De senaste dagarna har varit skit. Ja riktigt riktigt skit.
Kanske är den min fina kombinerade lunginflammation, öroninflammation och luftrörskatarr som satt sina spår för jag har varit fullständigt slut.
Resan till Norrland knäckte mig verkligen fysiskt denna gång, men å andra sidan kändes det inte lika jobbigt psykiskt att komma hem.
Eller hem och hem…
Vart är jag Daniel? Vart finns jag? Och lever jag?
Ibland undrar jag väldigt mycket över det sista. Vad är egentligen ett liv?
Här sitter jag nu, och känner mig jävligt ensam, men samtidigt läser jag hela tiden hur jävla älskad jag är och ska jag vara ärlig mot dig så äcklar det mig lite.
Av någon anledning lyckas jag träffa människor som verkar trivas i att vara i någon form av jojo-relationer. Ena dagen hör jag hur fantastisk jag är och sen PANG byts det ut mot ena sidan iskyla eller så får jag veta hur totalt värdelös jag är.
Tänker på förra veckan till exempel, som fredag den 12 september. Då får jag läsa att jag minsann är ”bästa vännen”, och visst låter det väl rart Daniel?
Jo, det var då det, men sen hände något och ja…..så är det med det.
Nej jag lever inte, för det här är fanimej inget liv och egentligen ska jag väl inte ha något liv. Jag ville ju inte leva när vi möttes, och vill egentligen inte leva nu.
Det blir helt sjukt egentligen när jag tänker på att jag desperat försöker skriva och engagera mig i andras väl när jag själv undrar varje dag varför jag ens ska kliva upp.
Samtidigt tornar de mörka molnen upp sig igen, och gamla saker gör sig påminda. Saker som jag inte orkar med just nu, men har inget val.
Fan vad jag saknar dig Daniel. Fan vad jag saknar att ha någon som jag kunde prata med om allt detta nätter som dessa. Fan vad jag saknar att inte ha dig på min datorskärm, i min soffa eller mitt emot mig i köket där vi kunde dela allt. Fan vad jag saknar det!!!
När det blir så här undrar jag också meningen med varför vi möttes. Om vi inte gjort det hade jag varit fiskmat idag och sluppit allt det här. Nu ska jag sitta här ensam och bara sakna och försöka hitta någon jävla form av liv igen, men jag vill ju inte. Nej, jag vill ju inte hitta det för jag vet ju inte ens vad ett liv är längre.
Alla är skittrötta på mig, det vet jag. Eller de flesta i alla fall och jag blir allt mer tillbakadragen. Jag spelar bra, som vanligt. Jag spelar stark och rask, och har svaren på alla frågor, men ibland skulle folk se mig. Jag somnar hopkrupet som ett litet barn på nätterna och jag gråter mig till sömns. Jag är rädd för något som jag inte ens vet vad det är, och jag väntar bara på slutet.
Så känns det, och så är det och det känns och är förjävligt.
När jag satt hos dig förra veckan kände jag mig närmare dig än någon annan i mitt liv. Där fick jag städa och göra fint hos dig, och sedan bara sitta där, och senare på kvällen lade jag mig en stund där. Jag kände mig så nära dig då, och hade också den där rösten i mig som sade att ”Där ligger den ende som förstod mig”. Tänk min bäste vän är död, och har varit död länge men är ändå närmare mig än någon annan.
Du lämnade mig till en jävligt vilsen framtid Daniel. Det hoppas jag du förstår. För jag är vilsen, ledsen och rädd, och mest rädd är jag för mig själv just nu. Jag är rädd för morgondagen, för gårdagen och för framtiden, och mest är jag rädd för jag vet inte om jag vill ha någon framtid. Jag vet inte ens om jag vill ha en dag till samtidigt som jag inte kan göra något åt det nu.
Ska sova nu, eller försöka i alla fall. Hostar som en idiot just nu, och jag har nog hostat sönder alla blodkärl jag har i halsen för det skvätter fan blod när jag hostar nu.
Men skitsamma…
Vi ses snart min tuss.
I evigheten
/Walle
