Till Daniel: Bilder….

Hej min tuss!

Tänker skriva till dig på lite annorlunda sätt idag, och det kommer bli mycket bilder här så jag hoppas de har bra bredband i himmelen.
Oftast när jag skrivit om den del av Sverige du kom ifrån har det ju varit ganska negativt, eller så har det varit bilder från din grav etc, eller så har jag, med all rätt om du frågar mig, haft vissa synpunkter på en del av ”människorna” där uppe, men det är ju ändå så att precis allt där uppe från Västerbotten inte är skit. Jag har ju onekligen tagit miljöerna och naturen till mig.

Jag har funderat på det där om hur det skulle blivit om du levde, och jag fått besöka Umeå. Jag skulle, eller vi skulle ju, faktiskt åkt dit den 19 september 2012 ihop.
Din beskrivning av Umeå hade liksom varit som att det rann blod på gatorna, och att zombies vandrade omkring och ungefär de flesta var idioter. Allt med Norrland var skit skit skit. Ungefär så hade din beskrivning av det hela varit. Därför blev det också en sådan chock när jag landade för första gången i Umeå den 4 oktober 2012, dagen innan din begravning. Jag tänkte därför skriva lite om en del av korten jag tagit dessa två år, och orkar du inte läsa allt kan du ju se på bilderna för detta lär bli långt.
För mig betyder dessa bilder väldigt mycket. Det är så mycket sorg i en del av dem, men det är också värme. För värmen jag kände, och känner, för dig finns med där på samma sätt som sorgen gör det i vissa av korten. Dessutom finns upplevelsen över något så vackert som den norrländska naturen är också där….

Jag kommer ihåg när jag landade och gick ut från flygplatsen. Jag hade föreställt mig att det skulle vara kallt, men det var det inte. Grått var det, men det passade ganska bra in på ens sinnesstämning, men kallt var det inte. Jag tog en cigarett och gick sedan in i flygbussen, och försökte prata med den jättenorrländska chauffören som bara svarade ”Jo”.

Jag satte mig sedan ner och kommer så väl ihåg den där konstiga känslan. Nu var jag i Norrland, och nu var jag i Umeå, och i morgon skulle vi begrava dig. Overkligheten var total, och sorgen var bedövande. Livet var i kaos

 

Jag glömmer känslan som infann sig när bussen ”skrek” ut att vi var vid sjukhuset, Norrlands Universitetssjukhus, och där skulle jag gå av för jag skulle möta Savannah. Gud när jag klivit av bussen och såg huset där framför mig. Gud den känslan! Jag ville skrika rakt ut när jag såg det som jag ansåg, och anser, vara dödens hus. Till vänster om entrén fanns en annan skylt ”Rättsmedicin”, och där hade du hamnat efter psyks katastrofala ”vård”. Jag kände mig som att jag befann mig mitt i någon dålig långfilm där någon hade fått laglig rätt att ta livet av folk.
Vilket hat jag kände där, och det hatet hade ju funnits länge. De hade sänkt dig och sedan hade det slutat med att du dött, och jag ville skrika ”JÄVLA MÖRDARE”. Jag ville slå ner varenda människa omkring mig som gick i sjukhuskläder och jag ville visa alla på NUS att jag hatade dem, men jag klarade mig utan några utbrott.
Jag vare sig skrek, eller slog någon så jag kunde tygla mig i alla fall.
Jag skulle inte besöka NUS en gång dessa dagar utan tre. Först när jag kom till Umeå, och sedan dagen efter din begravning och sedan igen dagen jag åkte hem. Det var då jag hade mötet med din läkare som erkände att de gjort fel. Du vet den där läkaren vars åsikter verkade ”försvinna” när utredningen startade för då hade man ju inte gjort några fel plötsligt. Ja, tre besök blev det denna gång, och många fler skulle det bli senare….

