Till Daniel: Rädd för framtiden

Jag saknade dig så natten som var, och har gjort hela dagen idag.
Därför var det skönt med ett avbrott från allt ikväll tillsammans med Henke. Vi åt middag ute och var sedan och lyssnade på ett föredrag med Stephen Fry live från London.
Under små stunder kunde jag slappna av och vara bara, men det var bara under några få stunder.
Jag är glad att jag var ute med Henke idag i alla fall. Vi åt gott och gick sedan till Bee och tog en kaffe.
Det stället ger mig fortfarande en sådan stark känsla i magen.
Tänk så ofta man varit där genom åren, men den gången som sitter kvar i minnet är den 3 september 2012. Platsen där vi satt då på var tom nu, och direkt kom minnena över mig. Hur vi åt middag och tog en öl ihop, och du lite sött sade ”Jag bjuder”, och slängde fram ditt kort. Minnena hur vi sedan gick in på Bee och du sprang omkring och planerade allt inför den 12 september….

Jag är så rädd Daniel, så fruktansvärt rädd.
Jag är rädd för framtiden för allt mer känner och inser jag att den framtiden inte på något sätt kommer bli som jag vill, eller hoppats på.
När du försvann trodde jag att framtiden för mig skulle bli att arbeta med och mot all det jag fått uppleva. Jag ville få berätta din historia, men också andras. Jag ville påverka folk och samhälle om att det som sker just nu på våra psykavdelningar och hur samhället behandlar människor med psykisk ohälsa inte är något annat än samhällsmord.
Jag ville bygga upp en förening som skulle bli en nagel i ögat på de som inte vill ta sitt ansvar, men allt mer inser jag att så kommer det inte bli för min del för mitt liv kommer istället….tja stanna upp.
Jag har snart inget jobb för tillbaka till äldrevården kan jag inte gå med värken som jag har, och jag vet att ingenting annat kommer erbjudas. När det gäller livet utanför jobbet så är det som sagt…..ingenting…..och det kommer bli värre.
Jag önskar så du var här nu så jag kunde dela detta med dig för du kunde lugna mig på ett sätt ingen annan kunnat, men du är inte här och hur jag ska göra vet jag inte.
Jag har några få som jag pratar med och som stöttar och medan de försöker få mig att tänka framåt och sluta oroa mig så befinner jag mig helt i det låsta stadie jag nu befinner mig i.

Nej, inget blev som jag ville Daniel. Ingenting i mitt liv har blivit som jag ville. Två gånger har jag varit på väg att gifta mig, och bägge gångerna klev döden in som sällskap istället. Jag har drömt om att skriva, men vem fan vill läsa vad en patetisk hysterisk fjolla som jag skriver. Jag har haft drömmar men alla har grusats och kvar finns jag, mitt i den hög av gyttja som gruset bildat. Där sitter jag nu, och är livrädd för framtiden och för mig själv.

Jag sjunker och även om jag många många gånger dessa 2 år varit djupt nere känner jag själv att jag allt mer närmar mig det som antagligen inom psykologins underbara värld kallas för suicidal. För jag ser inget ljus längre. Jag ser inget hopp längre utan allt blir bara svartare och svartare, och jag isolerar mig allt mer.
Jag försöker tänka att den och den skulle bli så ledsen, och den och den behöver mig, men jag själv då? Vad behöver jag? Att leva med den här ångesten, sorgen, depressionen och alla de här tankarna blir till slut övermäktigt, och jag önskar att folk runt om mig fullt ut för en liten stund kunde förstå hur fruktansvärt jobbigt jag har det är något är ovisst. Fast jag kan inte kräva av någon att de ska förstå det för jag förstår det knappt själv.
Hur många gånger sade vi ”Ja men precis så känner jag!”, eller hur många gånger brast vi ut i ”Ja men sån blir jag också” när vi pratade om oss själva under våra samtal Daniel? Så lika vi var, och som vi förstod varandra.
Det som ligger över mig nu hade inte du kunnat hjälpa mig med heller, men du hade kanske förstått mig bättre. Kanske ibland bättre än jag själv gör det.

När det blir som mörkast försöker jag tänka på de som finns i mitt liv. Jag tänker på Henke och hur han skulle klara det. Jag tänker på Kevin och Jennie, och på mamma. Ja, jag tänker på andra vänner som kanske skulle bli ledsna, men kan jag leva på grund av andra? De kommer alla ha sin framtid, men min…. hur blir det med den?
Ja, jag är rädd Daniel. Walle är inte den där starka Walle längre. Kraften är slut, och just nu är jag rädd för mig själv. Jag är rädd när jag går här i lägenheten och väntar och tänker, och jag är rädd för när den ångestattack kommer som får mig att gå över gränsen.

Jag ser på kortet på dig som hänger ovanför skrivbordet. Det där, för mig, magiska kortet som jag tog snabbt kvällen den 11 augusti. Där vid mitt köksbord. Jag ler och får tårar i ögonen på samma gång. Där var jag lycklig Daniel, så förbannat jävla lycklig. Jag tror det var sista gången jag var lycklig, eller nej…
Jag var också lycklig den 1 sep, den 2 sep, den 3 sep, och på morgonen den 4 sep…..
Sedan slutade jag vara lycklig, och tja….någon riktig lycka har jag inte känt sedan dess.

Men jag tänker inte ge upp än Daniel. Även om jag ibland drömmer om att vi ses igen så tänker jag inte ge upp än. Jag vill försöka, ja jag vill försöka ett tag till. Det är jag skyldig mig själv mest. Kanske är det just det jag lärt mig detta år tussen min: Att se mig själv, och kanske är det därför jag är så vilsen.
Men jag vet en sak, och det är att om framtiden blir som jag tror då ses vi snart för då orkar jag inte mer.

Godnatt min finaste ängel. Nu ska jag lägga mig i min säng och jag vet att jag kommer gråta. För det gör jag varje natt sedan några veckor tillbaka. Det är den enda fasta punkt jag har just nu, gråten.

Älskar dig, in i evigheten

/Walle