Jag är på väg ner Daniel.
Spiralen som under ett tag snurrade uppåt har vänt och nu åker jag neråt.
Jag är i ett mentalt helvete. Ett helvete där mörkret sakta sluter sig omkring mig. Det är ett mörker värre än innan för jag ser inget ljus. Det är svart och klibbigt och jag kan inte se eller finna någon väg ut från det.
Mitt arbete, om man ens kan kalla det för arbete, är ett jävla skämt.
Det lät så bra. Jag skulle få administrativa uppgifter och allt skulle bli så fint. Jag frågade om det stämde flera gånger och jo det gjorde det så jag tackade nej till ett annat arbete men det finns ingenting annat än att kalla det för att jag blev lurad.
Jag är ju ett omplaceringsfall och i sann kommunal anda verkar man ha glömt av varför jag blev omplacerad. Det var inte för psykets skull utan för mina fötter men jag känner mig straffad. Jag känner att jag inte är värd ett piss för jag är som sagt ett omplaceringsfall.
Alla, mer eller mindre, är så tacksamma för att jag finns där men allt är en lek. Allt jag ska göra får jag göra om inget annat händer….
Ångesten är tillbaka. Igår på jobbet fick jag ett sådant ångestanfall så jag fick krypa under skrivbordet. Där satt jag så att ingen skulle se det med skakande händer, tårar rinnandes tills det var över. Sedan upp igen och så igen bli ”Walle”.
Jag hatar honom Daniel. Jag hatar Walle. Jag hatar den äckliga lilla vidriga person som borde ligga död istället för du. Jag hatar honom och hur han ser ut. Jag hatar honom för att han inte får hjälp med sin mun och nu inte längre kan äta kött. Jag hatar varje DNA, varje atom och varje stund han finns i livet. Jag hatar att han drömmer om att få vara ledig men när ledigheten väl kommer så kommer också ångesten och ledigheten blir dagar av rent helvete.
Vad jag önskar att du var här nu. Då skulle jag ringt dig och bara genom att säga ”Hej, de e Walle” så hade du hört hur jag mådde. Sedan hade timmarna gått och när vi sedan till slut säger godnatt skulle jag mått bättre och jag skulle kunna se dig på min skype ligga där och sova. Om du inte varit här då vill säga.
Ja, jag är på väg ner igen och jag vet inte ens om jag orkar försöka hålla mig ovanför ytan. Varför skulle jag? Vad har jag som gör att jag borde finnas där, i ljuset?
I övermorgon är det jobb igen. Leksaksfabriken jag arbetar på har flyttat nu och ingenting där kommer bli bättre. Något nytt jobb får jag inte heller och handen på hjärtat: Vem skulle vilja ha mig?
Jag skulle inte anställt mig. Den saken är klar.
Mörkret….
Låt det ta mig
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
