Till Daniel: Idag för 2 år sedan började helvetet men jag ska försöka hitta livet igen

lonelyHej Daniel

Det är sent, väldigt sent och jag sitter här och skriver och tänker. Du vet hur jag är med datum, och dagens datum är ett sådant som gör ont att tänka på. Idag var det ju dagen allt började….
För 2 år sedan exakt vid denna tidpunkt hade jag pratat med Jennie och ”Storjenny” i telefon. Jag var alldeles förtvivlad, slut och totalt uppe i varv. Du själv var på NUS då. Du låg på akuten och blev senare flyttad till MAVA. Jag kommer ihåg den 5 juli i detalj.
Klockan 12 den dagen pratade vi i 60 sekunder ungefär. Du hade försovit dig, och skulle jobba dubbelpass. Från början skulle du varit ledig mellan 12 och 16 men du stannade kvar en stund för att kompensera det du kommit försent på morgonen. Du skulle fixa några luckor som bland personalen och sedan skulle du ta ledigt till nästa pass började.
Nästa gång vi pratade var klockan 14. Du var i stan då, och stannade till på BodyShop när jag var i telefon, och skulle sedan äta lite. Efter det skulle du träffa Joakim en stund innan du skulle iväg till jobbet igen. Sedan ringde du mer eller mindre springande för du hade glömt av tiden igen, och var nu superstressad för nu skulle du komma försent igen.
Klockan 16:37 den dagen fick jag ett sms som frågade vad jag gjorde och jag svarade att jag var på Styrsö med Daniel (den andre Daniel). Som svar fick jag ”Vad mysigt”, och sedan pratade vi inte mer förrän….
21:59 den kvällen pratade jag med mamma i telefon och då ringde du. Jag ”klickade bort dig” och skrev att jag ringer så fort jag är klar. ”Lyssna på meddelandet först” fick jag tillbaka som svar, och strax efter pep min telefon om att någon lämnat meddelande på telefonsvaren, och ja det hade du gjort. När jag lyssnat på dig ringde jag dig och det du var så ledsen, och det lät som att du var kraftigt påverkad av något.
När du till slut sade att du tagit 46 Sobril på en gång ringde jag ambulansen och sedan, ja sedan började ett annat kapitel, och det skulle visa sig att det skulle bli det sista kapitlet i din livshistoria.

Idag vet vi att du inte tog en överdos den kvällen. Idag vet vi att allt som senare skulle komma att hända de närmaste 69 dagarna skedde på grund av en överdos som inte inträffat. Polisen sade att de hittat de tabletter du sade dig ha tagit hemma hos dig. Ambulans, akutpersonal och avdelningsläkare misstänkte starkt ”simulering”, men ändå lades du in. Du behandlades alltså från början för en överdos som inte inträffat. Allt är så sjukt, och så jävla dumt agerat från sjukvårdens sida, men faktum är Daniel…
Jag skulle faktiskt också vilja ge dig en hurring för detta. För fattar du vilken sits du satte mig i, och fattar du vilken sits jag fortfarande sitter i?
Skulle jag struntat i det? Skulle jag tänkt ”De skiter väl jag i”? Skulle jag struntat i att ringa ambulansen? Hade du levt idag i så fall?
De där frågorna har plågat mig länge ska du veta, men idag har jag kommit så långt att jag vet att jag gjorde rätt utifrån det jag visste, hörde och fick till mig fast ändå är jag arg på dig för jag vet ju idag varför du gjorde som du gjorde och det var bara så vansinnigt onödigt.
Den 5 juli är en jobbig dag, och det blir liksom starten på nedräkningen nu. Nedräkningen mot det som nu är det oundvikliga: Den 12 september.
Ändå är det en annan Walle idag som sitter här än för bara några få månader sedan.