När jag då träffat Savannah och vi pratat en stund for jag mot stan för jag hade redan nästa anhalt klar för mig: Fiskegränd.
Jag ville se huset där du tagit ditt sista andetag, och jag tog en taxi som ganska snabbt var framme. Jag kommer ihåg att jag blev förvånad när jag klev av för det var inte så jag tänkt mig huset alls, men strunt samma. Fiskegränd 6 var platsen, och snabbt såg jag vart du hade bott. Jag vandrade runt lite, tittade in, såg brytmärken i dörrarna, och satte mig sen utanför och då kom tårarna.
Det kändes så fruktansvärt jobbigt alltsammans och samtidigt såg jag framför mig hur vi egentligen skulle burit möbler, och slängt skräp, och hur vi, eller mest jag vågar jag påstå, skulle legat på alla fyra och flyttstädat lägenheten. Allt var som i en dimma där och då, och saknaden efter dig blev så total igen.
14:43 den 4 oktober tog jag kortet här på ditt hus, och sedan dess är Fiskegränd ett sådant ställe jag alltid går förbi när jag är i Umeå. Jag gör det som en liten hälsning till dig, och senast jag var där, september 2014, fanns fortfarande märken kvar i dörren efter att polisen tagit sig in. Ett hemskt minne av en så tragisk händelse.
Kanske besöker jag dig också för det finns en sådan cynisk jävlighet i det hela för dagen du dog var du inte ens skriven där. Då var du skriven i Göteborg. För när du dog var du Göteborgare! Det gör mig ibland arg av någon anledning. Du var skriven i Göteborg när du dog, och ingenting annat.

Tänk ändå vad du hatade den där lägenheten Daniel. Den lägenheten som du kallade för ”Min död” till dina läkare. Du fick rätt i det…

Nästa kort är taget klockan 8:05 på morgonen den 5 oktober, och det är ett snabbt taget kort på Stadshotellet i Skellefteå. Där bodde jag natten mellan den 4 och 5 oktober, men jag skulle lika gärna kunnat ha skippat hotellet för sov gjorde jag inget. Jag kom till hotellet vid 23 tiden på kvällen den 4, och då hade jag innan farit med buss från Ume till Skellefte ihop med Nadia, men sömn fanns det ingen att få. Jag kände bara kaos och så det där ”Jaha, nu är jag i Skellefteå” ville liksom inte släppa mig. Att jag skulle fått se Umeå ihop med dig visste jag ju, men Skellefteå?! Vad fan var det ens för en stad. Det jag visste om Skellefteå var ungefär ingenting. De spelade hockey, år surströmming och så då dina berättelser om din ungdom, och de var ju allt annat än trevliga för det mesta förutom när du berättade om dina vänner.
Jag tror att bästa sättet att förklara hur jag kände och mådde den natten är att klippa in ett stycke från 122 dagar….

När klockan var 3 gav jag upp försöken att sova så jag klev ur sängen och klädde på mig. Jag bestämde jag mig för att gå en långpromenad runt omkring i stan. Lobbyn i hotellet var fullständigt död. Det var skillnad på stadshotellet i Skellefteå och Lancaster Hotel i London insåg jag. Receptionisten låste upp dörren åt mig och strax efter det stod jag ute på trottoaren. Det var kyligt i luften, men ändå inte så kallt som jag trodde att det skulle vara. Igen insåg vilka fördomar jag hade om Norrland. Jag blev nästan förvånad själv över att jag inte räknat med att en renjord skulle komma rusande förbi på gatan.
Jag gick upp mot centrala delen av Skellefteå. Det var fullständigt tomt på folk. När jag kom fram till torget gick jag mot det förskräckliga konstverket där jag satte mig ner på en bänk och rökte. Jag tittade en stund på de och insåg att Nadia och Helen haft rätt. Det såg verkligen ut som ett gäng jättepenisar som stack ut från marken. Jag skrattade lite där jag satt i höstkylan, och sedan kom känslan av ensamhet över mig. Jag ville ringa någon. Jag ville höra någons röst men vem var vaken nu? Ingen antagligen.
Inte en människa såg jag under tiden jag satt där. Det var som om hela Skellefteå dött i natt. Under en liten stund lekte jag med tanken att jag var ensam i hela världen. Ingen annan hade överlevt och nu var det jag och en massa zombies kvar bara men inte heller dom visade sig.
Jag reste på mig och gick över torget. Framför mig såg jag H&M butiken som Nadia berättat att hon ofta brukade möta Daniel vid. Jag stannade till lite och såg mig omkring. Tårarna kom igen,
”Var det här du stod”, viskade jag tyst för mig själv.
Jag kände mig så nära honom, men ändå så långt borta. Överallt omkring mig fanns han. Det här var hans barndomsstad. Här växte han upp. Här levde han då.
Jag stod kvar en stund till och bara kände hans närhet där. Tänk vad en gathörn kan betyda. Jag hade aldrig varit här innan, och hade aldrig ens lagt märke till det om inte Nadia berättat några timmar innan vad de brukade göra i stan. Nu blev ingången till H&M butiken så viktig.
Klockan var 4 när jag lämnade torget. Jag fortsatte gå upp och ner för gatorna. Fortfarande inte en människa. Under promenaden hade jag börjat tycka om Skellefteå. Det var en ganska mysig stad. Jag tyckte om städer där torget var i mitten och där butikerna låg runt om. Jag var så genomtrött på Göteborgs alla köpcentrum och jag avskydde Nordstan. Här var allt nära och lite mindre.

