Det är natt, klockan är strax fyra när jag börjar skriva det här…
Sitter här ute på balkongen och njuter av lugnet som råder och njuter dessutom över att det inte är så jävla varmt just nu. För just nu är Göteborg varmast i landet och det är inget som jag själv direkt känner är det bästa med Göteborg just nu. Här är varmt som fan rent ut sagt och det där ligger inte direkt för mig.
Jag brukar lite avundsjukt se på väderkartan ibland och längta till Skellefteå där det är kallare. Just i skrivande stund är det 14 grader i GBG och en grad i ”Skellan”, Go Norrland!….
Kan inte låta bli att tänka på när vi satt här ute första gången vi träffades in real så att säga. Jag kommer också ihåg hur förvånad jag blev när jag såg dig på Landvetter och hur jag brast ut i ”Men vad liten du är!”. Minns du hur blyga vi var, i 2 minuter och sen var det som om vi känt varann hela livet.
Den där kvällen och natten satt vi länge ute på balkongen och drack kaffe, rökte, gjorde mackor och drack mer kaffe och vi pratade om allt allt allt.
Gud vad jag saknar den kvällen Daniel och alla andra såna kvällar.
Jag känner mig så vansinnigt ensam och samtidigt vill jag inte träffa någon att umgås med. Folk frågar om jag ska med ut men jag får panik av att tänka på att sitta på en krog och spela glad. Det räcker med att jag får ta i från knäna på jobbet för att orka spela Walle där. När jag sedan kommer hem har jag ingen energi kvar till något. Att spela teater 8 timmar om dagen kräver mycket av en. Den saken är klar.
Jag vill dö Daniel.
Så är det.
Jag vill inte leva längre men vill heller inte ta livet av mig. I helvete heller att jag skulle vilja det men leva vill jag inte för egentligen lever jag inte.
Jag är fast i någon jävla dålig pjäs där jag försöker vara något eller någon jag inte är och jag känner mig som att ingen förstår mig. Du gjorde det. För dig kunde jag berätta alla mina innersta tankar och funderingar. För dig kunde jag berätta om kärlek och svek, jobb och fritid, tankar och viljor och med dig hade jag någon som inte heller alltid kände att han passade in.
Nu är det tredje sommaren utan dig efter att NUS medicinförgiftade dig och det är tredje sommaren där minnena blandas med saknaden och där samtidigt insikten att mitt liv är som det var innan slår emot mig varje dag, varje timme och varje sekund.
Jag har ingen att dela tankarna med och har tröttnat på att skriva till folk när konversationen ALLTID är ”Hej”, från min sida med en fråga om hur personen mår och sen får man en harang om att allt är skit, piss och ingenting är som det ska. Det hade ju varit småkul om det i alla fall en gång uppstod en fråga i stil som ”Hur mår du då?”. Jag har fått lära mig väldigt mycket om vad narcissistisk personlighetsstörning är för något och såna drog du till dig som getingar dras ett glas med sockervatten. Tro heller inte för en sekund att någon skillnad dykt upp i hyckleriet: Din mormors grav är fortfarande mer välstädad än din…..
Ja jag saknar den där natten då vi sågs första gången på riktigt och där vi satt på min balkong. Du var så glad för dagen efter skulle du överraska Jennie som inte visste att du var här nere och du skulle få träffa Kevin. Du ville också att jag skulle få träffa dem och så blev det ju några dagar senare. Allt blev där som vi trodde, men resten blev det inte.
Ja Daniel, jag är trött. Så fruktansvärt trött mentalt sett men jag kör tills jag rasar och det kommer jag göra igen. Det känner jag i hela mig. Jag är där jag var innan du kom in i mitt liv och nu går jag på sparlågorna från motorn som fått sig så många törnar. Pjäsen jag spelar på dagarna tar på mig och allt mer sjunker jag in i något som jag mött förut. Ibland vill jag bara sticka in kniv rakt in i ögat på mig själv så hjärnan min slutar fungera och så jag slipper minnena men då skulle jag ju glömma dig och det vill jag inte.
Jag vill bara att det ska sluta göra så jävla ont.
När slutar det göra ont Daniel?
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