Jag har förändrat mig väldigt mycket den senaste tiden. Eller egentligen inte förändrat mig utan jag börjar nog bli Walle igen. Den där sanslöst osäkra och självplågande Walle som härjat ganska friskt sedan den 12 september 2012 börjas mattas av och de delar av mig som jag alltid sett som starka börjar komma tillbaka, och vet du? Det känns faktiskt helt ok. Det känns faktiskt väldigt bra. Resan denna tid har varit enormt guppig, jobbig och svår, och framförallt har den varit enormt ensam men nu börjar det liksom lägga sig eller hur man ska säga.
Folk säger det till mig ibland nu. De märker att jag förändrat mig och jag tror att jag snart kommer vara den Walle du träffade när vi lärde känna varandra. Den ganska ”säker på sin sak Walle” som satt och pratade med dig i mitt kök.
Inte den Walle som är osäker på allt och som suger åt sig dålig energi från vissa i hans omkrets. Jo, jag börjar bli mig lik igen och vet du när jag verkligen kände att det faktiskt var så? Det var när jag insåg att jag var klar med Norrland, och att jag var klar med de som egentligen bara gav mig skit eller fick mig att må dåligt. Efter att du gick bort kände jag en sådan enorm dragning dit där du levt i ditt liv. Jag ville så åka dit, och vara där du varit och försöka förstå. Nu har jag gjort det och jag förstår idag, och kan då leva mitt liv med dig från det vi hade, och inte fan hade vi Norrland. Frågan är ens om jag hade sett Umeå någon mer gång förutom när vi skulle packa ihop din lägenhet i september. Jag är faktiskt inte så säker på det, och Skellefteå hade jag då rakt inte fått se. Jag vill egentligen inte se Skellefteå idag heller men du är ju där, och dig kommer jag fortsätta ”hälsa på” när jag kan. Jag har också hittat ett litet smultronställe i Skellefteå, vilket det är skriver jag inte här, men jag tror du skulle sagt något i stil med ”Va där?!” om jag berättat det för dig. (Nej det är inte jättepenisen på torget Daniel :P). Så där brukar jag vara när jag vart hos dig eller ska fara till dig. Där tycker jag väldigt mycket om att vara.

Jag sade ibland efter din begravning att jag var förvånad över hur du beskrivit städerna du levt i. Jag brukade säga ”Ja enligt Daniel kunde man tro det rann blod på gatorna”, och tja det gör det ju inte men jag förstår dig idag och framförallt din känsla av att inte höra hemma. För mer kyla, ignorans och framförallt mer egocentrism än jag fått smaka på där har jag aldrig gjort i hela mitt liv. Så är det och det står jag för. En del människor har fått mig att känna mig som en spetälsk, och tja allt det där vet du så det orkar jag inte gå in på igen, men jag har inte fått den behandingen av alla, och det vet du också, och man kan lätt konstatera idag att de som visade dig respekt, och de du pratade gott om är samma som visat mig respekt. De som visade dig kyla, och ignorans, ja de har hållit den traditionen vid liv. Vissa jag lärt känna kommer jag ta med mig in mot mitt framtida liv, medan andra kommer jag inte ens ta i med tång, och det är som Helena, Emma, Erik, Henke och andra sagt till mig så många gånger: Om de inte brydde sig om honom begriper jag inte varför du tror de skulle bry sig om dig. Det är cyniskt men jävligt sant. Samma personer är också de som försökt få mig att se åt det andra hållet och uppskatta det jag faktiskt har och fått, men det där var/är vi ju lika på. Vi är värdelösa på att se skogen för alla träden helt enkelt. Men jag har träffat några som blivit mina vänner idag, och som kommer vara mina vänner i morgon, och jag tror att det är exakt de människorna som jag fått träffa ihop med dig också, och dom är jag så glada att jag har idag.

Jag nämnde framtiden och där är det kanske också en stor skillnad med mig idag och innan. Jag vill ha en framtid Daniel. Ja, det vill jag!
Jag vill ha en framtid där jag vill göra saker som jag mår bra av. Jag vill förverkliga mina drömmar, hitta mitt liv och leva igen. Där är väl också skillnaden på dagens Walle och den Walle du träffade en gång. Den Walle hade ju redan bestämt sig för att avsluta allt. Kanske har allt som hänt gjort mig starkare på ett sätt. Kanske är det så. Kanske är det så att genom att jag själv ville dö, slutade vilja dö, och sedan under 1 1/2 år bara ville dö samtidigt som jag inte vågade, men visste heller inte hur jag skulle leva, så kom en starkare Walle ur det där.

