Sitter på balkongen och skriver detta. Dricker cola och använder netbooken för första gången sedan jag var i Norrland i oktober. Gillar inte att använda den här datorn. Den blev liksom du.
Varje gång jag sätter på den påminns jag om våra nätter ihop genom den…
Våra nätter ja…
Idag för exakt 1 år sedan hade vi vårt telefonmaraton, kommer du ihåg det?
Där jag sitter nu satt jag då den natten efter timme och åter timme av prat med dig. Vad glad jag var då Daniel. Jag kände liksom att jag hittat någon energi i mitt liv, någon som fick mig glad, som fanns där och som verkade tycka om att jag fanns där. Till fem pratade vi då. Vi sade godnatt vid 3 men sedan ringde vi upp varann igen och fortsatte prata i 2 timmar till. Efter det Daniel var du en del av mitt liv.
Idag för första gången på länge så kom overklighetskänslan över mig igen. Jag hade precis kommit hem från jobbet och var helt slut. Min fot krånglar igen och jag har en svullnad som en pingisboll på överdelen av hälen just nu. Det har resultatet i att ryggen kraschat och den har inte varit så här dålig sen 31 augusti förra året….
När jag kom hem satte jag mig vid datorn och kastade en blick på min collagetavla med dig, och så kom den där smällen, ”Shit du är död, men det kan inte stämma”
Det är då man vill se i sin telefon, men samtidigt vet man att du inte finns kvar där. Du finns inte på Facebook, eller någonstans. Du finns inte här hos oss, och när den där smällen kommer gör det ont.
Så nu sitter man här mitt i natten och sörjer, gråter lite och tänker. Jag tänker på dig, på våra planer, på dina planer och på allt som vi ville skulle ske. Tänker på det där telefonsamtalet och alla hundratals telefonsamtal till som vi hann med. Tänker på hur mycket vi faktiskt hann ses under sommaren och tänker på allt vi gjorde.
Tänker sen på de som tog dig ifrån mig, de som vägrar erkänna sina misstag och då blandas tårarna med ilska.
Jag älskade dig Daniel. Förstår du det? Jag vet att du hade problem att inse det. Detta att du kunde vara älskad, men förstår du hur mycket jag älskade dig och hur mycket jag brydde mig om dig och hur mycket jag behövde dig!
Jag är så trött på att känna mig död och tom. Jag är så trött på denna ensamhet. Jag är så trött på att sakna dig. Jag är bara så trött så trött så trött. Jag är så trött på att hela tiden känna att mitt liv gick av på mitten, och det känns ibland omöjligt att binda ihop det igen.
Folk säger att det blir bättre, men hur ska det bli bättre Daniel?
Hur ska det kunna bli bättre när det enda jag vill är att han som ser på mig från kortet på väggen, han som ser in i kameran och skrattar, han som jag saknar så förbannat.
Hur ska det bli bättre när det enda jag vill är att just han ska komma tillbaka.
Ibland blir bara sorgen kaos liksom. Det är då saknaden efter dig är som värst.
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
