Det är kväll, och jag känner mig ganska nöjd just nu.
Det har varit en bra dag idag Daniel, och mest bra har den varit för att jag av olika anledningar som jag inte kan skriva om här fått bekräftelse på att lite av allt det jag försökt göra det senaste året burit frukt.
Du har ju inte varit den ende jag bråkat för/om/med det senaste året, och medan de människorna som utrett ditt fall gjort vad dom kunnat för att fortsätta förnedra dig och agera på alla sätt som ständigt är slag under bältet så har det gått bättre på andra håll.
Samtidigt planerar vi nu en manifestation i Umeå den 12 september. Hur den kommer se ut eller bli vet vi inte än, men det planeras för fullt, och det fick mig att fundera lite idag…
Vad ska jag göra med allt som jag lärt mig, sett och upplevt det senaste 1 1/2 året Daniel?
Att jag bara tänker släppa det finns inte på kartan, men hur ska man kunna vända allt detta till något bra för framtiden.
För jag tänker aldrig agera som att du dog av hög ålder eller blev påkörd av en buss. Samhället tog ditt liv, och det tänker jag fortsätta påminna samhället om. Samtidigt vill jag vända allt till något bra. För du var ju, och är ju, inte den ende som stupade under, och varför ska jag egentligen luta mig tillbaka och acceptera det?
Hela mitt egna liv blev förstört på grund av hur du blev behandlad. Varför ska jag acceptera det och varför ska jag inte göra vad jag kan för att andra ska slippa gå igenom samma skit? Jag anser, och kommer alltid anse, att vi har ett ansvar för hur vi vill att vårt samhälle ska se ut, och det samhälle jag fick en inblick i tack vare det som drabbade dig är ett samhälle jag i alla former hatar och föraktar. Då är det min plikt att försöka ändra på det som inte är bra anser jag. Att gömma sig bakom att det är för jobbigt eller att ”Jag har så mycket annat att göra” köper jag inte. Jag har inte för mycket annat att göra för den delen heller.
Jag har inga barn, jag har ingen familj, och jag har ingen som kommer finnas kvar efter mig. Däremot finns det människor i min närhet som jag älskar och som har barn, och jag vill att deras barn ska bli vuxna i ett samhälle som inte behandlar folk som samhället behandlade dig. Så enkelt är det.
Jag försöker inte få någon gloria runt skallen, men på samma sätt som jag en gång i tiden slogs för HBTQ-rättigheter så vill jag idag slåss för andra människors rättigheter. Jag har verkligen inte valt att bli inkastad i det här, men jag fungerar inte på det sättet att jag kan sitta still och bara acceptera när jag ser något förjävligt ske.
Jag har lärt mig så oerhört mycket det senaste året Daniel, och den kunskapen vill jag förvalta och utveckla. Jag vill arbeta med det jag lärt mig, och förhoppningsvis på vägen kunna göra så att någon annan räddas. För om ett liv räddas så har det varit värt det.
Din död kommer jag kanske aldrig komma över helt, men för mig kommer du för alltid leva kvar om jag kan använda den kärleken jag kände och fortfarande känner för dig till något bra.
Jag har fått så enormt mycket skit Daniel från olika håll och det får jag kanske räkna med. Jag har blivit anklagad för den grövsta man kan anklaga någon för samtidigt som jag fått veta att ungefär allt jag gjort varit fel, men idag lyssnar jag inte på det längre.
Idag gör jag det jag det som jag känner är rätt, och jag gör det för min skull och för den relation vi hade.
Fan du fick mig att ta reda på allt om vad en monitor var och hur skiten användes i amerikanska inbördeskriget! Det har liksom ingen annan fått mig att göra 🙂 Det var sånt som var vi, och det var sånt som gjorde att jag började leva upp igen.
Så ja, jag vill använda mig av det jag lärt mig, och det du lärde mig och jag vill väl försöka göra, som det så vackert heter ”Samhället bättre”. Jag vet ju dessutom att jag inte är ensam, och det känns bra.
Det jag vet är att den 12 september i år kommer det, om jag själv lever och har hälsan, brinna 1523 ljus samtidigt någonstans i Umeå. Ett ljus för varje person som 2012 tog sitt liv enligt samhället. Frågan jag då vill att folk ska ställa sig är:
Hur många ljus hade vi sluppit tända om vi haft en fungerade psykvård?
Hur många ljus hade vi sluppit tända om samhället tagit psykisk ohälsa på allvar?
Hur många ljus hade vi sluppit tända om vi alla tagit vårt ansvar?
Inom mig kommer jag då också önska att ljuset som är ditt aldrig någonsin hade behövts tändas. Jag vet att jag då så starkt kommer stå där och önska att jag aldrig ens behövt veta det jag vet nu, men samtidigt vet jag också att jag kommer vara stolt över att stå där nu när saker är som de är.
Så svaret på frågan: Vad gör vi nu då blir egentligen ganska enkel.
Vi gör samhället bättre Daniel
Du och jag, in i evigheten
/Walle
