Det är början på eftermiddag och jag drabbades av någon form av akut saknad av dig.
Kom att tänka på datumet och kom då att tänka på hur sanslöst trött jag var den här dagen för 2 år sedan.
Vi hade haft en ”liten” telefonstund på en så där 15 timmar dagen innan, och jag blev väckt klockan 11 sen med ”Hej de e Daniel va gör du?”.
Jo, jag saknar dig, och jag saknar oss. Gud, vad jag saknar oss just nu.
Det är så mycket som hänt i mitt liv Daniel och som jag skulle vilja berätta för dig.
Gud! Jag brukar skriva att ingenting händer men inget kunde egentligen vara mera fel för det händer ju saker hela tiden ungefär så ibland tror jag att jag behöver en paus från allt.
Jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv sedan jag var uppe hos dig för tre veckor sedan. Jag har lärt mig mycket om min sorg, mitt liv och min framtid. Jag tvingades inse att det liv jag befann mig i inte på något sätt fungerade och människor som fanns i mitt liv enbart verkade göra det för att förstöra för mig. Människor som saknade all form av respekt för mig och min person, och som enbart pratade med mig för att fördriva tiden när inget annat fanns att göra. Människor som jag under ett tag såg som äkta men som idag lämnat ett spår efter sig som enbart är mörker och förvirring. Än en gång Daniel fick jag också erfara hur lätt jag glöms bort och hur lätt man byter ut mig mot något roligare.
Framförallt har jag lärt mig att det hål som du lämnade i mig inte kan fyllas av någon annan men däremot kan jag kanske försöka hitta någon som kan ge mig något annat.
Under en lång tid efter din död letade jag efter dig. Ja just dig.
Någonstans försökte jag desperat fylla mitt liv med någon som jag kunde få känna samma känsla av tillhörighet med som jag gjorde med dig. Jag lurade mig själv enormt, men har också fått betala ett högt pris för det.
Jag letade efter någon som kunde få mig att känna mig så som du gjorde. Någon som kunde få mig att känna mig mindre ensam för det är väl kanske det som är mitt problem: Jag känner mig alltid ensam. Även när jag har folk omkring mig känner jag mig ensam, och så har det nog alltid varit.
Jag lurade mig själv Daniel när jag trodde att jag kunde hitta dig hos någon annan för ingen var och är som du, och kanske är det just det som är den stora lärdomen från de senaste 3 veckorna. Det var som ett korthus som skakat länge men som sedan föll ihop, och vet du? Det korthuset vill jag inte bygga upp igen.
Men mitt liv vill jag bygga upp. Jag vill ha en framtid, och jag ska försöka hitta en. Hur vet jag inte, men skam den som ger sig.
Fast mest har jag lärt mig dessa veckor att ingenting kan bli med någon som det var med dig, och det känns ändå mitt i all sorg faktiskt bra för det gör ju att jag kan minnas dig för den du var, och det vi var. Jag har slutat leta efter någon kopia av dig, och det kanske är den viktigaste lärdomen. Ingen är som du, och ingen kan bli som du.
Nu kan jag lämna det bakom dig, och jag tror faktiskt att dessa 3 veckor fått mig att ta ett stort steg i mitt liv, och ett steg i min sorg.
Kanske är det också därför jag just nu saknar dig så mycket. Jag saknar vår vänskap och våra samtal. Jag saknar dig, och även om det känns ruttet känns det också skönt att kunna sakna dig och hålet och tomheten i mig värker, men den värker därför att du var äkta. Du är det enda riktigt äkta som funnits i mitt liv på många många år, och för det Daniel….
Älskar jag dig, in i evigheten
/Walle
