Igår fyllde jag år Daniel. Nu är man ännu ett år äldre.
När jag var liten så hatade jag att fylla år i början på januari. Det var så nära jul så ibland fick man julklappar och födelsedagspresenter ihop för ingen hade tid att komma både under jul och sen födelsedag. Så blev man äldre och man struntade i det hela totalt under några år.
De senaste åren däremot har födelsedagen för mig mest betytt ångest. Det är inte direkt kul att fylla år mer, och framförallt blir födelsedagen en sån där dag då ensamheten känns så tydlig.
Förra året tog jag bort datumet då jag fyllde år på Facebook, och inte en käft knappt kom ihåg mig. I år fanns datumet där och FB blev fyllt av ”Grattis!”, men jag kommer aldrig någonsin räkna FB som det verkliga livet. Äckligt söta kattungar, blandande med rasistiska uttalanden om tiggare, och bilder på folks barn som äter yoghurt och där allt går ut på att få skrika ut JAG ÄR LYCKLIG FÖR HELVETE, är inte min bild av verkligheten.
FB har gjort det enkelt att vara vän för nu blir på påmind om att ”Glöm inte att gratta Kalle för han fyller år idag”. Man behöver inte längre engagera sig i något och numer räcker det med att skriva <3 så har man visat sitt engagemang. Vänskap för mig är något som kräver mer än så. Det kräver engagemang och kärlek.
Visst är man tacksam över de grattis som kommer från människor man känner ytligt. Det är inte så att man begär att folk ska ha anslag hemma med mina datum på, men andra människor. Människor man delat allt med, så som sorg, hopp, kärlek och förtvivlan. Kräver man för mycket av dem att de någon gång kan visa….
Kanske gör man det. Jag bestämde mig i alla fall att sluta själv med att gratta folk överhuvudtaget och det har jag hållit på ganska bra förutom vissa väl valda människor.
Fast några SMS fick jag så några hörde ju av sig på ett mer riktigt sätt, och jag var helt utslagen i alla fall i feber så prata med någon orkade jag inte i alla fall.
Jag inledde det här året med att lyssna massor på George Michael. Jag känner att jag behöver ta tillbaka honom igen.
Du fick ju från början lära dig att din kärlek mot Carola inte ens närmade sig den närmast fanatiska kärlek jag hyser till denna artist. Jag är så lycklig över att du gillade honom så mycket också, och Jesus to a child är för alltid en låt som får mig att tänka på dig, och oss.
Däremot har jag haft svårt att lyssna på honom efter att du försvann, och jag kände att jag behövde det. Så under nyårshelgen och dagarna efter har han gått varm i hörlurarna oavsett vad jag gjort, och det känns bra, men Jesus to a child får fortfarande tårarna att komma.
Det är inte det enda jag gjort denna första vecka på det nya året. Jag har också rensat rejält bland ”vänner och bekanta” och många är nu borta för gott. Det gav mig inget att bli kränkt har jag insett. Det är egentligen ganska mycket jag insett det senaste halvåret. Jag tänker på det ibland när jag sitter hos min samtalskontakt. Ja just detta hur mycket insikter som kommit till mig det senaste halvåret, och äntligen, får jag väl säga, förstår jag så mycket när det gäller mina handlanden och känslor efter att du försvann.
För jag har varit så arg Daniel. Jag har varit så jävla arg. Jag har varit så jävla förbannad, och vet du vad? Jag hade och har rätt att vara det.
Jag har blivit kränkt, förnedrad och spottad på, och detta har jag blivit av människor som är värda mindre än skiten under mina skor när jag trampat i koskit. Gång på gång har jag här och på andra ställen kommit tillbaka till vad folk sagt och så vidare. Det tänker jag inte gå in på igen för det där ämnet är utagerat, men känslan är kvar. Känslan av ilska, men också den känsla som gjort att jag blivit löjligt osäker på mig själv och vem jag är. Det där är det slut med nu. För jag lät mig ju spottas på. Hur arg jag än varit så har jag låtit det hända och det har tagit enormt med kraft till absolut ingen nytta.
Lika slut är det med människor som ena dagen skriver vackra små söta meddelanden och som sen två dagar senare ändrar uppfattning totalt. Såna kan jag leva utan, men fram till nu har jag inte vågat leva utan dem. Fast nu är de borta, och det känns jävligt skönt.
