Jag tror jag berättat för dig tidigare om den gamla damen vi hade på mitt jobb.
Hon kom från samma område i vårt land som du, och jag brukade alltid hälsa på henne genom att säga ”Nej men är det inte min favoritnorrlänning!?”. Då brukade hon skratta, och sedan kunde vi prata Norrland. Hon berättade om när hon flyttade från Västerbotten till Göteborg, och hennes beskrivning av Skellefteå var ”Nej fy och usch!”
Hennes största sorg i livet var att hon förlorat sin dotter i cancer. Många gånger hände det att hon grät, och i slutet av sitt liv blev den där sorgen så extra smärtsam för henne för minnet gjorde att sorgen blev så akut gång på gång.
Jag kommer ihåg en morgon, och det var strax efter att du gått bort. Jag mådde skit men jobbade, och jag skulle hjälpa den gamla damen upp. Direkt när jag kom in så märkte jag att hon var ledsen, och jag frågade hur det var fatt. Då började hon storgråta och brast ut ”Har du hört att min dotter är död!”. Jag hjälpte henne upp på sängkanten och satte mig bredvid henne. Jag lade armen om henne och hon snyftade så enormt. Då hade tårarna kommit även på mig, och till slut så satt vi där och grät tillsammans. Efter en stund tittade hon på mig och såg mina ögon och frågade förvånat om jag också kände hennes dotter. Jag kunde ju inte för henne svara hur allt låg till utan svarade bara att jag tyckte allt var så sorgligt. Sedan satt vi en stund till där. Jag med min arm om hennes gamla axlar och försökte ge henne lite stöd.
Jag har tänkt på den där händelsen idag. Den gamla damen lever inte längre, men är en sådan där människa som man alltid kommer komma ihåg från sitt arbete. Vi hade en speciell kontakt hon och jag, men den där händelsen är också speciell för då var det var första gången jag gråtit inför någon efter vad som hände med dig. Livet då var i kaos. Telefonen ringde ständigt, folk frågade och ville veta, och visst fanns det dem som jag kunde vara ledsen i telefon med, men aldrig fullt ut. Aldrig på riktigt.
Jag hade behövt henne nu Daniel, och jag hade behövt dig nu. För någon annan verkar inte finnas. Jag hade behövt henne just nu, och bara fått krama någon. Även om, som det var i hennes fall, hon inte ens visste om varför jag var så berörd.
I snart 2 veckor har jag varit utslagen av förkylning som ledde till lunginflammation, och jag hann dessutom fylla år också, och så tyst det varit. Det är hela tiden på andras villkor jag får leva mitt liv har jag insett. Det är hela tiden när andra behöver eller känner för det som jag får finnas.
Jag får väl göra som du gjorde, men som du inte vill göra: Jag får väl dö för jävlar vad älskad jag kommer vara då. I alla fall på Facebook….
Nej jag tror jag ska sova lite. Är fullständigt slut efter den här lunginflammationen. Den har tagit rejält på mig. Fast jag har gått ner 6 kilo på 2 1/2 vecka. Det är ju inte illa.
Jag kommer upp till dig snart, men skriver inte när. Har ingen lust att träffa någon annan då.
Bara dig….
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
