Du fick mig att köpa röda skor Daniel

Känner att jag vill skriva till dig igen Daniel. Det är väl si och så där med postgången till himmelen men jag gör ett försök.

Det går inge vidare utan dig, det kan jag säga med en gång. Tycker du va dum som lämnade mig kvar här med så mycket funderingar och frågor. Ska jag vara helt ärlig så blir jag ganska förbannad på dig ibland för att du försvann, men ilskan försvinner snabbt i tårar över att du är borta.
Jag hoppas du har det bra nu i alla fall. Fast jag vet att du kunde fått det bra här också, och det vet du med!

Jag har tänkt mycket på oss de här veckorna. Jag har tänkt på hur vi möttes och vilken kontakt vi fick. Vi fick en konstig relation du och jag. En sån där relation som jag inte ens själv förstår riktigt, men vet du vad Daniel. Jag har slutat analysera den.

Tänk i våras, jag kände mig så ensam då. Jag var sjuk och orkade inte göra så mycket. Så kom du in i mitt liv. Tänk så allt förändrades. Redan första veckan kände jag att detta var något speciellt, och sen kom den där fredagen. Kommer du ihåg den? Hur du ringde mig klockan 14:05, och vi pratade sen fram till klockan 5 på lördag morgon. Sen fortsatte vi kl 11 på lördagen. Efter det var vi fast, och jag förändrades. Jag levde upp.
Jag blev fan färglad! Jag som alltid går i svarta kläder går och köper mig röda skor liksom! Jag, Walentine Andersson, i röda skor! Det mest gayiga jag haft sen jag hade lila i håret som 18 åring. Ja, jag vet att det var skitlängesen jag var 18 Daniel men nu pratar vi inte mer om det! 🙂

Gud vad jag saknar våra Skypenätter. Jag saknar de där kvällarna där vi pratade och sen ”Ska vi sova ihop”, och sen 30 min för tandborstning, fix och don och sen på med Skype. Jag älskade dom kvällarna och nätterna. Hur vi låg där och såg på varann, pratade om ditten och datten och sen Natti natti. Hur vi ibland inte ville sova och gick upp med datorerna med oss och satt 87 mil ifrån varandra och rökte under fläkten.
Kommer du ihåg första gången du sov hos mig på riktigt och vi testade att skypa då? Rygg mot rygg, de va inte riktigt samma känsla 😀

Ja just det ja. Första gången jag såg dig på riktigt! Jag som trodde du var lång. Jag stod och letade efter dig på Landvetter och det tog några minuter innan jag insåg att du var du. Sen kramen, den där lite nervösa kramen första gången, den som var lite som att krama en lyktstolpe. Det ändrades snabbt. Många kramar blev det sen.

Jo, du fick mig att leva Daniel. Du fick mig att brinna för någon igen och du fick mig att tro på kärleken. För saken är den Daniel, jag älskade dig eller jag älskar dig än. Du var alltid så osäker på det. Hur jag egentligen kunde älska dig, men jag vet att du förstod med tiden att jag gjorde det. Jag märkte det på dig. Du slappnade av och du förstod att jag tyckte om dig exakt för den du var. Jag tog hela paketet och du kunde vara Daniel bara, även när du mådde dåligt. Det var en speciell kärlek vi hade, och ingen kunde förklara den. Ingen kunde riktigt erkänna den heller, förutom för några få, men den fanns där. Jag talade med en vän till dig häromdagen, och hon berättade hur glad du alltid blev om vi tjafsat om något och sen löst det. Det gjorde mig så varm att höra det.

Jag ska erkänna en sak Daniel, en sak du redan egentligen vet. Många gånger när det var som jobbigast undrade jag om det var värt det, men jag vet att det var det. För jag vet att våra nätter ihop, och våra samtal ihop och allt annat vi gjorde, de höll demonerna borta. Då behövdes ingenting annat utan vi tillsammans red igenom natten tills demonerna lämnade dig ifred. Därför var det värt det, och därför ser jag idag vår relation som en av de finaste relationer jag haft. För den var inte bara viktig för en av oss, den var viktig för oss båda. Vi var i ett skede i våra liv där vi behövde något speciellt, och vi fann varandra. Så enkelt är det

Jag kommer ihåg ett SMS jag fick av dig en gång.  Du satt på en buss på väg hem och du skrev ”Sitter och tänker på att jag älskar dig. Utan dig Walle är jag ingenting”.  Jag satt och fikade med en vän när det SMS’et kom, och jag vet att jag fick tårar i ögonen av det. Det var bara så jävla fint.
Du var så mycket Daniel, med eller utan mig, men vi var starka ihop. Under den korta relation vi fick, och under den korta tid vi hade ihop utvecklade vi nog något unikt.

Jag har lärt mig Daniel att du hade många fantastiska vänner i ditt liv. Vänner som älskade dig, och som tog dig för exakt den du var. Det vet jag att du visste om. Det sade du också till mig men du var lite dålig ibland på att se det i alla fall. Du fastnade gärna i att du var ensam istället för att inse att du inte var det. Du och jag är nog lika där med, vi ser inte skogen för alla träden, men kom ihåg Daniel att många är dom som saknar dig idag. En del verkar totalt ha levt i en illusion om dig, men så många jag talat med älskade dig för allt du var, och stod för. Tänk på det i din himmel.

Jag har insett att mycket av den Daniel som dom kände, den fick jag aldrig träffa. Kanske om ödet velat annorlunda hade jag fått det, och det gör mig ibland sorgsen, men samtidigt är jag glad över den Daniel jag fick ha i mitt liv. För jag vet ju att han behövde mig, och jag behövde honom.

Jag känner mig så ensam nu Daniel. Jag vet liksom fortfarande inte hur jag ska gå vidare utan dig. Förstår du hur mycket jag vill säga dig, hur mycket jag vill krama dig, hur mycket jag vill hålla om dig, och hur mycket jag saknar dig.
Förstår du hur mitt liv ser ut nu? Jag vill ju ha dig här! Jag vill ju du ska ringa mig nu. Jag vill ju höra din röst igen, och jag vill ju säga godnatt. Men mest av allt vill jag att du ska vara här och må bra, men så kommer det aldrig bli.
Det känns fortfarande så overkligt att du är borta. Det känns ibland som om denna sommar inte hänt. Som om allt är en dröm, men då vill jag inte vakna. För jag vill ha dig i mitt liv Daniel. Jag vill ha dig i mitt liv som den vän du var, och i den konstiga relation vi hade. Jag vill du ska komma tillbaka.

Fan, nu kommer tårarna igen men jag låter dom komma. Jag gråter mycket och det känns bättre efteråt. Jag behöver det, men mest behöver jag dig.

Nej, nu ska jag försöka avrunda detta brev. Ska väl försöka sova lite, även om det går sådär, men ute i hallen står mina röda skor Daniel. De jag köpte när jag träffade dig.

Älskar dig Tussen.

Kram

/Walle