Hej min tuss.
Det är dagen efter och jag sitter på Costas och håller traditionen vid liv att skriva lite till dig då. Costas var ju liksom det enda ställe du brukade tala gott om här uppe, och jag måste väl erkänna att ju mer jag är i Umeå desto mer förstår jag dig att du ville ner till sydligare breddgrader.
Är förkyld som tusan, och har feber just nu. Jag skulle nog inte sovit hos dig häromnatten, men det var i vilket fall som helst mysigt på sitt sätt. Är dessutom glad att jag fick åka till dig.
Ja trivs att åka till Skellefteå ibland. Det är ju där du är och när jag vandrar omkring där blir jag så lugn. Undviker allt och alla mest just nu men att få åka till dig, och sedan vandra utmed älven ger mig en sådan ro. En del tycker säkert att jag åker till dig alldeles för ofta, men det skiter jag i.
Jag har lärt mig det allt mer Daniel. Att skita i vad folk tycker om mig, och när det gäller Skellefteå är det ju så att jag numer har dig där och ingenting annat. Hade du levt hade jag å andra sidan antagligen knappt sett Skellefteå alls, och det vet ju alla som kan våga se saker från hur de är.
Igår höll jag tal. Det kom fler än jag trodde det skulle komma på vår manifestation, och det är jag självklart glad över. Jag skulle inte ens under pistolhot kunna berätta exakt vad jag sade, men folk verkade nöjda i alla fall, och blev rörda. Jag hoppas de blev det för din, och andras öde, är värda att bli rörda över.
Jag kände en sådan kraft igår, och kände hur stark min vilja är att arbete med det här på heltid. Tänk om vi kunde få något stort bidrag Daniel så man kunde ägna en stund av sitt liv på heltid åt det här. Tänk om man kunde få jobba med detta hela tiden. Jag vet att jag kunde bidraga till att göra nytta och skillnad. Ja, jag vet att jag kunde göra något bra helt enkelt.
Idag när jag gick genom stan på väg mot Costas så mötte jag några som log emot mig, och två kom fram och tackade för igår. Det värmde och gav mig ännu mer kraft.
Det kom många du kände igår. Savannah, Hanna, Mary, Sara och andra som du lärde känna i slutet var med. Tommy gick ifrån Costas en stund och även Linda var med honom. Det var fint gjort tycker jag. Det blev en blandad skara och även om manifestationen i sig inte handlade just om dig så var det många där som delade sorgen, och där 12 september alltid kommer stå för något jobbigt och hårt.
Själv försökte jag vara så avstängd som möjligt för jag kände under hela dagen att om jag krashar så kraschar jag totalt, och det hade jag ingen lust med just då i alla fall.
Allt det där kom inattt….
Av någon anledning inföll den här dagen med stora solstormar vilket resulterade i norrsken, och när jag gick vid älven i natt sprakade himmeln upp och då kom det. Då bröt jag ihop och grät för det som jag själv förlorat den här dagen. Då var det inte längre ”Vi som förlorade Daniel” utan just då var det jag som grät för det jag förlorat. Då brände mitt Walentine & Daniel smycke på halsen på mig, och jag tänkte på hur livet blev. Då kände jag hur fruktansvärt det är att min/vår bröllopsdag är just den 12 september. Då kom allt, och jag fick sörja dig. Jag fick gråta för allt som jag förlorat, och jag kände hur jag saknade vår relation, och det som var vi. Jag saknade våra samtal i mitt kök, våra nattliga samtal över Skype, våra stunder i min soffa där vi satt och pratade om livet, döden, kärleken och allt annat. Jag saknade dig något så oerhört mycket, och jag grät mer än jag gjort på flera år.
Efter det gick jag bort mot kyrkbron och såg det förbannade sjukhuset uppe på kullen och skrek rakt ut ”Jag HATAR ER JÄVLA MÖRDARE. BRINN I HELVETET MED ER!”
Efter var jag helt slut, men samtidigt lättad för det var en stor klump som släppte i bröstet då. Jag behövde det och kanske har jag också börjat lära mig att låta mig vara ledsen ibland.
Om 2 dagar åker jag tillbaka till Göteborg, och det känns inte lika jobbigt denna gång att lämna Umeå. Jag ska ju på kalas på måndag! Kevin fyller ju 5 år och jag har köpt presenter här uppe till honom. Tänk att han blir 5 år Daniel! Han är stora killen nu!
Jag kan också lämna Umeå med en stolthet i mig. Ser jag tillbaka på de här åren så kan jag säga att ingen slagits för dig som jag gjort. Ingen har gjort så mycket som jag gjort, och ingen har försökt göra det bästa av en pissig situation som jag gjort. En del tycker säkert att man ska släppa och gå vidare, och till dem säger jag ”Men gör de då, vem stoppar dig?”. Jag har valt ett annat sätt, och om det är rätt vet jag inte men jag har i alla fall valt det sättet. Utan problem har det inte varit, och Gud hjälpe mig vad skit jag har fått, och får emellanåt fortfarande men idag lyssnar jag inte mer. Jag är som jag är, och det är ju faktiskt på grund av hur jag är som gjorde att vi fick den relationen vi fick. Emellanåt får folk utbrott och då är jag djävulen själv, men jag skiter i det nu. Det är ju fritt att läsa det jag skriver, och det är fritt att bry sig.
Jo jag är stolt just nu, och vill väl tro att du sitter i din himmel och är lite stolt du med.
Nej min skatt. Nu ska jag plocka ihop och gå och lägga mig lite. Har feber ju och som man är jag döende nu 😛
Jag saknar dig Daniel. Saknar dig något så oerhört mycket, och ibland vill jag fortfarande inte tro på att du inte är här. Ibland vill jag tro på att om jag skriver ett sådant här brev till dig så kommer du svara, men kanske gjorde du det igår. Kanske gjorde du det genom att göra himmelen grön. Kanske gjorde du det genom att ge mig kraft så jag kunde hålla mitt tal. Kanske gjorde du det och gör det så att jag orkar fortsätta.
Fast jag önskar att du var här hos mig, och att du satt mitt emot mig på Costas just nu. Att vi gick tillsammans nere vid älven, och att vi sedan flög hem ihop till det som faktiskt var ditt hem när du dog, Göteborg. För jag kommer alltid alltid alltid tycka att den finns en stark cynisk ironisk känsla av att du ligger i Skellfteå, och den känslan kommer nog aldrig släppa tror jag, men jag kommer hälsa på dig igen, och igen och igen. För det är så man gör när någon man älskar inte är i livet, och det är så jag behöver göra för att få kraft för det är ju så älskade Daniel att…
Jag älskar dig, in i evigheten
/Walle
Tack Walle för ett underbart gripande tal i går och tack för att du är den du är – en helt fantastiskt människa med talets gåva och ett hjärta av guld.
Tillsammans ska vi inom 12 Septemberrörelsen fortsätta vår kamp för en bättre psykvård i Sverige och inte minst i Umeå. Tillsammans ska vi bygga broar och värva folk till föreningen samt upplysa omvärlden om att vi finns.
Som närstående till någon som mår väldigt dåligt i perioder, som inte får den bästa hjälpen som hon så väl är värd, som har levt ett självdestruktivt liv under många år och som har suicide försök bakom sig, så känner jag starkt för detta.
Ni läsare kan gärna titta in på min blogg och följa familjens och dotterns kamp till ett tillfrisknande från det självdestruktiva beteendet som vi alla involveras i på ett eller annat sätt.
http://cajsawarg.blogspot.se/