Hej min tuss
Har skrivit till dig lite från och till med inte lagt ut det. Mest för att jag inte riktigt velat men här kommer det i samlad form.
Jag var en stund i Norrland i sommar och en del är skrivet där uppe.
__________________
Sitter utomhus och skriver detta.
Galen som jag är bestämde jag mig för att se hur det känns att sova utomhus bredvid Piteälven strax innan Storforsen startar. Nörd som jag är tog jag med mig plattan…
Har gång på gång skjutit upp att skriva något om din födelsedag. Är det ens födelsedag när personen inte lever längre? Födelsedagar ska ju vara något kul, inte ”idag skulle du blivit 28 år gammal”
Jag tänker på det ibland. Just hur du skulle firat din födelsedag. Du ändrade ju dig så när det gäller att ”bli gammal”. Tror jag kan ha en liten del i det efter våra samtal. Kommer ihåg blicken jag fick när vi satt vid köksbordet och jag frågade dig om exakt vad det var du var rädd för när det gäller att bli gammal med tanke på hur ditt liv varit.
Tänker på dig mycket just nu. Det är ju den tiden på året. Eller kanske ska jag jag säga att jag tänker på dig mer än vanligt för du är alltid med mig på något sätt.
Jag kommer förbi dig inom några dagar. När skriver jag inte här då jag inte vill riskera att träffa på någon. Jennie och Kevin, de är de enda jag vill träffa som jag lärde känna genom dig. Resten kan faktiskt dra åt helvete. Nu har ju Jennie ordnat också så det städas runt din grav så slipper det se ut som skit och så slipper man bli irriterad på ursäkter som att det regnar, det snöar etc.
Det är så skönt att vara här i Norrland. Ibland när jag vandrar här så tror jag att du och jag blev födda i helt fel del av landet. Jag hatar Göteborg som du älskade och jag älskar Norrland som du hatade. Kanske kunde vi i och för sig lärt varann att gilla ställena vi kom ifrån. Gudarna ska veta att de gånger du och jag vandrade i Göteborg och du skulle veta allt om stan var bland det roligaste jag gjort i den där lervällingen. Annars ger jag inte mycket för Sveriges så kallade framsida. Det enda positiva med klimatförändringarna blir väl att de kommer lägga Götet under vatten kanske. Då kommer det i alla fall något gott av saken. Nej, hellre att vara här uppe och njuta av stillheten, naturen och ljuset. Det är också för ensamhetens skull. För i ärlighetens skull är jag ju ensam i Göteborg också men där lider jag av det. Där finns det ju folk som jag i alla fall har känt. Här uppe finns ingen. Därför blir jag också annorlunda här. Jag hälsar på folk och blir social. Norrlänningar är ju sociala människor så länge du inte pratar med dem om något allvarligt. Så länge man håller sig till väder, vind och att jag kommer från Göteborg så går det bra. Jag gillar det medan jag i Göteborg drabbas av ångest när det är för mycket folk omkring mig. Så jag är social på jobbet och sedan går jag hem till min bubbla där ingen kan komma innanför skalet.
Ser på ett kort på dig. Det var det du tog på bussen efter att du hade klippt dig. Du var så glad för presenten i form av att fixa till håret och jag blev glad för att du uppskattade det så. Fan va jag saknar dig när jag ser bilder som den. Tagen tiden innan allt brakade åt helvete och psyks dödande satte fart.
Tro inte att det slutat. Folk dör än men ingen bryr sig. Som sagt så länge man pratar om väder och vind går det bra…
Om 2 veckor ska jag börja på ett nytt jobb. Det är i samma hus som det förra men på en ny avdelning och jag tror aldrig jag haft sån ångest för något som det där jobbet. Snacka om att ha skrivit under ett avtal med den lede själv. Jag vill absolut inte dit men med tanke på hur min arb.givare utnyttjat mig de här åren så verkar det vara så man får göra om man ska få en i alla fall någorlunda rättvis lön.
Du förstår att i Göteborg kan man anställa människor med mindre ansvarsområden än dig själv ett år senare och de får 3000 mer i månaden. Välkommen till gamla goa Göteborg!
Så nu ska jag gå från askan till elden kan man säga och för varje dag knyter det sig i magen på mig för jag vet redan från början att det kommer gå åt helvete.
Samtidigt orkar jag inte bry mig mer för i ärlighetens namn är jag redan död. Jag har insett det under våren och sommaren. Jag är död.
Jag gör ingenting och jag har faktiskt absolut ingenting att se fram emot. Dagarna går in i varandra och den ena dagen är exakt sig lik den andre. Jag lever och andas men är ändå död. Därför trivs jag här uppe. Här mitt ute i ingenstans i Norrbotten. Jag älskar så enormt att vara här. Här är jag min egen kung, min egen drottning och min egna själ. Här är det bara jag och ingenting annat än naturen, skogen, vattnet, fåglarna och en älg jag såg nyss som gick och åt.
