Hej min tuss.
Sitter här med kvällskaffet och skriver lite. Det är sen söndag och snart ska man väl sova så man orkar med att jobba igen.
Helgen har varit…..skittråkig, men det är å andra sidan de flesta helger numer.
När fredagen kommer är jag fortfarande totalt slut i kropp och själ och inte blir det lättare när jag har ett arbete där jag egentligen inte vet exakt vad jag ska göra.
Jag är anställd som en sak, men dras hela tiden mellan olika saker……Welcome to kommunen.
Fast jag trivs ändå och i ärlighetens namn kan ingenting bli sämre än vad jag hade innan. Även om min största dröm är en 50% admin tjänst på sockenvägen så vet jag ju att det inte kommer bli så och då får detta duga. Dåligt jobb är det inte och jag får äntligen göra sånt jag är bra på.
Annars är väl livet fortfarande på någon form av paus. Jag känner mig fortfarande matt i själen efter att i 3 1/2 år levt med dels saknaden av dig, kampen om dig mot alla jävla myndigheter och löst folk och samtidigt som man försökt vara ett stöd för andra som befunnit sig i samma sits som du.
Under resans gång kom massor med nya människor in i mitt liv och sakta försvann de igen. Idag är det mer eller mindre ”bara” Jennie och Kevin kvar men det var ju så det var när du levde så varför skulle jag egentligen ha kontakt med någon annan? Kanske behövde jag de andra ett tag, och de behövde mig, ett tag men någon grund fanns inte att bygga på. För grunden var ju du och du finns ju mer inte…
Du finns inte mer…
Gud Daniel vad jag skulle behöva dig nu. En av de saker jag saknar mest med dig är att ha någon i mitt liv som förstår mig. Någon som jag kan dela allt med. Jag har ingen sådan vän fullt ut.
Visst har jag folk jag pratar med, ingen nämnd och ingen glömd, men ingen finns där så som du fanns. Ensamheten som jag känt så stark sedan du försvann finns där än och den gör lika jävla ont idag som den alltid gjort. Fortfarande kan jag komma på mig själv med att vilja ringa och berätta något och sen ”Nej just de ja”
Senast som det var riktigt så där starkt var när jag fått jobbet jag har nu. Jag hade kommit ut från min chef och fått veta att jag fått jobbet och stod i hissen på väg ner och hade till och med lyft telefonen, men det fanns ingen Daniel kvar i telefonen att ringa och då gjorde det ont.
Helgerna när jag går här och bara önskar att någon som faktiskt bryr sig kunde ringa, ja då saknar jag dig så jävla mycket.
Ibland lägger jag mig bara ner och håller om min kudde och blundar och ibland känns det som att du är där då. Som det var när vi kunde ligga och prata om allt från livet, döden, kärleken till ”Lotta på Liseberg”.
Igår var en sådan dag. Hela dagen vankade jag mest omkring hemma och ingenting blev gjort. På kvällen hade jag tvättid så jag växlade mellan att ligga och krama kudden och springa ner till tvättstugan. Vid midnatt när allt var uppburet brakade jag ihop och grät tills klockan var 4 tror jag. Just då är det svårt att leva Daniel. Just då är det svårt att hålla de där demonerna som brukade tala om för mig för 2 år sedan att ”Avsluta skiten nu” borta från mig.
Fast så ska jag väl inte avsluta allt tror jag. Mest för att jag inte vill ge folk anledning att tro att jag försvinner på grund av dig. De som känner mig, de få som gör det, vet att jag fullständigt saknade liv före det att du kom in i mitt liv och livet kom med dig. Därför försvann det också när du försvann.
Folk säger till mig att jag borde träffa någon men vem fan vill träffa en som jag. En fet, sliten och äcklig människa. För det är exakt det jag är. Det hade dina vänner rätt i när de inte för sitt liv kunde förstå vad du såg hos mig. Ja, äckelkänslan över mig själv är tillbaka men idag orkar jag inte direkt kämpa emot den. Jag kommer dö ensam och det är ok. Det enda jag önskar är att jag inte skulle behöva vandra så jävla ensam i mitt liv som jag gör i allt annat men det är väl det som är min lott kanske.
Gud vad jag saknar dig. Älskade Tussen min! Fy för alla jävla helvetes skit vad jag saknar dig.
Men nu får jag skärpa till mig och sluta tycka synd om mig. I morgon är en ny dag och då ska jag spela glad igen. Då ska jag bli Walle som med sarkastiska uttal alltid är leende även när han är arg. Då ska jag vara hjälpsam, duktig och helt enkelt blir den som jag förväntas att vara.
Jag hatar Walle Daniel. Jag hatar det jävla äcklet.
Hur länge kommer jag orka spela den här pjäsen?
Älskar dig, in i evigheten
/Walentine
