Tal för Daniel

 

Kommer du ihåg när vi i juni satt i mitt kök Daniel? Kommer du ihåg när jag berättade att min sjukdom spridit sig och att jag inte tänkte göra några fler behandlingar. Kommer du ihåg när jag sade att jag gett upp?
Du blevså arg  på mig, och hur du förklarade hur viktigt livet var. Jag lyssnade på dig då Daniel.

Nu står jag här, men det gör inte du och jag försöker så förstå varför.

Du var en ängel Daniel, redan när du fanns på vår jord var du det. Du var en skör ängel som aldrig riktigt ville passa in i de regler som människan skapat. Du gick din egen väg, och du hade din egen syn. Kanske är inte vår planet gjord för änglar. Kanske borde vi ändra på det då.

För du kunde älska Daniel. Alla som känner dig vet hur mycket du kunde älska. Allt med dig gick snabbt, men din kärlek var den renaste som funnits. Din kärlek var äkta.
Tiden med dig var en tid med mycket skratt, mycket glädje men också mycket oro. För jag märkte att min ängel inte mådde bra, men kärleken fanns alltid hos dig, och det är så jag vill minnas dig, och det är det som ska vara ditt arv.

Vi borde alla lära oss av dig. Vi borde alla lära oss att älska på ett äkta sätt och att bry sig om dom i vår närhet. Vårt land har blivit kallt, och det avskydde du för du ville ha kärlek och du ville visa kärlek.

Jag kommer ihåg när vi var på Coop. Tanten i kassan var sur och vresig, hon slängde varorna förbi läsaren och medan jag blev irriterad på henne och var på väg att föreslå henne nytt jobb så log du bara mot henne. När vi betalat så log du ännu mer och sade ”Ha en trevlig dag”, och tanten slutade vara sur. Hon log tillbaka och sade lite förvånad ”Desamma”. Det var sån du var, du spred glädje omkring dig, och ingen skulle må dåligt.

Jo, vi ska lära oss av dig. Vi ska lära oss att visa varandra mer kärlek. Vi ska lära oss att visa de vi tycker om att vi finns där, och att vi tänker på dom. På det sättet kan vi få bort ensamheten runt oss. På det sättet kan vi göra vårt land varmare igen. För alla behöver få känna sig älskade. Alla behöver få känna sig behövda, och alla behöver få känna kärlek.

Sorgen efter dig kommer sitta kvar. Många tårar kommer fällas men vi kommer också tänka och dela på det ljusa. Minnena av dig när du spexar, minnena av dig när du sjunger, minnena av dig när du bara var Daniel. Eller mitt favoritminne, nätterna då jag försökte lära dig tala danska. Ingen har levt förrän man hört Daniel prata danska med norrländsk brytning.
Det är så vi ska minnas dig.

Och när vi idag går ut härifrån ska vi göra ditt arv till vår uppgift. Vi ska visa kärlek, mer kärlek. För då kommer vi få värme igen, och då kommer vi se till att de som känner ensamhet istället ska få känna tillhörighet. För gemenskap är det viktigaste som finns. För där det finns gemenskap där finns det ingen ensamhet, och där det finns gemenskap finns också kärlek.

Jag älskar dig Daniel, och jag liksom så många andra, älskade den du var. Du kom till oss som en ängel. Du stannade inte så länge, men vi kommer att minnas dig för evigt. Som en ängel som spred kärlek, tro och glädje.

Tack för att jag vara en del av ditt liv och jag kommer för alltid vara dig tacksam för du lärde mig vad kärlek var igen. Den renaste formen av kärlek, det som var du.

 

Umeå/Skellefteå

Dagbok 4 oktober 2012

Sitter på ett hotellrum i Skellefteå. Det är underbart vackert här uppe. Jag har redan hunnit bli kär i Umeå. Vilken stad!

