10 månader har gått sedan Daniel försvann.
10 månader sedan hans själ blev en ängel.
10 månader av helvete har passerat.
10 månader sedan psykvården dödade honom.
10 månader där man ibland undrar hur man ska orka.
10 månader där ingenting varit som man trodde.
10 månader där saknaden varit extrem
10 månader av förtvivlan i ens hjärta
10 månader av ständigt förnekande
10 månader där varje sekund utan Daniel känts som ett liv i helvetet.
Saknar dig Daniel, och det går inte över.
Älskar dig Tussen, in i evigheten.
Hej!
Hittade denna sida på facebook som en facebookvän lämnat på sin vägg. Jag hade tänkt äta en sen frukost men kunde bara äta ena mackan. Mina tårar sprutar ut i högfart och vill aldrig riktigt sluta! Din ord om Daniel, till Daniel, er tid tillsammans och om psykvårdens brister träffade mig rakt in i hjärtat. Jag har inte gråtit så här på länge. Tack, för att du delar med dig och för att du orkar kämpa vidare i kampen mot psykvården och för ett friskare samhälle.
Jag har själv erfarenheter tyvärr om psykvårdens brister. Jag själv fick diagnosen adhd sent i livet och min dotter på snart 12år har det samt autism.
Om du vill ha hjälp på vilket sätt det än må vara så säg till. Kanske jag kan hjälpa på något sätt. Jag själv tänker kämpa för att folk skall få mera förståelse för npf. Är sjukpensionär nu men tänker mig att börja föreläsa om npf och allt runtomkring det.
Sänder många varma tankar till dig och kommer att titta in då och då för att läsa mer och för att tömma tårkanalerna igen när dottern ligger och sover.
Senaste tiden har jag inte kunnat gråta och det var en befrielse. Önskar dock att detta med Daniel aldrig hade fått ske.
Kramar Lotta