Hej min tuss.
Sitter här och ville skriva lite till dig. Har så ont i mina fötter och så jävla ont i en tand men någon tandläkare har jag inte råd med. Börjar lessna på de där tänderna men vem vet?…Till slut går det väl till hjärtat och då lär vi väl ses igen snabbare än jag kanske trodde.
Hade först tänkt och skriva lite om hur mitten av september varit men struntar i det idag. Tar det när hjärnan fungerar lite bättre. Är så slut och trött i hela mig, men man ska inte klaga. Det finns ju alltid någon som har det värre och i den omgivning jag lärt känna som fanns runt dig verkar lidande vara nummer 1 att trivas i.
Inatt satt jag och skrev och strax efter midnatt kom Henke in och sade godnatt och jag sade att jag strax skulle gå i säng jag med för klockan var ju efter tolv. Jag fortsatte skriva i några minuter och sedan kom plötsligt tårarna och jag kunde inte ens förstå varför från början. Ja fram till att jag såg datumet och insåg att idag för tre år sedan begravdes du. Jag hade inte ens haft en tanke på att det var den 5 oktober men någonstans sitter det så djupt i mig så jag behöver inte ens se datumen uppenbart. Det sitter där inne i mig som ett sår som aldrig riktigt vill läka.
Den senaste tiden har jag tänkt mycket på Skellefteå och det är väl ångesten över att jag inte kunde ta mig upp i sommar som gjort att den ibland kommer över mig. Samtidigt har jag väl förlikat mig med det. Mitt liv ser ut som det gör och har sett ut som det gjort ett tag och det går inte göra något åt det. Nu är det snart vinter men när snön smälter kommer jag till dig Daniel ♥
Det är inte bara dig där uppe som jag tror jag behöver få möta för jag saknar också naturen och tänkt så snabbt det gick att bli så kär i något som jag blev i Norrlands natur.
Jag tänker ofta på den där morgonen den 6 oktober 2012. Under helgen du begravdes valde ju naturen att begrava Västerbotten i vatten. Fast just då var det lugnare och jag stod där vid Åbyälvens kant och allt kändes så fruktansvärt tungt. Dagen innan hade varit den värsta dagen i mitt liv och den blev så mycket värre än vad jag hade kunnat föreställa mig. Ingen begravning är rolig men här fick jag känna på hur det känns när allt rasar. Hur förnedring känns och hur djävulskt egocentriska människor det fanns i din närhet. Jag fick också smaka på hur klubben för inbördes beundran minsann inte bjöd in alla. Jag kommer aldrig glömma känslan när jag stod vid din kista och vände blicken mot dem och alla vände sig bort in ifrån mig. Aldrig någonsin i mitt liv har jag känt mig så ensam och så utstött och så fullständigt förnedrad och idag vet jag att flera som sätt där alla tänkte ”Han slängde ut honom” och jag vet att andra utnyttjade det för att skingra ljuset från deras egna ansvar.
Men den 5 oktober var också en dag då jag fick träffa flera i din familj och när jag stod där vid Åbyälvens kant på morgonen den 6 oktober kände jag en sådan enorm tacksamhet för att de låtit mig komma. Jag fick sova i deras hus där du en gång bott och jag fick träffa dem. Det var så blandande känslor av sorgen och paniken från begravningen ihop med tacksamheten att de lät mig komma till Åbyn.
Fast där vid älvens kant blev jag också så förälskad i naturen där uppe. Åbyälven forsade verkligen fram och skulle några timmar senare svämma över men då när jag stod där var det som att älven och naturen pratade med mig. Det var som att den sade till mig att livet fortsätter för älven brydde sig inte om mig. Älven brydde sig inte om att du var död heller. Den ville bara forsla fram allt vatten och runt om fanns livet. Sedan dess är Norrlands natur livet för mig.
Lika mycket som jag idag lärt mig förakta fegheten, narcissismen och kylan som så många visat där uppe för mig, ja lika mycket har jag lärt mig älska allt annat. Naturen har blivit min räddning många gånger och när jag är där uppe älskar jag att gå för mig själv och bara vara. Ingenting kan ladda upp mina själsliga batterier så som just den naturen kan göra.
