Klockan är för mycket och jag sitter här med två datorer igång samtidigt.
En gör jag en blogg och hemsida på, den andre skriver jag böcker på.
De står på var sitt skrivbord och jag sitter i mitten, och så snurrar jag runt och donar lite med bägge två samtidigt.
Jag har svårt att andas för tillfället, bokstavligt talat.
Mina lungor är det skit med för tillfället, men de blir väl bättre.
Fast jag ser ut som ett vrak. Har inte rakat mig sen i fredags, och tror jag glömt kamma mig varenda gång jag duschat eller vaknat sen i lördags så håret ser ut som….ja gud.
Det är mycket som händer nu tussen min. Igår grundades en förening!
Den föreningen finns tack vare dig min vän.
Den bygger på dig, och den bygger på den idé jag skrev till dig redan i november 2012:
Att jag ville göra något för att det som hände dig inte ska hända fler människor.
Nu är den igång Daniel. Sakta med säkert ska vi bygga upp den, och sen ska vi förflytta berg.
Jag är inte ensam om den, absolut inte. Jag, Susanna, Karin, Sara och Hanna är med. Hanna känner du sen innan ju, och Sara kanske du också hört talas om. Ja du hörde talas om Susanna med även om du inte träffa henne, och Karin är en ny bekantskap i Umeå . En kvinna du hade tyckt om.
Jo, så är det två till! Nadia och Helen är med från start, och dom brinner ska du veta. Det värmer mig så ska du veta och dom har sådana enormt bra idéer!
Nadia behöver det, liksom jag, och jag vet att du är stolt över henne i din himmel.
Föreningen har fått namnet efter dagen då livet vände för så många av oss, och på föreningens hemsida finns en minnessida om dig. Det har vi bestämt att det ska finnas, och det står i föreningens stadgar. Du är vår ledstjärna Daniel.
Inatt, efter att föreningens klubbats igenom och sidan mer eller mindre var klar satte jag mig i vardagsrummet. Av någon anledning fick jag med mig netbooken och satte den på det ställe den brukade stå när vi pratade den vägen, och då kom tårarna.
Jag grät så enormt, och det var samtidigt så skönt. För de senaste veckorna har jag haft så mycket att göra så jag emellanåt inte alls tänkt på mig själv eller på oss, och jag har lärt mig nu att jag behöver min tid med dig och att tänka på dig. Gör jag inte det, brakar jag ihop.
Så inatt satt jag där i vardagsrummet och stirrade på en tom datorskärm. Jag satte på vår skiva ”George Michael – For the heart” samlingen, och lyssnade på Jesus to a child, vår sång.
Är du stolt över mig Daniel? Eller slåss jag bara mot väderkvarnar? Allt mer inser jag vilken syn en del av de som funnits i din närhet har av mig, och vilket nära öppet förakt en del visar mig, men varför bryr jag mig? Hade du levt hade jag inte haft någon kontakt med dom, så varför bry sig nu? Jag vet svaret, men kan väl kanske inte skriva det här. Det får komma i böckerna sen, men jag hoppas ändå att du är stolt över mig.
Jag vill bara se förändringar för jag vill inte det ska finnas fler som jag där ute som sörjer. Jag vill inte att fler storasystrar/småsystrar/småbröder ska förlora sina bröder, och jag vill inte att fler syskonbarn ska fråga om morbror tog med tandborsten till himmelen. Kanske är jag naiv, och kanske skulle jag bara släppa allt. Kanske skulle jag bara låtsas att….
Nej, fan heller. Det var just detta du tyckte om mig för. Det var just för den jag är som du sade till en viss person i Umeå att ”Du behöver en Walle i ditt liv”. Det var just på grund av att jag är som jag är som gjorde att du din sista natt hade dockan bredvid och läste om Berg & Dalbanor.
Det är det jag ska påminna mig själv om. Vad andra säger ska jag skita i. Hur andra agerar ska jag strunta i, och dom som inte kan ta mig, dom kan dra åt helvete.
Så är det, så ska jag tänka.
Men nu ska jag sova, och i morgon gör vi världen bättre
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
<3