Ni tror det är över nu.
Ni har säkert fått beskedet, och kanske andas ni ut. Kanske ler ni lite, och tänker att ”Nu släpper vi det här och går vidare”
Låt mig då berätta en sak…
Daniel är död.
Ja, han är fortfarande död, och han är död på grund av mediciner NI skrev ut.
Han köpte inte dom på någon svart marknad. Han köpte dom inte av någon skum försäljare vid ett gathörn bredvid Frasses hamburgare nere vid Apberget i Umeå.
Han fick dom av er.
Ni skrev att han var impulsiv. Ni skrev att han hade ångest. Ni skrev att han kunde utsätta sig för självskador. Allt det där skrev ni, men ni skrev också ut recept i maniska mängder.
Ni hällde i honom mediciner och droger och ni vägrade se det som alla andra i hans närhet såg: Att eran så kallade vård sänkte honom. Ni gjorde fel, och ni är så pinsamt medvetna om det men ändå vägrar ni be om ursäkt. Ändå vill ni att Daniels döds skam ska bäras av honom själv, och under tiden fortsätter ni som om ingenting har hänt.
Ja ni har efter Daniels död fortsatt den skamliga behandlingen av honom. Ni hade en chans att erkänna att ni gjort misstag, och att ni på grund av detta lärt er något. Ni kunde gjort så att andra slapp gå igenom det Daniel och hans närstående fick göra, men ni valde en annan väg. Ni valde vägen att stå och skrika: Vi gjorde inga fel!
Ni tror att detta är över? Låt mig då säga detta till er nu: Det är det inte.
Så länge jag lever kommer jag slåss för Daniels skull. Så länge jag finns kvar kommer Daniels död ligga över er som en dimma, en tjock svart dimma som ständigt kommer vara närvarande. Så länge jag finns kvar kommer folk få höra om vad ni utsatte honom för. Så länge jag finns kvar kommer folk få höra vad ni utsatt andra för.
Därför ger jag er nu denna kväll ett löfte…
Jag ska rota och vrida och vända. Jag ska leta fram vartenda fall som ni haft som slutat med dödlig utgång. Jag ska göra allt jag kan för jag tänker inte ge mig.
Jag ska se till att det inte finns en käft kvar som inte känner till hur psykiatriska kliniken vid NUS fungerar. Jag ska se till att alla får veta vad som pågår bakom de stängda dörrar där mediciner för en månad skrivs ut till patienter ni själva menar är impulsiva drogmissbrukare.
Nej, jag tänker inte ge mig, och tro inte för ett ögonblick att lugnet nu kommer infinna sig. Det finns fler instanser kvar, och jag ska ta er genom varenda en.
Ni SKA en dag tvingas erkänna era misstag, och ni SKA en dag ge Daniel och alla andra patienter som dött upprättelse. Ni är inte dom enda som kan det där fina ord och vackra skrivelser och jag ska med alla lagliga medel göra allt jag kan för att stoppa er.
Nu går vi till JO kära NUS, och sedan vandrar vi ut i Europa….