Allt det där började där vid älvkanten i Åbyn den 6 oktober 2012.
Nästan ett år senare var jag där igen. Den 31 juli 2013 för att vara exakt.
Det var sommar då och älven forsade inte nu utan gled mer sakta neråt. Jag ställde mig på samma plats som jag stått i oktober året innan och samma känsla kom över mig igen. Samma känsla av naturens frihet och att även om naturen inte bryr sig om lilla mig så finns energin där och det är bara att ta av den.
Jag tror att den där älven räddade mig Daniel. Då i oktober 2012 funderade jag ett tag på att slänga mig i forsen först. Jag hade inte haft en chans att överleva i det vattenflödet med stenar och annat runt om. Inte med den hälsan jag befann mig i då.
Men jag hoppade inte utan jag valde väl livet. Ett liv som de närmaste tre åren skulle bli den svåraste perioden i mitt liv. Ett liv bestående av depressioner, kaos på jobbet, smärtor i kropp och en aldrig sinande flod av förnedring, skitsnack och dumheter. Ett liv som fortfarande har en lång väg kvar till att det kan kallas för liv faktiskt, men vet du vad?
Jag överlevde!
Jag har klarat det och kommer kanske klara resten. Ibland känns det så i alla fall. Idag gråter jag inte längre över vad fetröven från Umeå och andra sagt utan jag skakar bara på huvudet och känner förakt. Idag känner jag inte längre att jag behöver förklara mig för de där människorna är inte värda någon förklaring.
Jag hyser fortfarande hopp om att ”krossa” NUS och IVO i Umeå och det kommer böckerna hjälpa till med. Det jag inte kan skriva här öppet har jag kunnat skriva där och de kommer visa lögnerna och de felaktigheter som begicks och de kommer visa hyckleriet. Ja en dag ska du få rätt men det finns också annat i mitt liv för jag ser också förbi det mörka. Jag ser förbi skiten och någonstans långt långt där borta så finns ett ljus. Vad för sorts ljus det är vet jag inte riktigt, men det är ett ljus. Ett ljus av förhoppning.
Åbyälven lär jag aldrig mer få se men naturen runt den plats där du vilar kommer jag se igen och jag kommer då kunna ladda upp batterierna på det sätt som jag bara kan göra där.
Kanske är det så att det är din kraft jag får där uppe. För du hade en sådan stark kraft och den fick jag känna på när du levde. Det du gjorde med mig under vår korta tid tillsammans i livet har gjort att jag själv fann en bana i mitt liv. Du räddade mig Daniel. Så var det.
Så idag, tre år efter att hyckleriet fick sin explosion och ett annat sorts helvete började, för det är så jag ser din begravning, så vill jag ändå minnas dig med värme och jag vill möta framtiden med förhoppning. En förhoppning om en framtid där jag i alla fall ibland kan känna lycka och i den framtiden finns glädjen över att ha haft dig i mitt liv och minnena av dig som fortfarande ligger mig så varmt runt hjärtat.
Minnena av min vän Daniel som jag satt och skypade med. Han som gillade Evert Taubes värld och han som jag sjöng Tom Jones för. Ja han som jag satt i köket och åt Polly och drack San Francisco tillsammans med. Han som på så kort tid blev min bästa vän jag någonsin haft och han som jag vågade berätta alla mina känslor och tankar för och som vågade dela så många med mig. Han som längre fram brukade ligga framför mig så jag kunde hålla om honom medan vi såg på Riket, Big Bang Theory och snyftiga dramfilmer. Han som sedan skulle bli en del av mitt liv.
Ja jag minns allt det som gjorde att jag tyckte du var värd att slåss för och jag minns framförallt en sak mer än något annat:
Jag älskade dig Daniel. Ja gud vad jag älskade dig och Gud vad jag älskar dig än och det, ja det kommer jag alltid att göra
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