Nej nu ska jag försöka sova. Det regnar men skogen skyddar bra mot vattnet. Skriver mer i morgon.
_______
Jo du, man sov inte mycket i natt men gud så skönt det var. Känner att jag börjar bli förkyld men det gör inget för det var det värt. Vädret är inte på topp annars här idag. Det regnar, åskar och det är solsken på samma gång men inatt ska jag sova inomhus i alla fall.
Sitter och ser ut över forsen och ljudet är så hypnotiserande. Jag tror att Storforsen är magisk på något sätt. Det är som att man glömmer allt när man står bredvid den och det öronbedövande ljudet från vattnet gör att inga andra tankar får plats. Jag tror jag behöver det ibland. Att inte tänka och bara vara liksom. Jag tänker ju för mycket och ibland behöver även min hjärna vila lite.
Sitter nere vid vattnet vid en brasa jag gjort. Så förbannat mysigt. Är ganska tacksam kan jag säga att myggorna inte tycker om mitt blod. Mest mygg får jag i munnen faktiskt men men kan fåglar äta mygg så kan väl jag det.
Snart ska jag åka härifrån och besöka nästa ställe. Tänkte att jag skulle lära mig lite mer om samernas historia så det får bli ett stopp i Jokkmokk och sedan uppåt ännu mer innan jag far ner. Ja det är ett jävla flängande på mig men det tycker jag om. Att bara dra iväg med min väska och se vars jag hamnar.
Jag vet inte Daniel men ibland känns det som att det snart är över. Jag är så trött på att kämpa. Jag försöker ska du veta. Jag försöker hitta det där i livet som gör att det faktiskt känns meningsfullt att gå upp på morgonen men det blir allt svårare. Jag är så oerhört trött. Jag är trött på jobbet, på allt och på livet. Jag är trött på mig själv och allt mer inser jag det bittra faktum att jag är en fullständigt misslyckad människa. Samtidigt är jag trött på alla andra människor och jag får allt svårare att förstå hur detta kan vara livet. Var det så här det skulle bli och är det så här det ska vara?
Går livet ut på att stiga upp och gå till ett arbete där en massa kostymnissar styr och där ingen jävel längre vågar ifrågasätta något. Vi har ett underskott där jag jobbar nu. Ett jävla underskott och vad gör man? Jo man berättar hur det ligger till, politikerna bordlägger allt för nu ska vi ju ha semester och samtidigt forsar pengarna ut. Är det på grund av sånt jag inte får ett bra jobb? Är det därför man ska ha 10 års högskoleutbildning?
Fast vem lyssnar på mig? Jag har ju som sagt ingen fin utbildning så därför räknas jag inte. Jag har ingen fin titel som gör att jag är viktig. Fast det visste vi ju redan om. Ja menar titta på ditt liv. Det slutade ju på grund av att överläkare lekte pillertrillare. Fast de var ju överläkare så då får man ju göra vad man vill. Fan heller att de får men med tanke på vilka lata jävlar du hade omkring dig så blev det inte mycket av protest, från deras håll i alla fall.
__________
Är i Umeå nu. Sista dagen innan jag far hem och vet du? Det har faktiskt varit kul. Gud vad jag önskar att du kunde fått se det Umeå jag fått se de här dagarna. Jag träffade A och vi har vandrat och vandrat. Sedan mötte jag Sara på Costas och hällde i mig massa kaffe! Gud vad jag älskar deras kaffe! Pratade med Linda också. Hon är så snäll den tjejen. Ja, jag önskar igen vi kunde fått chansen att se varandras ställen. Jag tror du till och med tyckt om Umeå då. Tänker ofta på det. Hur dåligt du mådde här uppe och jag förstår dig. Du sade ju knappt hej då till folk när du for. Det säger en del. Även om allt så enormt förskönades efter din död. Men sanningen kommer för alltid vara ett meddelande på Instagram som de flesta inte ens hade läst.
Jag var hos dig i Skellefteå häromdagen. Blev först så glad när jag kom dit då jag trodde att någon varit där och satt blommor hos dig. Jennie skickade en bild för någon månad sedan på din grav och där syntes de vita blommorna som kyrkogården planterat hos dig. Nu satt det söta lila blommor där som någon satt dit. För en liten stund trodde jag som sagt att någon varit där och planterat dem men sedan upptäckte jag att alla som har gravvvård på din kyrkogård hade likadana blommor så det var inte som jag trodde. Fast strunt samma. Det var fint hos dig och det är det som är det viktiga. För det är ju inte direkt någon kö av folk som hälsar på där men det har det ju aldrig varit. Fast det struntar jag i nu. Jag skiter i alla i Skellefteå och de kan på ren svenska fara åt helvete.