Jag gjorde mitt avslut med att be folk dra åt ett varmt ställe och skrev sedan följande text som du ser utdrag ur här…
”….Jag har gjort och agerat märkligt på många sätt de senaste 2 1/2 åren, men jag har jävlar i mig också gjort en förbannat massa bra. Istället för att skrika DUMMA NUS på Facebook och till varandra i tysthet gjorde jag något åt det. Jag slogs, och jag slogs jävligt ensam. Jag är stolt över mig, och jag gjorde det inte som något inlindat patetisk kärlekstjafs runt Daniel utan för att jag inte vill leva i ett samhälle som dödar folk. Oavsett vem det handlar om. Jag slogs för att sjukvården inte ska kunna fabulera ihop saker i efterhand för att skydda sig själva. Jag slogs för att sjukvården ena dagen skriver att det finns risk att personen dör och sen skickar med honom en bärpåse mediciner hem. Därför slogs jag, och därför kan jag idag vara stolt, medan andra för alltid kommer känna ”Varför gjorde jag inte mer.”
Så behöver inte jag känna, för jag gjorde allt jag kunde. Ja, jag gjorde mer än jag kunde för jag offrade min egna psykiska hälsa för alltsammans. Det jag ville ha var ett tack. Det jag ville ha var lite respekt. Det fick jag knappt, och nu kan alla ta den respekten och köra upp den i röven. Nu ska element bort som inte är värda att ha något för jag vill börja leva igen.
2015 kommer bli förjävligt, det vet jag. Jag kommer bli arbetslös, och andra saker lär, och kommer, krascha totalt, men mig kraschar man inte längre, och även om jag kraschar igen kommer jag inte längre känna det som att jag är en skit.
Jag talade inte om för Daniel att det enda värdefulla med honom var att man kund ligga med honom. Jag hämtade inte mediciner utanför Daniels fönster på natten. Jag delade inte mediciner med Daniel inne på avdelningen. Nej, jag försökte få hans liv att handla om annat än mediciner, och jag lärde mig en sak av Daniel: Du är inte så jävla dum i alla fall Walle. Den som försöker få mig att känna annat kommer få mentalt stryk för nu är sorgeperioden över.
Så kom igen 2015. Du kommer bli tuff, men jävlar vad du ska få kämpa för att knäcka mig för jag vill att Walle ska komma tillbaka.
Gott Nytt År”
Och vet du? Det känns faktiskt bra nu. Mitt liv har på väldigt många sätt handlat om att ha haft svårt att sätta gränser. Så har det varit för mig både på jobb och i privatlivet. Herregud om jag kunde berätta om vissa som funnits där. Nu drog jag i alla fall en gräns, och fler kommer sättas och dras.
För när jag öppnar ögonen Daniel så fanns det ju faktiskt några som grattade mig på ett mer personligt plan. När jag då använder ögonen inser jag att jag faktiskt har folk som betyder något, och som inte gör mig illa. Kanske skulle de få lite av min kraft istället för en massa pillertrillande nötter och annat löst folk vars liv funkar bäst när de får pimla i sig en flaska billigt vin framför TV och Idol eller när de får knapra lite Xanor så allt ju känns så mycket bättre. Ja du visste vad jag ansåg om såna skitmediciner och den inställningen har inte direkt ändrats kan jag säga.
Folk tror de behöver sina Benzo, och sedan förstår de inte varför de inte kan sova…. Nåja det där tar vi en annan gång.
Jag behöver lära mig samma sak som du behövde lära dig att inte låta människor som gör en illa få betyda något i ens liv. Vi är så lika i vår desperata längtan efter bekräftelse Daniel, och även om vi levde ut det begäret på olika sätt är det ändå samma beteende. Samma desperata längtan över att få vara älskade så vi märker inte att de vi så gärna vill ska tycka om oss också gör oss illa.
Jo, jag har lärt mig en hel del den senaste tiden tussen min, och ju mer jag lär mig desto mer tacksam blir jag för att du fanns i mitt liv. För hade du inte gjort det hade jag varit död, och då aldrig fått lära mig. Det enda jag önskar mer än allt annat är att vi fått göra denna resa tillsammans, och på ett sätt har vi ju gjort det i alla fall.
Det är bara så gränslöst sorgligt att jag aldrig mer kan få krama dig och sjunga Jesus to a child för dig medan vi står där på golvet i mitt vardagsrum och bara finns, och det är också så sorgligt att du aldrig fick chansen att göra det du satt i mitt kök den 3 september och ville göra men det jag då tyckte du skulle vänta med.Tänk så annorlunda allt skulle låtit då Daniel.
Nej, nu ska jag ta hand om min hals, och feber. Lunginflammation på G igen inser jag.
De e skit att bli gammal 😛
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
