För fem år sedan idag kom jag hem från jobbet och satte mig ner och bara stirrade.
Ännu en meningslös dag var avklarad. Ännu ett jävla APT var genomlidit där dumheterna och idiotin inte hade någon gräns. Det hade varit två timmar APT av totalt meningslöst bladder som man enbart hade därför att man var tvungen att ha det. Själv var jag begravd i arbete och utanför jobbet stod livet stilla.
Kränkningen jag upplevde på arbetet drog ner mig totalt. Jag var precis överallt och gjorde precis allting men uppskattning fick jag ingen. Jag låg lägst i lön och såg på hur timanställda utan utbildning kom in och fick högre timlön än vad jag hade. Allt mer växte ett hat upp inom mig mot allt och alla och mest kanske mot mig själv.
Då hade jag sedan tidigare redan bestämt mig att jag skulle bort. Jag skulle bort från jobbet, bort från mig själv och bort från allt.
Den kvällen träffade jag dig Daniel. Idag är det fem år sedan mitt liv förändrades. Det var då jag fick en vän. Jag fick någon som alltid fanns där och jag fick någon som jag längtade efter.
Slumpen förde oss verkligen samman och aldrig någonsin kunde jag tro att jag skulle få någon i mitt liv som så snabbt och så totalt skulle förändra mig, saker omkring mig ,och som så snabbt fick mig att tro på framtiden. Ja, jag som köpte röda skor. Jag fick färg i mitt liv och var paletten av färger som jag så ofta och så innerligt saknat var du.
Nu har fem år gått och vart är jag idag?
Jag är inom samma stadsdel men nu leker jag något som jag inte riktigt vet vad man ska kalla det. Jag är överallt, jag försöker ställa upp så fort någon behöver hjälp. Jag tar på mig allt jag kan för att visa framfötterna men till vilken nytta? Jag har antagligen lägst lön i hela staden med tanke på vad jag gör. Nya människor kommer in och får på ett bräde 3000 mer än mig.
Jag har hand om arvoden, jobbar mot nämndsekreterare, lägger upp nya anställningar, har hand om larmsystem och skalskydd för huset. Jag hjälper till med IT saker och jag skickar fakturor. Jag gör rutiner och jag gör fanimej precis allt och för det kallas jag receptionist och har 23 500 i månaden. Ett jävla hån!
Samma känsla av ”Du är ingenting värd” växer i mig. Jag känner mig kränkt. Varje jävla dag känner jag mig kränkt.
Varje morgon bestämmer jag mig för att ”Nej nu ska jag fan inte ta på mig mer. Varför i helvete ska jag visa framfötterna för” men sen kommer jag dit och det är väl någon patetiskt idé om att saker kan bli bättre som tar över. Sedan kommer jag hem, stirrar tomt framför mig och inser att allt är som det var för fem år sedan. Skillnaden är bara att nu har jag dig att sakna dessutom.
Ibland frågar folk mig ”Hur lång tid sen är det han dog?” och jag svarar ”Snart fem år sedan”.
Med ens ser jag hur de tänker ”Men det är ju lång tid sen ju” och vad ska jag säga? Ja, fem år är en lång tid men samtidigt är det som att allt hände igår.
Allt det där som var blev vår tid. Denna så intensiva tid där himmel ibland blandades med psykiatrins helvete och där sedan döden tog över efter att läkare lekt medicinsk slaskhink med dig, ja allt det där känns som att det fortfarande pågår. De fega jävlarna på NUS som inte vågade stå upp för vad de gjort, och idioterna på IVO som struntade i fakta som lögner, och påhittade diagnoser och som själva ljuger genom att den ene inte verkar veta om vad den andre skriver. Allt detta samtidigt som folket runt dig istället för att offra en kvart av sitt liv till att kämpa för rättvisa istället blev upptagna med att påvisa vem som var bästis med Danne….
Allt det där finns i mig, runt mig och kring mig än. Min totalt avsmak för myndigheter som kan göra vad de vill för att ingen vågar säga emot dem är lika stark idag och mitt brinnande hat mot falsk vänskap brinner lika mycket i mig fortfarande.
Men mest finns just saknaden av vår tid ihop där. Saknaden av att inte ha någon att kunna berätta saker för på samma sätt som jag kunde berätta det för dig. Saker som kunde röra det allra svåraste men de kunde lika gärna handla om precis det motsatta. Ja saknaden av en vän.
Det var en sådan jag fick där av en slump den där kvällen jag träffade på dig. Det var glädjen över att dela saker med någon som gör att jag idag fortfarande ibland känner mig så totalt vilsen.
Därför har jag fasat för den här dagen för den här dagen står för mig när livet blev ljust men där också jag vet hur mörkt det skulle komma att bli.
Ja Daniel, livet blev inte som man ville och sorgen efter dig blandas med sorgen över att ha ett arbete där kränkningarna ständigt pågår. Ett arbete där man varje dag ”leker affär”.
Varje morgon kokar jag kaffe och sätter mig sedan vid datorn för att kolla mailen och nyheterna. Efter det reser jag på mig och där hänger du. Jag ser på dig och ibland ler jag, ibland slänger jag en slängkyss till dig men varje morgon är du där. Det ger mig lite styrka ändå att känna att du är där. Jag tänker ibland på vad du skulle sagt om jag berättat för dig hur det fungerar på mitt arbete. Du skulle mer än en gång sagt på rungande norrländska ”Men nu får de väl ändå ta och ge sig”
Under arbetsdagen när jag känner ”Jag måste ut!” går jag ut en stund och vandrar för mig själv nere vid vattnet som rinner utanför kontoret. Jag går där och bara finns bland fåglarna som direkt tror jag har mat till dem. Ibland tittar jag upp och bara känner ”Rädda mig Daniel”. Jag trivs där vid vattnet och fåglarna. De som så lätt bara kan flyga iväg när det blir för jobbigt och där i din himmel finns du över mig. Ja du är med mig mig tussen min. Alltid.
Det som håller mig uppe nu är att jag snart ska få åka till Norrland och vem vet, kanske kommer jag snart bo lite närmare dig. Kanske kommer jag snart få komma ifrån denna helvetes lervälling som är Göteborg. Kanske kommer mitt liv förändras till det bättre eller så kommer det inte det och jag vet samtidigt inte längre hur mycket jag faktiskt bryr mig.
Sakta börjar uppgivenheten ta över igen för rösten i mig har slutat tro och den skriker bara ”Det kommer inte bli bättre!!”.
Så är det och så kommer det nog vara tills den dagen jag själv får dö. Jag kommer aldrig nå någonstans och kanske är det så att mitt livs kamp blev kampen mot kvacksalvarna på NUS. Efter det är jag tillbaka till ingenting.
Fem år har gått och allt har hänt samtidigt som ingenting hände.
Tiden med dig var en tid då jag kände något jag inte känt på väldigt väldigt länge. Det var lycka.
Den lyckan togs ifrån mig och kvar finns…..ingenting.
För jag är ingenting
Jag är ingen
Vad jag hade velat krama dig idag Daniel….
Älskar dig tussen min, in i evigheten
/Walle
