Jag vet egentligen inte varför jag skriver. Det enda jag vet är att det nog kommer bli långt, och knappt ingen kommer direkt bry sig. Tänk Daniel?! Du är fortfarande den ende riktige vännen jag har som jag kan prata med på riktigt om allt, och du har varit död i snart 2 2/2 år nu.
Jag är en ganska slagen man. Faktum är att jag är totalt färdig. De senaste 2 månaderna har på alla sätt varit för jävliga. En lunginflammation som inte gav med sig blandad med oro inför framtiden, och en snara när det gäller mitt arbete som allt snabbare dras ihop är mer än jag riktigt orkat med. Jag får inte fullt bidrag från Försäkringskassan längre, och jag sitter nu här fullständigt komplett barskrapad.
Förra veckan bet jag av en framtand, men det får vara. I helgen gick en kindtand sönder, men jag kan inte göra något åt det. Jag fick hjälp i vintras med två tänder så att jag i alla fall kan äta, men nu struntar jag i det. Tandvärken är för jävla jobbig emellanåt, men skitsamma.
Haha. Jag äger inte ens ett par hela jeans!
Haha, herregud Daniel! Jag är på botten nu! Jag kan verkligen inte komma längre ner.
Just nu saknar jag dig något så oerhört. Jag saknar dig därför att jag med dig kunde vara ledsen, glad, arg, eller ha den känsla jag för tillfället hade. Jag saknar att ha dig att prata med. Någon som du var som man ringde, smsade med, och som faktiskt också ringde till mig, men där jag visste att om det var något så fick jag finnas till, och inte som det är nu när jag enbart passar när det passar andra.
Jag har inga vänner Daniel. Så är det.
Jag har dessutom slutat försöka bli vän med någon för vad fan är det för mening att försöka med det? Jag är så satans jävla trött på att höra ”Men vi kanske kan höras sen”, och sen ringer man 3-4 veckor senare och skyller på vad fan som helst. Lustigt däremot att människor inte verkar vara lika upptagna när de har kärleksproblem kl 3 på nätterna. Då finns det tid, och det finns tid precis varje natt.
Jag är trött, så fruktansvärt trött. Sover gör jag inte, och sover jag är det i 2 timmar sen drömmer jag mardrömmar. Alla drömmar har samma mening: Det är någon som försvinner eller dör.
Det kan vara allt från dig, Henke, Jennie, Kevin, katterna, mamma etc, men alltid samma for av dröm. Någon försvinner och jag vaknar och kan inte somna om. Så här har det varit i 2 månader nu, och det börjar ta på mig kan man säga. Hade dina underbart fina vänner som hade så mycket åsikter om mig sett mig nu så hade jag nog passat in i deras bild av mig för nu ser jag verkligen ut som en fet och ful knarkare som är jävligt sliten.
Hela mitt liv just nu är ett spel. De få gånger, och med få menar jag få, jag pratar med någon spelar jag stark. Sedan lägger jag på luren, går och lägger mig på sängen och gråter. Jag gråter så fruktansvärt mycket just nu, och jag känner en sådan ilska samtidigt. Det ende jag kan prata med om detta är min samtalskontakt. Jag funderar på att fråga henne om vi kan gifta oss för tiden emellan våra möten känns ibland som en evighet. Fast det är klart, jag vet inte om hon känner för att ligga med mig och sedan lägga ut bilderna på Facebook. Jag vill ju inte ha ett ”leka affär” förhållande till liksom…..
Så här sitter jag tussen min, och önskar allt mer att jag lika gärna kunde dö jag med. För någon framtid finns inte. Jag kan inte riktigt själv förstå hur det blev så här men så blev det. Jag förstår heller inte riktigt vad det är jag ska se fram emot. Arbetslös eller sjukskriven, och utan någon som helst umgängeskrets. Jag är dessutom så jävla hungrig. I 1 månad har jag levt på kycklingsoppa. De kostar 7.95 kr styck och dricker du mycket vatten till dem räcker en sån påse i 2 dagar.
Ja, LOL, herregud Daniel man ska väl bara skratta åt det kanske.
Tänk om du vart här nu, och vi kunde gjort vår Kasslergratäng ihop. Sedan sitta där i köket och prata om allt…
Det är fina minnen jag har, och kanske det enda som inte en stor del av ditt övriga umgänge förstört med sitt skitsnack. De minnet kan ingen ta ifrån mig även om de lyckats förstöra precis allt annat mellan oss. Jag tänker ofta på just de där stunderna i mitt kök, eller i vardagsrummet. Du pratandes, jag med anteckningsblock, och sedan pratade vi om allt annat också.
Vad ska jag ta mig till Daniel?
Vad i helvete ska jag ta mig till?
