Till Daniel: Jag sitter här och gråter tussen min.

Hej min ängel.
Det är natt till måndag och jag skulle egentligen sova.
Nu är äntligen den här helgen över. Jag avskyr Alla helgons dag men det vet du redan. Jag kommer ihåg att jag berättade det för dig nån natt när vi pratade oss igenom de mörka timmarna. Fast jag tände ljus för dig och mina andra änglar i helgen. Ett var fick ni. Ni är ju många där uppe som jag saknar och nu har du också fått sällskap av min gammelfaster. Hon var 102 när hon somnade in så henne får du ta hand om extra noga vilket jag vet att du kommer göra.
Jag vet också att du haft besök i helgen i Skelleftehamn. Jennie är alltid så snäll och talar om när någon lagt ut en bild på din viloplats. Det är ju ingen där uppe som verkar ha förstånd att fatta att jag skulle uppskatta enormt om de kunde tända ett ljus från mig någon gång och jag frågar inte heller. De kan kyssa mig där bak rent ut sagt. Aldrig någonsin att jag kommer träffa en käft mer från staden Skellefteå, och knappt Umeå heller. Jag skulle kunna skriva 25 böcker som enbart skulle kunna handla om hur väl jag förstår dig varför du avskydde att bo där uppe. Den saken är klar.

Söndagen har jag ägnat åt sånt roligt som städ, skrivande och så har jag fixat ordning min gamla blogg. Den ”riktiga” bloggen så att säga. Den behövdes uppdateras och jag satt och pulade lite när min blick föll mot ett mycket speciellt inlägg.
Jag skrev det den 16 september 2012, fyra dagar efter att du dött.
Jag satt i London och skrev det och nu när jag läste det så forsade bara tårarna fram. Allt kom liksom tillbaka så starkt igen. Tankarna och känslorna jag hade då började leva igen. Sorgen, paniken, förvirringen och smärtan gjorde sig så enormt påmind. Samtidigt där såg jag också hur mycket du betydde för mig.
Här är inlägget…

Farväl Daniel

Vet inte hur man skriver brev till dig nu, men jag gör det i alla fall. Jag hoppas de har datorer i himmelen. Jag brukade ju skriva brev, och långa brukade dom bli också. Det är liksom lite min grej, att skriva långa brev.
Jag sitter på Cafe Boheme nu Daniel. Det ligger mitt i Soho. Mitt emot ligger en klubb som heter G-A-Y, du hade älskat det här. Några meter ifrån mig sitter två söta killar och håller varandra i handen. Man känner sig så fri här, så jävla fri. Ja Gud vad du hade älskat detta.

Jag sade det till dig Daniel, jag sade att om du åker tillbaka till Umeå igen så kommer det gå åt helvete. Kommer du ihåg det? Kommer du ihåg att du tittade på mig och jag såg i dina ögon att du inte ens själv längre trodde att du skulle klara av att vara ensam i den där förbannade jävla lägenheten. Jag hatar den lägenheten Daniel, jag hatar den!
Men dig älskade jag, Gud vad jag älskade dig.
Just nu känner jag mig så ensam Daniel. Jag känner mig så ensam för jag har ingen att dela min sorg med. Jag pratar med din syster Jennie för hon är den enda jag känner som också känner dig, och som vet hur sommaren varit. Jag behöver inte gå in på allt, du vet ju redan. Det som varit känner vi ju till, du, jag, Jennie, och väldigt få andra.

Tänk när vi började prata, och tänk första gången du ringde. Hur man föll för ditt sätt att vara, och ditt sätt att bara vara Daniel. Vi pratade i 30 min första gången, sen hade du skrivit på msn ”Dig vill jag lära känna mer och mer” och så blev det. Efter det pratade vi hela tiden. Första veckan var det lite så där trevande som det brukar vara men kommer du ihåg första fredagen? Vi pratade i över tio timmar totalt med varandra den dagen. Klockan 5 lade jag mig på lördagsmorgonen och klockan 11 ringde du igen och jag väcktes första gången av ”Hej de e Daniel, sov du?!”

Jag föll för dig där Daniel, jag föll som en fura som man säger. Ditt sätt att vara, din spontanitet och din humor. Den gjorde mig så glad, och så varm. Sedan började du berätta om ditt liv, och dina demoner. Du hade många demoner Daniel, och många av dom delade vi. Vi kunde förstå varandra och vi kunde lära oss av varandra.
Samtidigt tyckte jag att du var konstig ibland. Jag kommer ihåg i början när man pratade med dig och du ibland kunde lägga på efter ett snabbt ”ringer strax”. Jag kommer ihåg när jag berättade det för Helena och hon skrattade. Det var ju så jag fick lära mig vad ADHD var. Fullständigt koncentrerad ena sekunden och nästa helt borta. Det var du det, och även det lärde jag mig älska och där lärde jag mig också mycket om mig själv, och mitt  eget liv och barndom.
Kommer du ihåg hur vi skrattade när jag gjort mitt ADHD test och det visat att jag också hade det. Vi skulle starta klubb sade vi, ”ADHD klubben för coola homosexuella”.

