Hej min tuss
Sitter här med mitt kaffe och vill så gärna prata med dig. Saknar fortfarande att inte ha någon att slänga sig på telefonen och berätta allt för. Jo jag har ju din syster t.ex. Vi två slänger oss ganska ofta på telefonen och berättar saker för varann, men det var liksom annorlunda med dig. Kanske för att varje samtal alltid var så nytt. Herregud en fluga på en fönsterkarm kunde ju bli något helt stort och fantastiskt 😀
Äntligen min tuss börjar det röra på sig med jobbet.
Sedan 2007 har jag haltat och har emellanåt bokstavligt talat arbetat med blödande fötter men ingen har direkt lyssnat. Attityden har varit ”haha snart får vi ha rullstol till Walle” när jag kommit med krycka men nu lyssnar faktiskt folk.
Under några månader har jag prövat att vara på ett annat boende än det du var med mig på och Jesus vilken skillnad. Kan du tänka dig att folk skrattade på jobbet!? Folk är glada och trevliga och man känner sig välkommen?! Inte som det var där på gamla stället där attityden istället var ”Jag är det största offret sedan Jesus hängde på korset”. Hur det är där idag vet jag inte. Jag tror det är bättre och det är bra för det förtjänar de gamla.
Själv fick jag pröva på att gå bredvid som administratör och hade en underbar handledare som du hade dyrkat. Hon är lugn, saklig och metodisk, ja hon är allt sånt som du och jag inte alltid är/var :p och tack vare henne och resten av personalen på boendet har jag så sakta kommit tillbaka till något som faktiskt påminner om Walle igen. Jag kan skratta utan att känna att jag måste tvinga mig till det och dagar när jag inte varit på jobbet så har jag längtat dit. Jag har känt att folk faktiskt uppskattat mig och samtidigt har min handledare och min chef haft sådan respekt för att jag är ”som jag är” just nu. Det där inbyggda tvånget jag haft som handlat om att pressa mig tills jag stupar har liksom ramlat av mig och det är inte direkt något jag saknar.
Nu ska jag bli admin/receptionist! Hon som har ”hand om mig” på HR hörde talas om ett vik och hade tänkt på mig direkt och tyckte idag att ”Ta detta Walle” och det gjorde jag. Jag ska få ett jobb jag redan vet jag kommer klara fysiskt och jag ska få ett jobb där sånt jag är bra på faktiskt kommer till användning. Första känslan var skräck faktiskt. Det där med förändringar ihop med depressioner är inte alltid så enkelt men när jag satt där på mötet idag så kom jag att tänka på dig faktiskt. Jag kom att tänka på allt vi brukade prata om och hur du alltid sade ”Du är så stark Walle” och jag tänkte på allt som hänt de här åren. Hur jag ensam, så fruktansvärt ensam, tagit en kamp mot de där nötterna som kallar sig för läkare och mot de där pappersvändarna på IVO som inte borde få ha ansvar för en kaffekassa ens. Jag tänkte på din styrka och hur du kämpade och aldrig gav upp och hur vi tillsammans planerade så mycket tillsammans och det triggade mig. Inte för att bevisa något utan bara för att jag kände att jag är värd det här efter de här sista fruktansvärda åren.
Jo Daniel, jag är nog ganska stark faktiskt. Jag har gått igenom mycket och visst är jag ganska trasig men jag lever ju och idag inser jag att för 1 1/2 år sedan var det inte helt säkert att jag faktiskt skulle göra det idag. Tankarna och mörkret då var så nattsvarta och visst kommer de över mig än ibland men en dag som denna så skingras de lite. Idag kan jag se ett litet ljus i alla fall och jag kan se lite framåt.
Jag har en lång väg kvar tillbaka till något som kallas ett riktigt liv. Först måste jag få ordning på min ekonomi. Jag går i sommarkläder för jag har inte ens råd med jacka och jag ligger efter med så mycket, men det är mycket som känns bättre en dag som denna och vet du vad som känns mest speciellt? Jo, att någon äntligen sett mig. I så många år var jag tomten i huset men ingen såg mig. I nästan hela mitt liv har jag varit den starke som samtidigt ingen sett. Nu får jag en chans och det känns bra. Jag är så glad att hon på HR faktiskt sade ”Gör detta”. Jag behövde den där lilla sparken och nu känns det bara förväntansfullt.
Jag längtar till den dagen då FK är bortkopplad. Jag längtar så till den dagen kommer då jag kan ringa och säga ”Det är grönt ljus nu. Boken kan släppas”
När den kommer lär det bli ett jävla liv och idag är jag glad för att den faktiskt inte kommit än. För genom det har jag själv kunnat bli lite mer hel så jag kan möta det som kommer då, och det kommer komma. Västerbotten lär skaka i sina grundvalar och efter det lär jag väl få gömma mig under en filt när jag kommer och hälsar på dig 😛
I mina planer för framtiden finns fortfarande mitt skrivande och i planerna finns också kampviljan om ett samhälle som ska ta psykisk ohälsa på mer allvar. Snart, inte i morgon och inte i nästa vecka, men snart kommer jag orka ta den biten. För det är också jag. Att våga kämpa och vilja kämpa mot det som inte är bra.
Så här sitter jag min vän och dricker mitt kaffe. Det är kväll och jag tror att jag kommer lägga mig tidigt. I morgon ska jag göra min sista dag på det boende jag varit på sedan i juli. Efter det börjar nästa kapitel i det som är mitt liv. Vad jag ändå önskar att du var en del i det och alla andra kapitel fast det är du på ett sätt. I mitt hjärta är du det. För hur det än är Daniel. Hur död du än är lever du i mig och vet du? Jag tycker om det. Mest hade jag tyckt om att sitta tillsammans med dig och dricka mitt kaffe och sedan skulle vi bara mysa ihop med ett paket chokladkex, men det går inte, men lever i mig gör du. För alltid.
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