Resan startade idag halv tio på Landvetter. Direkt när jag kom dit kände jag sorgen komma över mig. Det var tre veckor innan som jag var där, och då var det för att åka till London ensam. Det var då ungefär 15 timmar efter att jag fått veta att Daniel var död.
Nu stod jag där igen, och denna gång för att åka till hans begravning,

Resan upp blev dramatisk då en passagerare på vägen mot Arlanda brakade ihop och verkade vara på väg att dö. Som tur var fanns läkare i planet så han överlevde i alla fall, och vi möttes av ambulanspersonal när vi landade.
Andra omgången, den från Arlanda mot Umeå var lugn men samtidigt jobbig för allt kändes så jävla fel. Jag ville hoppa av planet, och åka hem igen. Jag ville glömma att jag ens träffat Daniel och jag ville inte tänka på all sorg som jag skulle känna. Den där ensamheten kom över mig igen. Den som alltid kommer när jag drabbas av sån där ångest.

När sedan molnen skingrades och jag slogs av det helt underbara landskapet där nere kom tårarna. Det var som om hela Norrland hälsade välkommen och jag blev med ens förälskad. Skogar utan slut i alla höstens färger, med älven under oss som klöv allt i dess väg i två delar. Det var vidunderligt

Mitt besök började på Umeå Universitetssjukhus där jag skulle träffa en vän till Daniel. Det var ett besök jag sett fram emot och det kändes underbart skönt att äntligen få ses. Samtidigt fanns sorgen där, och den skulle följa mig hela dagen, att under andra omständigheter så skulle besöket vara ännu roligare.
Efter besöket på sjukhuset beslutade jag mig för att åka ner till huset Daniel bodde i, och där blev det jobbigt.
Det var som om alla känslor kom över mig på en och samma gång och alla minnen från våra nätter tillsammans slog emot mig med enorm styrka. Jag satte mig ner på trottoarkanten och grät en stund och kände bara sådan vrede och sorg samtidigt över det som hänt. Där var Lägenheten, den jävla lägenheten. Den lägenheten han hatade så att vara ensam i. Där avled han.
Allt kändes förjävligt men samtidigt nyttigt, för jag ville se och ville känna.

Jag tog mig sedan från hans bostad ner till stan och gick bara fel två gånger innan jag hittade till bussen. En kort resa blev det över älven för att sedan gå av i centrum. Där mötte jag upp Nadia och Helen och tillsammans gick vi till Costas.
Costas var Daniels favoritställe och därför kändes det rätt att sätta oss där. Jag träffade även Tommy och senare Sara, Joakim och Patricia, så det blev en hel drös med folk som kände Daniel som man hälsade på.
Tommy och Nadia var ju de jag kände lite sen innan och det var kul att kunna se dom man pratat med så mycket det senaste.

Det blev många samtal om allt och inget, och inte bara om Daniel. Det kändes otroligt skönt att kunna sitta och dela minnen och lyssna på minnen samtidigt som de många gånger slog mig hur annorlunda den Daniel jag kände var. Hur mycket han måste ha förändrats och hur mycket som måste ha hänt.

Sedan bar det av mot Skellefteå tillsammans med Nadia, och nu sitter jag på hotellrummet och kan som vanligt inte slappna av. Hjärnan svämmar över av intryck och tankar och det kommer ta tid innan jag hunnit smälta allt. Under bussresans gång dök en fråga upp många gånger, men den tänker jag inte ta nu. Den får jag spara till annat tillfälle.

Nu ska jag i alla fall lägga mig ner. Jag måste få lite sömn i mig. Daniels familj hämtar mig i morron strax efter 8 och jag kan inte se ut som en levande Zombie i morgon. För i morgon ska jag göra de otänkbara, jag ska säga farväl till Daniel.
Jag kommer inte klara det….

Minnen…

Från min MSN logg….

2012-05-23 00:32:25 Walentine Andersson Daniel Johansson men ska jag slå en signal då så kan vi röka en snabbis 🙂

Sedan skrivs inget tills…

2012-05-23 04:59:44 Walentine Andersson Daniel Johansson tiden springer verkligen iväg när vi snackar, fan vi snacka i 4 1/2 timme 🙂

2012-05-23 05:00:04 Daniel Johansson Walentine Andersson Hahahaha fan va kul 😀

3 veckor

Exakt 3 veckor har gått.