Sorry för att jag försökte hålla liv i Danne alla! Jag gjorde ju bara det som NI borde ha gjort…
Jag bestämde mig också för att detta bli sista gången jag sover i Skellefteå. Det blir inte sista gången jag kommer till dig. Absolut inte. Besöka dig behöver jag men sova i Skellefteå behöver jag verkligen inte.
Det är en helt sjuk situation egentligen. Jag går omkring och gömmer mig på smågatorna, livrädd för att möta någon jag ”känner”. Jag hoppade bokstavligt talat in i en buske och gömde mig när jag var där då jag trodde för en stund att en jag ”känner” gick framför mig. Så sjukt är det! Nej, Skellefteå kan dra åt helvete. Att du ligger där är ingenting annan än ren skam och trots att folk tycker att jag är dum i huvudet som inte förstår varför du ska ligga där och trots att folk då skriker på FB ”Men hans nära och kära bor ju där fattar du väl” så svarar jag igen, ”Ja men åk till honom då för helvete!” En som dog 23 år gammal ska inte behöva ha intorkad fågelskit på sin gravsten.
Jaja nu ska jag sluta skälla. Skellan kan dra åt skogen men jag kommer och hälsar på dig så snart jag kan för det är du värd.
Fast jag kan slutligen berätta för dig att Skellefteå verkligen gjorde allt för att göra sig så trist som möjlig när jag var där. Först kom det en åska som var den jävligaste åska jag hört nånsin och efter det kom det en tromb LOL! Tyvärr blåste den inte sönder stan, men stan visade verkligen att ”ge dig härifrån Walle” så jag drog” 😛
Nu ska jag hem igen. Hem till det förbannade Göteborg och snart börjar jobbet. Vill redan åka tillbaka hit upp igen. Räknar dagarna redan kan jag säga. Detta är mitt paradis Daniel. Min tillflyktsort från en stad och ett liv jag så enormt hatar. Här uppe känner jag någon tillstymmelse till liv i alla fall. Här trivs jag.
___________
11 augusti 2012…
Det var där jag tog den där bilden. Den där kvällen i mitt kök.
Där du och jag bara var. Där inga problem fanns. Där inga andra fanns. Där bara framtiden fanns.
Det är fem år sedan idag och nu sitter jag här.
Jag är hemma igen och mår bara allmänt skit. Jag vill inte vara här Daniel! Jag vill inte vara här alls.
Längtar tillbaka upp så jag blir galen och samtidigt saknar jag dig så det bara spär på galenskapen ännu mer.
Tänk så lätt livet var där i mitt/vårt kök den där kvällen den 11 aug. Där när du satt och log så glatt och smsade Savannah medan jag smsade Jennie. Där när vi satt med vår San Fransisco drink och livet bara var så jävla underbart.
Fem år sedan, det är inte klokt. Det känns som igår alltsammans samtidigt som det känns som en annan tid. En annan värld. Där var jag så jävla lycklig. Där hade vi ju planerat alltsammans. Där bestämde vi när du skulle flytta ner, när du skulle söka jobb och allt annat. Där fanns framtiden.
Det är fem år sedan nu vi sedan satt i vardagsrummet, du halvliggande i mitt knä och vi lyssnade på George Michael. Den natten glömmer jag aldrig. Ja jag glömmer ingenting när det kommer till det.
Har jag tackat dig någon gång Daniel för att du lät mig komma in i ditt liv? Har jag tackat dig för att delade med dig av dig själv, dina drömmar och planer men också dina demoner. Har jag tackat dig för att du lät mig bli en del av ditt liv?
Om inte så tackar jag dig nu. För trots hur det slutade är jag så glad att du var en del av mitt liv då. Jag är så glad över den korta stund vi fick tillsammans. Jag är så glad över allt det.
Sorgen jag känner idag att inga fler kvällar med George Michael kommer ske gör ont. Det gör så fruktansvärt ont men de vi fick vårdar jag så ömt i mitt hjärta och de kommer för alltid finnas där.
Det finns så mycket mer jag vill skriva nu, men jag orkar inte. Orden liksom fastnar i mig numer. Det gör ibland ondare att skriva om saker nu än det gjorde för 3 år sedan. Varför det är så vet jag inte men om det finns ett liv efter detta hoppas jag du kan läsa mina tankar. Då vet du exakt hurt jag känner och hur jag fortfarande älskar dig min tuss.
Nu ska jag försöka sova lite. Klockan är 4 på morgonen och jag ska snart upp igen. Nu är livet som vanligt igen. Nu sitter man här och det enda jag egentligen väntar på är när jag själv ska hamna under jorden. För det är det som är mitt liv Daniel. En helvetes lång landningsbana tills livet är slut.
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