Plötsligt hör jag en bil som vrålar till. När jag vänder mig om ser jag en raggarbil komma åkande emot mig. Musiken dånar på högsta volym och jag skrattar till. Nu var verkligen i Norrland. Jag och två raggare var de enda som var vakna. Sedan fortsatte jag min promenad. Det fick bli Skellefte älv bestämde jag mig för. Var jag nu i Norrland ville man ju ändå se en riktig älv på nära håll. Väl framme insåg jag att det kanske inte var det mest spännande jag varit med om. Älven flöt på i lugn mak och mitt i älven hade man satt ut en fontän som sprutade vatten åt alla håll. Det var lugnt och stillsamt och jag satte mig ner och rökte igen.
Klockan halv 6 var jag tillbaka till hotellet. Jag var vrålhungrig men rumsservice hade dom självklart inte på hotellet, däremot sålde dom smörgåsar. Det fanns 2 att välja på, ost eller renskav. Jag tog 2 stycken med renskav och till det självklart lingondricka.
Uppe på rummet kollade jag igenom kanalerna på TV’n men inget direkt lockade mig. Jag bestämde mig för att efter maten ta en dusch. Benen och fötterna värkte på mig men jag orkade inte bry mig. Det var idiotiskt gjort att gå så långt men samtidigt kände jag mig lite lugnare. Duschen kändes också enormt skön efter flygturer och allt. Jag stod länge i det varma vattnet och funderade på dagen. Så enormt mycket som hänt sedan jag vaknat dagen innan i Göteborg.
Först Umeå med besöket på sjukhuset, och sedan besöket vid hans hans hem där jag brutit ihop totalt. Samtalet med Helen och Nadia och alla andra man träffat. Allt hade gått i blixtens fart och nu stod man i duschen på ett hotell i Skellefteå och snart skulle man iväg igen.
Jag slängde mig på sängen när jag kom ur duschen och försökte känna efter om det fanns någon möjlighet att ändå kunna sova en liten stund i alla fall. Det fanns det inte insåg jag så jag plockade fram datorn istället och skrev några rader på min blogg. Jag avslutade med orden

”För snart ska jag göra det otänkbara, jag ska säga farväl till Daniel.
Jag kommer inte klara det….

Klockan 11:19 den 5 oktober 2012 tog jag denna bild.
Du låg där inte än då, och de korten lägger jag inte upp här, men så såg det ut när vi kom dit efter begravningen. Där var hålet där du skulle sänkas ner. Allt var så overkligt, så hemskt, så dumt, och så jävla onödigt.
Klockan 11:21 sänktes du ner för din sista vila. Själv vet jag knappt inte vart jag var då. Efter händelser i kyrkan snurrade allt omkring bara och jag ville bara springa därifrån. Jag var i fullständigt kaos, och det var då jag också upptäckte att jag inte hade någon ros att slänga ner till dig för rosorna hade jag ju lagt allihop på kistan i inne i kyrkan.
I innerfickan på min jacka låg en penna, och i plånboken hade jag kvittot från bussen jag åkt med från Fiskegränd in till Umeå Centrum dagen innan då jag trodde det var långt emellan. Det hade bara varit en hållplats över bron, men det visste ju inte jag.
Jag tog i alla fall och skrev ”Älskar dig för evigt Tussen” på kvittot. Sedan vek jag ihop det och innan jag gick därifrån satte jag mig ner på huk och slängde ner lappen. Det fick bli min hälsning istället för en röd ros…

Den 5 oktober blev till sist den 6, och jag vaknade då i en säng i en liten by utanför Skellefteå, Åbyn.
Jag sov faktiskt någon timme den natten, men vaknade av att jag grät. Jag låg kvar en stund och försökte lugna ner mig, och klev sedan upp. StorJenny var vaken, och vi drack kaffe ihop. Man kände sig matt och trött. Vi tog med oss kaffet ut och drack det tillsammans med en cigg. Vädret var mulet, och eftermiddagen och kvällen den 5 oktober hade jag fått se mer regn än jag någonsin sett innan. Det fullständigt öste ner vilket resulterade i att den 7 oktober svämmade älven över i Byske.