Jag satt och pratade med Joel på Skype. Jag hade precis berättat att jag var orolig för Daniel för han svarade inte på telefon.
Klockan 17:47 kom SMS’et.
”Han är död”

3 veckor har gått. På fredag ska jag ta farväl. Då ska jag säga farväl till min Daniel. Då ska jag säga farväl till en person som på många sätt förändrat mig och mitt liv. Jag tänker säga att jag älskar honom. Jag tänker tyst för mig själv säga att jag saknar honom, och jag tänker säga att jag kommer minnas honom för alltid. Han blev en del av mig, och han fick en del av mig.

Livet blev inte som vi trodde, och hans liv blev inte långt men kärleken till honom är evig.

 

Du fick mig att köpa röda skor Daniel

Känner att jag vill skriva till dig igen Daniel. Det är väl si och så där med postgången till himmelen men jag gör ett försök.

Det går inge vidare utan dig, det kan jag säga med en gång. Tycker du va dum som lämnade mig kvar här med så mycket funderingar och frågor. Ska jag vara helt ärlig så blir jag ganska förbannad på dig ibland för att du försvann, men ilskan försvinner snabbt i tårar över att du är borta.
Jag hoppas du har det bra nu i alla fall. Fast jag vet att du kunde fått det bra här också, och det vet du med!

Jag har tänkt mycket på oss de här veckorna. Jag har tänkt på hur vi möttes och vilken kontakt vi fick. Vi fick en konstig relation du och jag. En sån där relation som jag inte ens själv förstår riktigt, men vet du vad Daniel. Jag har slutat analysera den.

Tänk i våras, jag kände mig så ensam då. Jag var sjuk och orkade inte göra så mycket. Så kom du in i mitt liv. Tänk så allt förändrades. Redan första veckan kände jag att detta var något speciellt, och sen kom den där fredagen. Kommer du ihåg den? Hur du ringde mig klockan 14:05, och vi pratade sen fram till klockan 5 på lördag morgon. Sen fortsatte vi kl 11 på lördagen. Efter det var vi fast, och jag förändrades. Jag levde upp.
Jag blev fan färglad! Jag som alltid går i svarta kläder går och köper mig röda skor liksom! Jag, Walentine Andersson, i röda skor! Det mest gayiga jag haft sen jag hade lila i håret som 18 åring. Ja, jag vet att det var skitlängesen jag var 18 Daniel men nu pratar vi inte mer om det! 🙂

Gud vad jag saknar våra Skypenätter. Jag saknar de där kvällarna där vi pratade och sen ”Ska vi sova ihop”, och sen 30 min för tandborstning, fix och don och sen på med Skype. Jag älskade dom kvällarna och nätterna. Hur vi låg där och såg på varann, pratade om ditten och datten och sen Natti natti. Hur vi ibland inte ville sova och gick upp med datorerna med oss och satt 87 mil ifrån varandra och rökte under fläkten.
Kommer du ihåg första gången du sov hos mig på riktigt och vi testade att skypa då? Rygg mot rygg, de va inte riktigt samma känsla 😀

Ja just det ja. Första gången jag såg dig på riktigt! Jag som trodde du var lång. Jag stod och letade efter dig på Landvetter och det tog några minuter innan jag insåg att du var du. Sen kramen, den där lite nervösa kramen första gången, den som var lite som att krama en lyktstolpe. Det ändrades snabbt. Många kramar blev det sen.

Jo, du fick mig att leva Daniel. Du fick mig att brinna för någon igen och du fick mig att tro på kärleken. För saken är den Daniel, jag älskade dig eller jag älskar dig än. Du var alltid så osäker på det. Hur jag egentligen kunde älska dig, men jag vet att du förstod med tiden att jag gjorde det. Jag märkte det på dig. Du slappnade av och du förstod att jag tyckte om dig exakt för den du var. Jag tog hela paketet och du kunde vara Daniel bara, även när du mådde dåligt. Det var en speciell kärlek vi hade, och ingen kunde förklara den. Ingen kunde riktigt erkänna den heller, förutom för några få, men den fanns där. Jag talade med en vän till dig häromdagen, och hon berättade hur glad du alltid blev om vi tjafsat om något och sen löst det. Det gjorde mig så varm att höra det.

