Till Zuzzi: Tack för de här åren

Kära Zuzzi.

Ibland, och kanske mest just nu, önskar jag att du kunde förstå allt jag sade. Fast visst förstår du mycket i alla fall. Kanske är det därför du alltid svarat när man sagt ”nej” genom att jama. Eller när man knäpper med fingrarna och du alltid svarat genom att jama ännu högre. Jo, du förstår nog mycket.

Nu ligger du ute på det som blivit din plats det sista. Du ligger där på din handduk på köksgolvet, och du är trött. I morgon min älskling slipper du ha ont mer. Då slipper du vara så trött, och du slipper ifrån. I morgon min älskling klockan 14:50 finns du inte mer.

Vad söt du var när vi hämtade dig i i februari 1999. Du som var sista katten i kullen, och som blivit så illa behandlad av din mamma. Du var så nervös och du var precis överallt, men det gick. Pratig har du alltid varit, och ingen katt kunde som du jama så det ekade. Därför var det skönt när du blev kastrerad och blev en större, lugnare och inte alls så nervös kissekatt mer. Ja, efter det blev du världens goaste katt som skulle vara med överallt, och som dessutom började visa sin syster att nu gick det inte köra med dig mer. Din syster fick vi ta bort 2010, och efter det blev du ännu mer mitt allt.

Du var min bästa vän Zuzzi. Du svek mig aldrig. Du tröttnade aldrig på mig, och du fanns alltid där.
Dagarna när jag hade så ont så jag inte orkade gå ur sängen. Ja, då låg du hos mig. Du låg alltid nere vid fötterna, men först uppe vid huvudet tills jag somnat. När jag ville se på TV kom du och lade dig lite demonstrativt framför som för att poängtera att ”Glöm inte mig nu”. När jag var ledsen så fanns du där och du tröstade mig genom att visa att när ingen annan fanns så fanns du. För du var ju min katt. Din syster hade varit Henkes mest, men du var min, eller så som det är för katter: Jag var ju din.
När Alex vände upp och ner på mitt liv fanns du där. Där Patrick gick bort så fanns du där, och när Daniel lämnade jordelivet var du den som satt hos mig den natten. Den där jävla natten mellan den 12 och 13 september lämnade du mig inte en sekund. Daniel som du också tyckte så mycket om. Han som du till och med lade dig på för att sova på. Det har du inte ens gjort på mig. Men när han lade sig på mage så lade du dig på hans rygg. Fast ibland var du arg på honom också, och när vi alla tre inte fick plats i sängen markerade du det ganska rejält på hans shorts som låg på golvet. Jo, du har alltid haft en stark vilja och ibland visade du det med största tydlighet.
När jag kom hem från begravningen mötte du mig i dörren, och du förstod att Walle behövde någon. Du hoppade upp i sängen, och satt där medan jag packade upp väskan. När så Pippidockan lades på sängen lade du dig på den. Den natten sov jag med pippidockan och dig.

Du har varit så mycket mer för mig än en katt Zuzzi. Jag som aldrig fick egna barn fick ett barn i dig, men också en vän. En villkorslös vän som tog mig för den jag var och är. Någon som tyckte om mig med mina fel och brister, och som alltid fanns där. De senaste 2 åren har du varit en orsak till att jag då de värsta ångestnätterna funnits inte gått under. Ibland när man legat i sin säng och snyftat så är det som att du förstått vad som händer, och man hörde dig komma trippande med ett litet ”mjau” och så upp i sängen där jag behövde ha någon.

Nu det sista har du inte orkat hoppa upp i sängen. Du har inte orkat så mycket allt faktiskt. Din päls är sliten, och du ser illa. Du har ont i dina tassar emellanåt, och du har magrat. Ändå när du ser på mig så är det en sådan kärlek jag känner. För där är du ändå, du min bäste vän. I morgon klockan 15 ska du få sova för alltid. Jag kommer inte klara av att vara med när det sker, men jag kommer krama om dig efteråt. Jag har hela veckan försökt övertyga mig om att ”Men om jag får bort den där tovan, och om vi fixar det så kanske vi slipper”, men nej du ska inte lida. Jag vill komma ihåg dig som en snart 16 årig gammal kissekatt som inte led, och som fick lämna jordelivet med värdighet. Det är jag skyldig dig.

Jag är samtidigt livrädd för vad gör jag nu när ångesten kommer på nätterna Zuzzi? Vad gör jag nu när jag kommer vara fullständigt ensam? Vad gör jag nu när inte du kan trösta? Jag är rädd för det, och jag är rädd för hur jag kommer reagera, men det får gå. Det måste gå. Jag önskar så att jag hade haft råd att ta mig någonstans för att få komma bort lite, men det har jag inte råd med. Skulle vilja slippa gå här i lägenheten dygnet runt just nu, men jag har inget val. Livet är som det är, och just nu känns det jobbigare än vanligt.

Men tack Zuzzi.
Tack för alla de här åren, och tack för att du fanns där. Tack för att du tog hand om mig när sorgen var som värst, och när kroppen min gjorde att jag inte orkade med något. Tack för alla skratt du gett mig, och tack för alla timmar av mys som vi haft, och när du i morgon kommer till vår himmel så leta upp Daniel, Mia och Patrick. Jag är säker på att Daniel luktar sin jordgubbsdoft och den älskade du. Stanna med dem i himmelen sen, och se ner på mig ibland. Skicka lite styrka när jag är ledsen, och skicka lite kraft när jag inte orkar. Lova att för alltid vara med mig på samma sätt som du varit med mig i nästan halva mitt liv.
Ordet älska är för litet för att förklara vad jag känner för dig, men det är ordet jag får använda.

Jag älskar dig Zuzzi, min allra bästa vän

/Walle