Efter kaffet där den 6 oktober tog jag kameran med mig, och gick ut. Jag ville gå ner till älven ensam lite, och bara stå där…

Precis på den här platsen den 6 oktober 2012 blev jag kär i Norrland. Det var en sådan overklig känsla samtidigt som det var så vackert omkring mig.
Åbyn är vackert, och trots att väder och vind gjorde allt för att man inte skulle trivas så blev jag förälskad där.

Kanske för att sorgen efter dig var så starkt, men där vid Åbyälven kände jag en sådan närhet bara. Med vad riktigt vet jag inte, men jag blev bara så enormt tagen. Naturen struntade i om jag var ledsen. Älven forsade fram så som den alltid gjort, och runt mig hade hösten tagit fart. Jag hade aldrig innan upplevt en sådan höst, och det var bara så mäktigt och så vackert. Där var allt som det alltid varit, och befrielsen över att ha kommit ifrån det overkliga en stund kändes så enormt skönt. Jag kände en sådan enorm tacksamhet mot din pappa och Jenny som låtit mig sova över där och det hade varit så skönt att få se allt. Att ha fått se mer från det som varit ditt liv. Samtidigt just där var de skönt att vara ensam vid älven. Det var bara jag ihop med Västerbottens natur, och tårarna bara rann på mig, och samtidigt i hopplösheten var det så vackert.
Senare gick jag och StorJenny en promenad runt Åbyn, och ju mer jag såg desto mer förälskad blev jag i omgivningen.

Ja, där och då blev jag kär i Norrland, och jag skulle få se mycket mer av naturen, men ett år senare….

Jag besökte Norrland 2 gånger snabbt under året som gick men då på grund av möten, och några direkta kort togs inte, men i Juli 2013 kom jag åter till Västerbotten, och fick jag uppleva den norrländska högsommaren, men först när jag återvände besökte jag Costas. Det enda ställe i Umeå du brukade prata gott om, och vilket kaffe dom har! Första gången jag var där var den 4 oktober 2012, och sedan dess är jag stammis när jag är i Umeå.

Costas ser inte ut längre som det gjorde när du levde, men jag tror att om du levt och besökt det idag så hade du tagit barstolen närmast ytterdörren så att du samtidigt kunde suttit och pratat med Tommy.
Även utsidan ser annorlunda ut idag än vad det gör på det här kortet. De har byggt en stor uteservering och där har jag suttit många gånger nu. Det har ju blivit en tradition för mig att skriva till dig från Costas, och vi får väl se om jag får chans att göra det igen.

Den 31 juli 2013 besökte jag Åbyn igen. Vi åkte igenom när vi skulle fara mot Älvsbyn och jag ville bara stanna till snabbt.
Jag gick ner till den plats jag stod vid den där dagen året innan den 6 oktober, och nu var allt lugnare.
Älven rann sakta, och vädret var bättre men känslan, den där så speciella känslan, ja den fanns där än.

Här skulle jag kunna leva kände jag. Bort från stadens stress och jobbigheter. Bort från alla människor och bara leva för mig själv. Här var jag ett, och igen kände jag en tacksamhet mot dig för trots allt hade jag ju aldrig fått se detta, och känna detta, om vi inte träffat på varandra.
Samtidigt kände jag att jag antagligen inte fått se det här om du levt, men det vet man ju inte.

Senare den dagen var vi framme vid det som faktiskt är den största naturupplevelse i mitt liv, Storforsen.
Jag kommer ihåg när vi parkerat bilen vid Storforsens Hotell och man såg forsen där borta. Det var så vackert! Efter en stund for vi upp mot fallets början och det första man hörde när man klev ur bilen var forsens dånande. Känslan när man senare kom fram till forsens början går inte beskriva. Jag blev så tagen, och kände samtidigt en sådan ödmjukhet inför naturen. Kraften i forsen var så enorm, och landskapet runt om så vackert.