Jag ska erkänna en sak Daniel, en sak du redan egentligen vet. Många gånger när det var som jobbigast undrade jag om det var värt det, men jag vet att det var det. För jag vet att våra nätter ihop, och våra samtal ihop och allt annat vi gjorde, de höll demonerna borta. Då behövdes ingenting annat utan vi tillsammans red igenom natten tills demonerna lämnade dig ifred. Därför var det värt det, och därför ser jag idag vår relation som en av de finaste relationer jag haft. För den var inte bara viktig för en av oss, den var viktig för oss båda. Vi var i ett skede i våra liv där vi behövde något speciellt, och vi fann varandra. Så enkelt är det

Jag kommer ihåg ett SMS jag fick av dig en gång.  Du satt på en buss på väg hem och du skrev ”Sitter och tänker på att jag älskar dig. Utan dig Walle är jag ingenting”.  Jag satt och fikade med en vän när det SMS’et kom, och jag vet att jag fick tårar i ögonen av det. Det var bara så jävla fint.
Du var så mycket Daniel, med eller utan mig, men vi var starka ihop. Under den korta relation vi fick, och under den korta tid vi hade ihop utvecklade vi nog något unikt.

Jag har lärt mig Daniel att du hade många fantastiska vänner i ditt liv. Vänner som älskade dig, och som tog dig för exakt den du var. Det vet jag att du visste om. Det sade du också till mig men du var lite dålig ibland på att se det i alla fall. Du fastnade gärna i att du var ensam istället för att inse att du inte var det. Du och jag är nog lika där med, vi ser inte skogen för alla träden, men kom ihåg Daniel att många är dom som saknar dig idag. En del verkar totalt ha levt i en illusion om dig, men så många jag talat med älskade dig för allt du var, och stod för. Tänk på det i din himmel.

Jag har insett att mycket av den Daniel som dom kände, den fick jag aldrig träffa. Kanske om ödet velat annorlunda hade jag fått det, och det gör mig ibland sorgsen, men samtidigt är jag glad över den Daniel jag fick ha i mitt liv. För jag vet ju att han behövde mig, och jag behövde honom.

Jag känner mig så ensam nu Daniel. Jag vet liksom fortfarande inte hur jag ska gå vidare utan dig. Förstår du hur mycket jag vill säga dig, hur mycket jag vill krama dig, hur mycket jag vill hålla om dig, och hur mycket jag saknar dig.
Förstår du hur mitt liv ser ut nu? Jag vill ju ha dig här! Jag vill ju du ska ringa mig nu. Jag vill ju höra din röst igen, och jag vill ju säga godnatt. Men mest av allt vill jag att du ska vara här och må bra, men så kommer det aldrig bli.
Det känns fortfarande så overkligt att du är borta. Det känns ibland som om denna sommar inte hänt. Som om allt är en dröm, men då vill jag inte vakna. För jag vill ha dig i mitt liv Daniel. Jag vill ha dig i mitt liv som den vän du var, och i den konstiga relation vi hade. Jag vill du ska komma tillbaka.

Fan, nu kommer tårarna igen men jag låter dom komma. Jag gråter mycket och det känns bättre efteråt. Jag behöver det, men mest behöver jag dig.

Nej, nu ska jag försöka avrunda detta brev. Ska väl försöka sova lite, även om det går sådär, men ute i hallen står mina röda skor Daniel. De jag köpte när jag träffade dig.

Älskar dig Tussen.

Kram

/Walle

Stjärnor

Där uppe bland stjärnorna finns du nu. Du min vän, och min kamrat.

Där uppe bland stjärnorna ler du nu, och inget ont kan dig mera drabba.

Där uppe bland stjärnorna leker du nu, och stjärnorna runt om dig skrattar.

Där uppe bland stjärnorna lever du nu, och du lyser klarast av dom alla.

Mardrömen är sann

Den 5 oktober begravs du.

Det är ingen mardröm, det är den jävliga pissiga helvetiska verkligheten. Jag måste säga farväl, men vet inte hur. För hur säger man farväl när man inte vill?

Känner ibland att jag kanske inte har där att göra. Kanske ska jag komma senare. Vi kände inte varandra på samma sätt som de andra som är där. Orkar inte längre förklara. Det var som det var.
Den du kände i mig, ja den kände ingen annan, och den jag kände, ja…ibland undrar jag vem det var.

Du lämnade så mycket frågor. Du vet att jag hatar att ha frågor. Jag blir galen när jag inte får svar.

Allt är bara skit, skit, skit.