Hej Tussen.
Idag åkte jag till Kungsör, och där fick jag höra en historia som berörde mig så djupt…
För 40 år sedan blev två tvillingpojkar påkörda i Kungsör i en korsning, och en av pojkarna avled. Sedan dess står hans bror varje dag stilla och ser över korsningen och ser om han kan se bilen igen som dödade hans bror. Han står bara där tyst och ser ut och han är känd överallt i området.
När vi sedan kom till korsningen stod han där. Han såg sliten ut och var skäggig, ja ovårdad skulle väl en del säga, men där stod han bara och tittade.
Det gjorde så ont i mig när jag såg honom. Där har han stått i 40 år sedan hans älskade syskon togs ifrån honom och han kommer säkert stå där tills han inte längre själv finns kvar.
Jag vet inte varför jag berättar om honom, men hans historia rörde mig så bara. I all den sorgen och smärtan finns det en sådan stark kärlek som aldrig dör, och det berörde mig bara.
Kommer någon minnas oss Daniel om 40 år?
Kommer någon sörja oss?
När blir sorg galenskap?
Sånt tänkte jag på när jag såg mannen i Kungsör. Han som varje dag står tyst och stilla och ser bilarna köra förbi. Han som vill se bilen som förstörde hans liv.
Tänk att kärlek kan vara så starkt.
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
