Idag för två år sedan, den 8 juni 2012….
”Snart ska du få träffa min syster, och så självklart Kevin” sade Daniel och log innan vi gick in på Liseberg. Han var så glad att jag äntligen skulle få träffa de två han pratade om så mycket.
Ja, jag fick träffa hans syster, och jag fick träffa Kevin, som det första han gjorde sprang fram till Molblol Danne medan Daniel skrek ”Keeeviiiiiin”. Vilken kärlek det var att se, och vilken lycka det var att bevittna.
Ja, det var den dagen då också Jennie och Kevin kom in i mitt liv. Det var en underbar dag på Liseberg där jag och Daniel åt smörgårsbord medan Jennie och gänget såg på Evert Taube, och efteråt kunde inte Daniel erkänna att han tyckt det var skoj när vi var där tidigare på dagen
Det var en dag då Daniel och Jennie åkte Balder, och jag och Daniel åkte senare Lisebergsbanan i det värsta regnoväder jag någonsin åkt karusell i.
Ja, det var den dagen jag fick träffa de som idag betyder så mycket.
Aldrig kunde vi då veta den sorg vi skulle tvingas dela, men inte heller visste vi om den vänskap vi själva skulle få.
Tiden går så fort, och idag är inte Kevin så himla liten längre. Idag hejar han ”på de gula”, och han växer så det knakar. Ja tiden går, och livet fortsätter.
Fast idag minns jag de tiderna, och idag gråter jag. För jag önskar så vi kunde äta mer smörgåsbord, och jag önskar så att jag fick höra Daniel skrika ”Keeeviiiin” fler gånger. Jag önskar så att jag fick uppleva flera dagar som den.
Älskade Daniel, du är så saknad.