Ja, vi kom varandra nära snabbt och ju närmare vi kom desto mer fick jag också träffa det som vi kallade för demonerna. De du slogs mot hela tiden. Gud vad jag led mig dig ibland, men till en början hittade vi sätt att hålla dom borta.
Hur många gånger somnade vi inte ihop? Du i Umeå och jag i Göteborg. Samma procedur varje gång. Först en kvarts samtal och sedan ”Natti natti” och godnattpussen som vi slängde mot varandra i kameran. Sen somnade du på 5 min.
Ibland somnade vi inte, då satt vi uppe till sena natten och pratade och pratade. Ju mer vi pratade desto närmare kom vi varandra.

Mitt starkaste minne från dom är när du en gång satt i köket med kameran framför dig. Vi hade skojat om att vi hade ADHD och sen blev du bara tyst. När jag frågade  vad de var sade du ”Jag älskar dig Walentine Andersson”. Jag kommer ihåg att jag bara brast ut i ett ”men tussen då”, för det  var ju det jag kalla dig, tussen. Vi hade starka känslor för varandra, och det var andra känslor än de man brukar ha. Det var något annat, något speciellt. Något jag inte känt innan för någon.

Under sommaren kom sedan demonerna fram allt mer och saker blev så jobbiga. Den 5 juli blev en vändning och den vill jag inte gå in på. Jag orkar inte tänka på det just nu och jag orkar inte tänka på allt som hände efteråt.
För saken är den Daniel att jag tänkt så mycket under denna tid i London och jag skulle inte vilja byta bort tiden med dig för något. Det sade jag till dig ofta, men skrev annorlunda i min blogg men du visste och du vet Daniel att jag älskade dig så enormt. Jag kände så mycket för dig och ditt liv, och jag ville ingenting annat än att göra allt bra. Även sista veckan frågade jag Jennie hur det gick med dig för jag kunde inte sluta bry mig och hade aldrig slutat bry mig. Det vet du.

Du  var som en bror, en vän, en livskamrat, en själsfrände och allt annat på samma gång. Jag kan inte se tillbaka längre på mitt liv utan att tänka på dig. Ingen annan har någonsin kommit så djupt in i mitt hjärta och där kommer du få stanna tills den dagen jag själv inte är i livet längre.

Shit, nu rinner tårarna igen. Det är tur man har solglasögon på mig, för det är redan för många som sett mig gråta i London. För jag har gråtit Daniel, du förstår inte hur mycket. Jag har känt mig så ensam, så jävla helvetes ensam och jag har inte haft någon att dela sorgen med på riktigt. En präst fick ta hand om mig i fredags. Jag bröt ihop inne i en kyrka och sen fick jag prata och prata. Han var underbar och det slutade med att vi tände ett ljus för dig. Det har brunnit många ljus för dig i London denna vecka. Vet inte hur många kyrkor jag varit inne i och tänt ett ljus. Jag behövde det, jag behövde lämna spår av dig här i London. Därför har du också köpt en present till Kevin. Du pratade ju om det, att du skulle köpa något till hans födelsedag. Det har du gjort nu.

Nu ska jag tillbaka till Sverige. Nu ska jag hem till ett liv, ett nytt liv som jag inte vill veta av för jag vill inte leva i ett liv utan dig.
Nu kommer också allt det andra. I morgon skulle du på anställningsintervju här. På onsdag skulle jag åkt till Umeå till dig och hjälpt dig med lägenheten. Nu kommer allt det som skulle göras, men det enda som nu väntar är din begravning. Jag vill så gärna komma men vet inte hur. Jag vet inte ens hur jag ska få råd, vart jag ska stanna och samtidigt vet jag inte vad jag ska göra där.
Jag vill så gärna träffa din familj samtidigt. Det känns som att jag står dom så nära fast jag aldrig träffat dom och ens pratat med dom förutom Jennie och Jenny. Ibland känner jag att jag känt en annan Daniel än vad alla andra gjort, och den killen kan jag inte dela med någon.

