Tycker du om din sida Daniel

Ibland brukade vi skämta om att du älskade rampljuset, och visst gjorde du det Tussen 🙂

Det var ju radio och TV och tidningar och allt som du kunde komma på, och du var så stolt. Jag glömmer aldrig när du ringde och skrek att ”TV4 KOMMER HIT OM EN TIMME” och du fick akutstäda hela lägenheten genom att trycka in allt som låg på golvet i garderoben. Jag kommer ihåg hur jag skrattade när du berättade att du ställt in den smutsiga disken i ugnen för du orka ju int diska nu.

Den här sidan är för dig Daniel. Jag ville göra något för dig, och för oss.
Det är ju inte direkt någon munter sida, men det får du skylla dig själv för i så fall. Hade du varit här hade jag gärna gjort en annan sorts sida, men nu är ju saker som de är.
Jag kände bara att jag ville göra vårt liv ihop till något eget, så som det var.
I början när du gått bort kände jag mig så ensam, som om det vi haft knappt funnits. Jag läste allt vad folk skrivit och undrade ibland om det var samma Daniel vi pratade om. Nu vet jag att det var det, men du visade andra sidor för mig som inte så många fått se, och det ser jag som en ära idag.
Jag har ju talat som du vet med en del andra som också fått se dom sidorna, och det är så skönt att kunna dela sina tankar med dom för dom förstår ju och vet.

Jag lovar dig Daniel att allt kommer jag aldrig berätta här eller någon annanstans för det har folk inte med att göra, det är mellan oss, men sorgen jag känner vill jag skrika ut. Om jag kunnat hade jag byggt en 20 meter hög staty över dig och ställt den mitt på Götaplatsen. Nu är jag ju inte direkt konstärligt lagd som du vet så det fick bli denna sida istället. Hoppas det räcker.

Saknar dig mycket idag. Igår pratade jag med folk om dig och skulle vara professionell. Det är svårt ska du veta att vara det, för hela tiden sticker det i bröstet på mig när jag pratar om dig och jag ville bara ta Pippidockan, sätta mig i ett hörn och gråta. Det gjorde jag när jag kom hem istället, sedan kändes det lite lättare.

Ibland känns allt fortfarande bara overkligt, när försvinner den känslan?

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *