Till Daniel: Några rader i natten

saknad1_82053259_142330553Det är sena natten nu, men sova kan jag inte. Sitter och rensar på mina hårddiskar. Ett jobb som ju inte är allt för roligt och som tar för mycket tid. Hittade din första flygbiljett idag, eller hittade och hittade. Har ju haft den där hela tiden men kollade på den idag, och med ens gjorde det så där ont.

Kommer jag bli lycklig igen Daniel? Kommer jag någonsin känna kärlek igen? Kommer jag kunna se livet från något annat håll än det ganska mörka håll som jag ser det nu ifrån?
Biljetten idag fick mig att minnas dig och när vi sågs första gången. Känslan jag hade då. Den så konstiga känslan. Vi hade redan hunnit komma varandra så nära, men ändå kändes allt så nytt när vi sågs. Samtidigt gick det över så snabbt och plötsligt var allt som när vi brukade prata. Någon timme av lite nervositet och sedan flöt allt på.
Redan direkt fick du din egen krok i badrummet här hemma. Sedan var det din krok, och var ju egentligen det fram tills förra helgen då jag tog bort den.

Vi kommer ses snart Daniel. Snart kommer jag till din grav. Jag har också mailat svenska kyrkan idag och frågat hur Ursvikens kyrka är öppen och, om den är stängd, om det går att få komma in en stund. Jag måste få ur mig det jag upplevde den 4 oktober. Jag måste få se den kyrkan där jag blev utsatt för den värsta förnedring jag någonsin upplevt. Även om mycket av den förnedringen satt i mig själv måste jag få det ur systemet.

Det lär bli stressiga dagar i Norrland, i alla fall dom i Umeå men det rör på sig nu äntligen Daniel. Jag sade redan dagen efter att du dog att din död inte ska ha varit totalt förgäves och det står jag för. Även om gudarna ska veta att jag velat så känns det ändå som att något ska komma ur det här, något som i alla fall kan vara bra för andra.
Det finns också en annan sorg med min resa upp, och det är att det blir så påtagligt hur splittrat allt är. Tänk så underbart det hade varit med en sammankomst av alla som kände dig. Alla från olika delar och tider av ditt liv. Att tillsammans kunna sörja och minnas dig, men också att ha kul ihop för man har ju roliga minnen efter och och alla vill ju minnas det roliga. Låta minnet av dig överglänsa allt och tillsammans bara vara den del av ditt liv som varje person var.
Så är det inte, men det är heller inget jag tänker ändra på. Att det är som det är spelar väl egentligen ingen roll. Det är bara synd.

Men för att återgå till frågan: Kommer jag bli lycklig igen?
Ibland känns det som att jag är den ende kvar nu som sörjer dig som inte låtit livet gå vidare, och jag börjar få panik. Jag menar inte att ingen annan sörjer dig, det är det fler som gör så klart, men alla andra verkar ha gått vidare med sina liv och det känns som att jag står kvar bara.
Ska jag skaffa kille igen? Ska jag gå ut och börja pippa runt? Mår jag bättre då?
Nej, det gör jag inte, och visst har väl mitt liv gått vidare?
Jag har nya vänner, och nya bekantskaper. Någon pojkvän vill jag inte ens ha om dom så ens slänger någon efter mig, men sådan har jag ju alltid varit.
Till skillnad mot vad folk tycks tro så var ju inte vår relation i mina ögon ”Hej ska vi bli ihop” och sen PANG! Nej den var något annorlunda och den byggde på saker som gör att jag slapp skriva om mitt eget könsorgan till dina vänner efter att du gått bort (Ärligt va hittade du en del av dom mötte och snacka med?).
Idag vill jag verkligen inte ha någon kille, men jag vill bli glad igen, för det saknar jag: Just att känna mig glad.
Du fick mig att känna mig glad Daniel. Du gav mig en lycka jag inte känt med någon. Jag kan ibland sakna våra samtal något så fruktansvärt mycket så du anar inte. Särskilt så här på nätterna. Då gör det ont och då saknar jag ännu mer känslan av att få vara lycklig.

Om 2 veckor ses vi Daniel, vi kommer då ses på en plats jag inte tycker om, en kyrkogård, och ovanför dig finns en sten jag avskyr, men det är ju där du där. Det känns på ett sätt lika sjukt som när du skulle begravas: Att besöka dig på en kyrkogård.
Men men, jag ska klara det för jag vill klara det.
För jag vill du ska vara stolt över mig Daniel.
Är du stolt över mig eller skrattar du lite i hån mot mig som så många andra gör?
Jag hoppas inte det

/Walle

Bookmark the permalink.

One Response to Till Daniel: Några rader i natten

  1. Monica says:

    Så vackert du skriver, jag blir alldeles tårögd av dina fina ord om dig och Daniel. Vacker kärlek

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.