De andra ville ta bilen tillbaka ner, men jag vill gå. Så jag gick ner utmed forsen och igen kom tårarna för där slog det mig igen att utan dig hade jag aldrig fått se detta. Vad jag hade velat se detta ihop med dig Daniel. Jag bar mitt smycke runt och höll i det med ena handen.
Men mitt i allt det där fanns också hela tiden känslan av att inte orka mer. Gång på gång dök tanken upp att om jag hoppar här slipper jag allt. Jag slipper sakna dig, och jag slipper åka tillbaka till helvetet i Göteborg. Jag skulle bli fri, och visst ville jag bli fri!
Jag hoppade aldrig Daniel utan jag gick ner sakta och njöt av naturen runt mig. Sedan dess är Storforsen ett ställe jag ständigt saknar och vill återvända till. Tyvärr fick jag aldrig se det i sommar, och jag vet inte om jag kommer få se det igen, men det är den vackraste plats på vår jord och har blivit en del av mig.

Denna kväll fick jag också uppleva den norrländska natten när den är som vackrast.
Kortet är taget klockan 23 på kvällen och himlen var helt bedårande. Färgerna och ljuset blev nästan trollbindande.
Mycket mörkare än så här blev inte natten, och än en gång blev jag så tagen och ville aldrig mer åka hem.

Kortet är taget vid sjön Burträsket. Där bodde jag dessa dagar, och vad vackert det var!
Förutom vid din begravning har alltid Norrland visat upp det bästa väder som finns. När det varit för varmt i övriga delar av landet har graderna lagt sig perfekt för mig när jag varit där uppe, och så har det varit varje gång. Kanske är det du som styr vädret Tussen min, om det är det så tack!

Jag skulle få se mer av färgerna som Norrlands himmel skapar.
Sommaren 2014 var jag i Umeå igen, och den 31 juli hade vi haft regn en kort stund på kvällen. När jag sedan gick utmed Umeälven dök regnbågen upp på andra sidan, och himlen var alldeles röd. Det är svårt att visa med en billig kamera, men jag hade aldrig sett en sådan himmel innan. Jag satte mig ner på en dyblöt bänk och bara, tja, satt där. Jag blir så lugn där uppe och trots att jag då står mitt i en av de största städerna i Norrland så bjuder naturen på ett sådant skådespel.
Kanske kändes det extra speciellt för det såg ut som att där regnbågen gick ner mot marken är ungefär där Fiskegränd ligger. Kanske var det en hälsning från dig. Mörkret kom till slut men jag satt där en lång stund bara, och bara njöt och kände mig ett med allt.

Två timmar senare hade det röda ljuset försvunnit och mörkret hade som sagt börjat komma. Fast så mycket mörkare än så här blev det inte.

Jag fortsatte då min vandring. Jag har alltid samma väg som jag brukar gå för mig själv när jag är i Umeå, och det har blivit en tradition för mig. Jag går över broarna, och bara ser mig omkring och finns. Ett bra sätt att smälta intryck och tankar som finns och som kommer upp när jag är där uppe. Det blir som om alla saker man upplever läggs i en mixer och under mina promenader så blandas allt ihop, och fördelas i de olika delar av hjärnan som de ska läggas på plats i. Att sedan sommarkvällar och nätter i Norrland verkligen är fantastiska gör ju inte direkt saken sämre och blir en sådan enorm näring för mig. Kanske också för att kontrasten till det jag inte tycker om blir så stark, och medan kylan från så många människor slagit ner mig gång på gång har istället naturen och dess kraft rest mig igen.

Juli 2014 var inte den första gången jag var i Norrland detta år. Den 5 maj åkte jag upp också, då i all hast för att jag kände att jag ville och behövde. 33 timmar stannade jag, och det första jag gjorde var att vårstäda hos dig.
När jag kom upp så slog det mig vilken skillnad det är på Norrland, Skellefteå denna gång, och Göteborg. För när jag lämnade Götet var det grönt överallt och våren hade slagit igenom totalt. I Skellefteå kändes det mer som början på April. Inte ett löv syntes än, och det var fortfarande ganska kallt. Däremot fanns ljuset där, det ljus som jag lärt mig älska så, och kvällarna var redan ljusa.  Det första kortet ovan är på min favoritkyrka som ju finns i Skellefteå, och bilderna efter den är från området runt om. Klockan var mellan halv nio och nio på kvällen när jag tog dom. Trots det kala och lite kyliga landskapet älskade jag att bara sitta där och njuta. Dagen efter for jag till Umeå och sedan hem igen. Snabbvisit som sagt…

