Jag besökte Donsö idag och vi gick en stund runt på ön, och till slut kom vi fram till kyrkogården.
Jag tycker om att gå på kyrkogårdar. Det är rofyllt och man känner en sådan vördnad när man läser på gravstenarna över människors öde.
Idag när vi gick där stannade jag till vid denna familjegrav. Jag reagerade på namnet Klara Josefina och stod en stund och bara såg på graven.
Sonen deras blev bara 23 år gammal, och jag tänkte på Klara Josefina och hur hon hade mått efter det. Hennes man Axel avled också ganska tidigt och jag tänkte på hur hon orkade med att förlora två personer så tätt inpå.
Levde hon ensam sedan i 26 år? Brukade hon besöka graven ofta här där hennes son och senare make låg? Grät hon? Vad tänkte hon på då? Hade hon någon med sig som var ett stöd för henne?
Jobbade hon tillsammans med sin man fiskhandlaren i hans butik kanske. Vad gjorde Klara Josefina de långa kalla och blåsiga vinternätterna ute på Donsö? Tog hon färjan in till stan kanske? Kanske gick hon på kondis med sina väninnor? Fick hon stöd när sonen Gunnar gick bort så ung?
Ja, frågorna bara kom över mig när jag stod där. Det var så sorgligt bara, men samtidigt kände jag att nu är dom alla tre samlade igen.
Jag vet inte vem Klara Josefina är men tycker om henne i alla fall. Just där och då tyckte jag jättemycket om henne, och kände så med henne.
Innan jag lämnade kyrkogården gick jag fram och rättade till en av blommorna, klappade stenen försiktigt och bugade mig.
Nu är du med din familj, kära Klara Josefina, och jag hoppas du är lycklig i all framtid