Sommaren med dig Daniel kommer jag aldrig glömma. Det har varit så enormt svårt emellanåt, och jobbigt. Dina demoner påverkade även mig, och ibland knäcktes jag, men det var värt det. För jag är så enormt tacksam att jag fick vara en del av ditt liv. Jag är så glad att jag fick lära känna dig. Samtidigt är jag så fruktansvärt ledsen att jag inte kunde stoppa det som hände.
Jag önskar så att jag kunde vrida tillbaka tiden, ta dom där demonerna och slänga dom i havet. Jag önskar så att jag fick göra mer, men nu kan jag inte det. Det som hänt kan ingen göra något åt och livet måste gå vidare.

Tack Daniel, tack för tiden jag fick. Tack för att du lärde mig hur det är att älska en annan människa igen. Tack för att jag fick vara dig nära. Jag saknar dig, jag saknar dig så enormt, och jag kommer gråta mycket mer. Jag kan fortfarande inte förstå att du är borta och kommer kanske aldrig riktigt förstå det.
Det enda jag vet är en enda sak…
Älskar dig, mer än livet självt

/Walentine

Nu rinner tårarna på mig igen på samma sätt de gjorde då. För jag kommer ihåg hur jag var och hur jag kände men det är också så mycket annat som slår mig och framförallt två meningar som är så sanna:
”Det som varit känner vi ju till, du, jag, Jennie, och väldigt få andra” och ”bland känner jag att jag känt en annan Daniel än vad alla andra gjort, och den killen kan jag inte dela med någon”

Mycket med dig har jag heller inte kunnat dela med någon. Jag trodde att jag skulle kunna det men det visade sig att det inte var så. Vissa saker kan man aldrig dela med omgivningen och så är det i alla former av relationer men jag har insett att den Daniel jag kände nog inte var den Daniel som väldigt många andra kände och kom ihåg. Jag begravde en människa  som kämpat som ett djur under våren och sommaren för att förändra sitt liv. Andra begravde en annan Daniel. Så är det och så kanske det ska vara. Jag vet inte. Jag hoppas att några förstått att det fanns fler bottnar hos dig. Om de inte förstått det så är det deras huvudvärk, inte min.

Smärtan jag kände där i London tog inte slut då. Den fanns kvar länge och finns kvar än. Fortfarande kan overklighetskänslan att du faktiskt är död komma över mig ibland men någonstans är du också idag ett minne. Fast ett levande minne och jag tror det kommer stanna där. Du kommer aldrig förpassas till en annan tid eller annan värld utan du kommer nog sitta vid min sida så länge jag själv lever. Så känns det och kanske är det konstigt att känna så men jag tycker faktiskt om det. I all skit med att du inte lever så tycker jag om känslan att känna att du ändå finns och du finns här där du ville vara och här där du borde varit begravd om nu det djävulska ödet ändå skulle slagit emot dig så som det gjorde.
För hur djupt ner du än ligger uppe i islandet Västerbotten så är Göteborg ditt hem. ”Hej då Ume, nu flyttar jag. Kommer sakna vissa av er ♥” skrev du innan medicinerna tog över din själ totalt och visst flyttade du ner. Du var skriven här och du skulle börja plugga och arbeta och framförallt jobba med dig själv här och här är Göteborg och här är vi! Vi två vuxna som fick se din kamp, din kämparglädje och vilja att bli något annat än det du varit. Tänk om den som spred det första skitsnacket visat dig den minsta respekt och tänkt efter lite. Då är det inte så säkert allt skulle blivit som det blev efter den 12 september…
Men strunt samma i det nu. Det är som det är och man ska ju int va bitter…

Ja så mycket tankar som finns kvar och en del tankar som poppar upp igen och det behöver de göra ibland på samma sätt som minnena av alla skratt, alla samtal och allt annat.
För det var inte demonerna som gjorde att jag älskade dig. Det var för att du vågade kämpa, att du vågade säga ifrån och att du ville förändra dig. Det var också för att du var den bästa vän jag någonsin haft och att ingen människa någonsin känt mig så väl som du gjorde och det var för att när jag kysste dig slutade hjärtat, tiden och universum att slå.
För när jag kysste dig fanns bara vi, vi, vi och allt annat var obetydligt.
När jag höll om dig fanns bara vi, vi, vi och livet var så lätt
När jag rörde vid dig fanns bara vi i en värld som vi äntligen började förstå
Den världen tog dig ifrån mig sen fast helt lyckades den inte. För du kommer aldrig tas ifrån mig.
För när jag blundar ser jag dig. Dina blåa ögon och ditt leende och jag hör din röst.
Då ser jag dig

Älskar dig, in i evigheten

/Walle