Hej tussen min.
Ännu ett litet brev från min hörna på jorden till dig där i himmelen. Det var ett tag sedan jag skrev. Kanske för att jag inte har samma behov att skriva lika mycket längre. Tiden går ju, men också för att jag inte skriver så mycket alls just nu. Faktum är att jag skriver inte ett dugg på något för tillfället.
Jag är sjukskriven nu, och har varit så i en månad. Jag mår faktiskt inte så speciellt bra. Kanske har allt kommit ikapp mig. Jag har en depression säger dom, och det stämmer nog.
Eller nog, det stämmer kort och gott. En depression med inslag av ångest, och nätterna med det Daniel. Ja, sådana nätter känner du ju till.
Vet du, jag hade behövt någon som Skypade med mig just nu. Någon jag kunde ringa till, prata med, bara få vara med. Någon som var som vi var. Fast jag har ingen sån, och vet heller inte om jag vill ha någon annan än dig faktiskt till det.
Något som allt med dig gjort är att jag idag är fullständigt livrädd för att skapa mig nya relationer. Tänk om dom också dör? Tänk om samma jävla nedtryckande mottagande möts mig igen sen efteråt? Nej, inte mer. Jag klarar inte det en gång till.
Så nätterna tillbringar jag gråtandes, och med dödsångest. Ibland vet jag inte om jag är rädd för att dö eller rädd för att leva. Jag vet faktiskt inte längre någonting förutom en sak, och det är att jag är där jag var när vi träffades fast med stor skillnad. Nu har jag ännu mer att sörja, och fundera på. Det är som att livet tog ett steg framåt i 2 år, och sedan hoppade det tillbaka men där alla såren efter de 2 åren är kvar.
Jag har så mycket i mig Daniel. Så mycket som behöver komma ut, men jag är rädd att öppna den ventilen för jag tror inte den går att stänga igen då. Vad gör man i ett sånt läge? Få hjälp av psyk? Knappast! Vem som egentligen får hjälp av dom är en sån där fråga som bara Gud kan svara på. Men egentligen vet jag vad felet är, men hur jag ska lösa det, och få det ur mig vet jag inte.
Det som skrämmer mig är att jag så totalt saknar drömmar idag. Jag har inga planer för framtiden, och inga drömmar om framtiden, och ingenting där framme att se fram emot.
Jag som alltid varit en ”projektmänniska” har fullständigt tappat all form av kraft.
Kanske är det naturligt, och kanske är det ”bra” just nu. För nu ska jag ju läka mina egna sår, och faktiskt Daniel lämnade du en del sår i mig. De flesta av dom kan du inte hjälpa, ja knappt några av dom, men sår finns där och en del går djupt in i mig.
De kommer väl läka kan jag tro. Med tiden, och när den tiden sedan kommit är det väl dags för att försöka pussla ihop en igen till att bli något man trivs med.
Gud Daniel, det är så jävla mycket jag vill skriva här, men av någon anledning så måste jag visa så jävla mycket hänsyn hit och dit. Jag är så trött på att visa hänsyn så du anar inte, och en dag kommer de nog braka, men det är i så fall bara positivt.
Klart är i alla fall att ju mer tiden går desto mer inser jag att allt jag funderat på, tänkt på och skrivit här och för mig själv stämmer. Alla tankar, och alla misstankar jag hade före du försvann stämmer. Allt det du sade stämmer och det enda som egentligen var fel var att vi/du/jag förminskade det vi trodde och anade.
Nej, nu ska jag försöka sova. Ska drömma om dig inatt. Det gör jag ibland ska du veta. Mest då om våra nätter där vi satt och pratade hela natten lång. De nätter då våra förvirrade liv fick lite trygghet, och lugn.
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