Jag ska snart avsluta den här lilla fotoresan men vill ändå lägga upp några kort till…
Det här t.ex är ett sådant kort som ibland kan få mig att le. Det är taget vid kyrkbron i Umeå i början på augusti 2013. Jag gillar det här kortet även om det egentligen inte är direkt snyggt, men det får mig att tänka på en sak:
Tänk vad vi skulle ”bråkat” om Umeå om jag hade kommit dit tillsammans med mig. Jag hade antagligen redan efter promenaden mellan centrum och Fiskegränd brustit ut i ”Men hur kan du inte tycka om det här Daniel”, och sedan hade jag velat se allt, och du hade antagligen inte uppskattat det lika mycket som jag. Kanske hade min fascination för naturen och allt kunnat smitta av sig lite för kanske hade du då sett att allt med Norrland inte var skit, men det vet jag ju inte. Vi var ju båda ganska duktiga på att vara dåliga på att se saker ur ett bredare perspektiv, och särskilt sånt som handlade om oss själva. Vitt eller svart är/var ju vår livssyn.

Jag avslutar med lite fler bilder från Storforsen. Denna gång tagna i September 2013. Hösten hade verkligen kommit till Norrbotten då, och forsen var mycket lugnare än när jag besökte den 2 månader tidigare det året. Det gjorde inte det vackra mindre, och allt var fortfarande bedövande. Storforsen är som du var Daniel. Vacker, mäktig, och ibland lugn men alltid underbar, och alltid fanns det något nytt att lära sig om dig.

Jo, Norrland har verkligen satt sig i mitt hjärta, och jag är så glad idag att jag fått ta del av denna fantastiska natur. Jag är också så tacksam för de som gjort så att jag kunnat få se alla platser jag besökt för det finns ungefär 1000 andra kort att visa, men det besparar jag dig 😛

I allt sorg har dessa upplevelser hjälpt mig så för det går inte glömma vilka enorma besvikelser jag känt dessa 2 år. Dels allt skitsnack om mig om att jag ska ha varit sexköpare, värre saker än så, knarkare och så vidare. Självklart har det inte direkt hjälp mig, och att det är människor som samtidigt kallar sig för vänner till dig som legat bakom något av det värsta skitsnacket förklarar ju en hel del om varför du så gärna ville därifrån. När allt känts som jobbigast så har just naturen där uppe hjälpt mig för jag har samtidigt aldrig varit på en plats där jag känt mig så sanslöst ensam som just uppe i Norrland. Naturen fick mig att känna mig lite mindre ensam, och till slut landade jag i verkligheten. Idag kanske det absolut största känslorna runt upplevelserna lite mer lugna, men det kanske också beror på att jag idag landat i hur saker är och kommer förbli.
Den verkligheten är att jag har några få vänner där uppe. Sedan har jag dig där, och att ha fått besöka dig, ja till och med sova en natt bredvid dig vid din grav, ja det betyder mycket. Din grav kommer jag besöka så länge jag kan och jag kommer alltid se till att det är fint där. Jag behöver också få åka till dig ibland, men när det blir nästa gång vet jag inte. Det kan ta lång tid med tanke på hur mitt liv ser ut just nu. Sedan kommer ju dagen då jag själv inte är i livet längre, och då blir vi grannar. Då kan vi hälsa på varandra när vi vill för jag vill leva för evigt i Norrland och varför inte då göra det i närheten av dig, min tuss. Därför har jag skrivit i min sista vilja att jag vill bli spridd vid Sävenäs Kyrkogård och så är det bra med det. Att veta att jag sedan får uppleva de där sommarnätterna för evigt gör mig glad, och faktiskt lugn.

Men nu får det räcka för idag. Du har antagligen redan tröttnat på det här inlägget för längesen, men jag behövde bara skriva lite.
Hade behövt dig här nu Daniel inför de prövningar som framtiden har för mig.
Hur det kommer gå vet jag inte, men går det inte ses vi snart….

Älskar dig, in i evigheten

/Walle