473e3f17-3458-4f26-894c-5ede13e4e471wallpaperJag har en lång väg kvar men jag ska försöka, och jag vet att du är med mig. Anledningen till att jag vet det är just en dag som denna. För oavsett hur jobbigt det är, hur dumt det är, hur sorgligt det är och hur det än slutade så är det din historia, och det är min historia, och det är vår historia, och den är jag ändå stolt över.
Jag är stolt över att jag fick träffa en ganska kort, jävligt söt, charmig och mysig ung man med världens vackraste blå ögon, och världens charmigaste leende. Jag är lycklig över att jag fick träffa denna unga man, och att jag fick ha mina nätter med honom som hade en sådan värme och en sådan glädje. Nätter som handlade om vänskap, om samtal, om stöd och om att finnas för varandra.
Jag ler för mig själv när jag tänker på hur vi lite blygt kramade om varandra när lagt oss första natten du var här, och hur jag sedan smet upp igen när du somnat för somna kunde då inte jag. Jag saknar våra kramar, och jag saknar att få kyssa dig godnatt.
Jag saknar att få sms av dig, och jag saknar att ha dig ringandes när du jobbade och när du skrek ”jag älskar de här jobbet!”
Jag saknar dig så otroligt mycket, och en dag som denna är den saknaden starkare än normalt, men ändå vet jag idag att vi inte kommer ses på ett tag i alla fall. Jag önskar så att du var här, men det är du inte, men jag lovar dig Daniel att när dagen kommer då vi ses igen så ska jag kunna säga att jag försökte så gott jag kunde att leva. Jag försökte förverkliga mina drömmar, och jag försökte göra det bästa av allt som du, jag och vi tillsammans lärde mig. Jag kommer kunna säga då att de planer du och jag lade för framtiden ska jag i alla fall ha försökt förverkliga.
Jag har ältat, jag har vridit och vänt på allt tusen och åter tusen gånger, och jag har behövt det. Allt som hänt runt om har gjort allt så mycket värre, och en del saker folk sagt om mig och dig har gjort mig mer eller mindre knäpp men de personerna får stå till svars den dagen boken kommer. Många Daniel kommer få svårt att förklara sig då.

Men just nu denna sena natt så är det du och jag. I morgon är en ny dag. I helgen har Erik och Henke varit helt underbara. De har stöttat och visat att de förstår mig. Tidigare ikväll orkade jag inte vara glad och fick gråta hos Erik en stund. Han bara höll om mig, kramade mig och jag fick känna mig liten och jag fick tröst. Sånt behöver jag, och kanske har jag ibland varit lite för dålig att visa det för de som faktiskt finns där och som inte bara säger att de gör de.
Jo jag börjar bli Walle igen, och när vi ses ska vi två kunna sätta oss ner och jag ska då kunna berätta om hur du och jag förändrade världen, för den ska vi förändra.

I morgon kommer jag påbörja mitt skrivande på boken som ska komma efter ”Sjukhuset uppe på kullen”.
Jag har satt som regel att minst 2 1/2 timme per dag ska det skrivas. Den boken kommer bli något helt annorlunda, men jag tror på den. Kanske kommer ingen köpa den men det skiter jag i för jag kan i alla fall säga att jag förverkligade min dröm.

För vet du min älskade tuss där uppe i himmelen?…
Jag börjar så sakteliga tro mig på själv igen. Lova bara att du går med mig Daniel, och lova mig att du orkar med mig när jag kommer in i tvivel igen för det kommer jag göra. Jag kommer falla ihop igen, och jag kommer tveka igen, men jag lovar att jag då ska försöka resa mig snabbt upp igen.
Det är svårt att lära gamla hundar att sitta som du vet, men du vet också att i den här gamla hunden klappar ett ungt hjärta. Ett hjärta som för alltid….

Älskar dig, in i evigheten

/Walentine

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.