringde när han var ute och tog en rökpaus. Ja någon som fanns där. Långt borta var du men med mail, telefon, sms och framförallt Skype så kom du så nära.
Att det var en annorlunda relation förstod jag ganska tidigt men kanske inte förrän långt efter att du var död förstod jag hur annorlunda den var.
Så många har i efterhand vävt in dig i ett patetiskt romantiskt skimmer, men det gör inte jag.
När vi sågs första gången gjorde vi det som vänner och som två personer som mådde väldigt dåligt över att vara ensamma. Sedan under tiden som gick förändrades saker och ting men just den där motsatsen till ensamhet var det som band oss samman.
Vi kunde dela allt och vi delade allt. Från diskussioner om pizzor till Liseberg och vi kunde vara ledsna och glada. Vi kunde vara arga och lyckliga, ja vi kunde dela våra känslor och det gjorde på nätterna och dagarna och det blev en egen värld.
De gånger vi var ledsna så kunde vi trösta varandra och vi vågade också tala om för varandra när vi tyckte att den andre var dum.
Jag vet att jag aldrig kommer få en sådan relation med någon annan igen och det både sörjer och saknar jag samtidigt som det gör dig så speciell i mitt liv.
Jag kommer ihåg den gången du ringde mig på Skype och du var så ledsen. Du hade träffat ditt ex på stan av en slump och det ni pratat om på FB på kvällen hade gjort dig så ledsen. Du läste upp konversationen för mig och du grät. Du var så enormt kränkt och sedan tittade du på mig och sade ”Lova att aldrig se mig sån Walle”
Jag kommer Daniel att du aldrig trodde jag såg dig sån. Jag hoppas att du, även senare när sjukvårdens förgiftning av dig förstörde dig, någonstans inom dig visste att jag aldrig såg på dig så.
Jag känner mig ensam igen Daniel. Jag ha så mycket att berätta och så mycket som gör ont och sakta är jag på väg tillbaka till ett liv där jag under arbetstid spelar den starke, arge, glade men hjälpsamme Walle. Han som alltid får saker gjort och som folk tror de känner.
Sedan kommer jag hem till min håla där klockans visare sakta drar framåt mot en ny dag men där jag egentligen redan är död. Tiden står still samtidigt som den går.
Ja livet är tillbaka i det som det var. Förutom Kevin och Jennie har jag ingen direkt kontakt med någon som kände dig längre och kanske är det lika bra för det var ändå inte samma Daniel vi kände.
Jag längtar just nu så jag dör efter att få komma upp till dig och sitta hos dig. Jag behöver det men har inte råd. Jag hatar att du ligger där i det där jävla Skellefteå.
Nu måste jag köpa nya sulor till fötterna igen för de gamla har mina snea fötter trampat sönder och de kostar en förmögenhet. Så jag får välja på det eller äta riktig mat. Väljer jag bort sulorna kan jag inte jobba och så…. ja livet går i cirklar…
Jag saknar dig Daniel. Jag saknar min bäste vän. Jag saknar dina blåa ögon som kunde få en att må så bra när de log. Jag saknar din röst och jag saknar att ingen lär mig ord som ”flänna” längre.
Jag saknar att kunna skratta åt olikheterna mellan Göteborg och Norrland och jag saknar att höra dig prata om framtiden där du ville jobba med människor som haft det som du. Jag saknar att krama dig och jag saknar din doft från Body Shops jordgubbsparfym. Jag saknar att inte ha någon som kunde lyssna på mig och ge mig råd. Jag saknar att vi aldrig hann se klart Riket och jag saknar att inte ha någon att låtsas att jag kan allt om Göteborgs historia inför.
Just nu saknar jag dig så fruktansvärt mycket och det värker i mig när jag skriver orden. Tårarna rinner men jag låter de rinna. Du är så värd att sakna men du var så mycket mer värd att få leva.
Fan ta Umeå! Fan ta alla läkare som förgiftade dig! Fan ta alla som lät dig lida i din ensamhet i den där jävla stan. Fan ta allt vidrigt hycklande som kommit efteråt och fan ta de som såg men inget gjorde för de var så självupptagna i sin egna vidriga narcissistiska självupptagenhet och fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan ta livet som tog dig ifrån oss.
Det är inte rättvist Daniel.
Det är inte rättvist.
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
