Till Daniel: Tänk om dom visste Daniel

Stod utanför mitt jobb igår och rökte.
Då kom dom där tankarna över mig igen. Tankarna som säger hur jag ska göra, hur jag ska gå tillväga och hur jag ska klara det…

Jag mår bättre nu. Det säger folk till mig. Dom förklarar att det syns på mig och märks. Det syns att jag mår bättre.
Tänk om dom visste.
Du visste Daniel. Du visste hur jag mådde när vi träffades, och på samma sätt som du lät mig få inblick i ditt mörkaste rum och i dina mörkaste tankar, ja på samma sätt lät jag dig komma in i mina. Jag delade saker med dig som jag inte delat med någon annan tidigare, eller efteråt.
Så många dom nätterna som vi satt uppe, och vi kunde hålla föredrag för varandra om hur vi kände och tyckte om saker och ting, och den andra lyssnande och förstod.
Du visste att jag redan gett upp när vi träffades, och på samma sätt visste du att jag gav allt en chans till när du kommit in i mitt liv. Sedan försvann du, och varför skulle jag då leva? För varför lever jag Daniel?

Daniel, jag vill dö.
Det handlar inte om att jag lever i en värld där jag går omkring och tror att livet efter detta finns. Jag tror inte på sånt. Det handlar inte om att jag är någon patetisk fjant som springer omkring och snyftar ”Utan Daniel kan jag inte leva”, men visst visade vi bägge två att vi inte kunde leva utan varandra. Din hälsning den 12 september 2012, ja den visade det. Vi behövde varandra Daniel, och jag lika mycket dig som tvärtom.

Den här sidan finns inte för att jag tror att du i en himmel någonstans sitter och läser det här. Den här sidan finns delvis som terapi för mig själv, men den har också blivit mitt sätt att få säga det till dig som jag inte hann eller som kommit upp efteråt. Detta är mina djupt personliga tankar och känslor.

Jag vill dö, jag vill faktiskt det.
Jag har människor i mitt liv som jag vet skulle blir förkrossade om jag försvann, men jag drar mig allt mer undan alla. Jag gör mig allt mer försvunnen ur folks liv så att dom efteråt inte ska känna att det var något att sakna. För jag tror ärligt egentligen inte att jag är så mycket att sakna. En fet, vidrig, ful, äcklig människa som någon gång i sitt liv fick för sig att han skulle visa med hjärtat vad han kände för människor, men det äckliga yttre han fick bära överskuggade hjärtat.
Se på en del av dom som kallar sig för dina vänner. Till och med dom anser ju att du omöjligt kunde ha fallit för ett äckel som jag, och det är väl egentligen det enda jag håller med dom om. Jag är ett äckel.

Mina sömnproblem är inte bättre, snarare tvärtom. Jag sover när kroppen är så sjukligt trött så den mer eller mindre rasar ihop. Jag ligger vaken men visar inte att jag är vaken. Senast idag gjorde jag så. Henke viskade tyst ”Walle” innan han gick, men jag låtsades sova. Jag låtsas allt hela tiden. Allt är ett spel.
Jobbet är ett enda stort skådespel där jag med all kraft jag har spelar ”walle”, och när jag sedan lämnar huset är jag hur slut som helst. Det samma med det mesta jag tar för mig nu. Jag spelar teater för jag orkar inte visa folk hur jag mår.

Jag längtar så tills jag slipper vakna igen. Jag längtar så efter att få gå och lägga sig och att ens hjärta under natten bara slutar slå och man äntligen får gå in i det eviga mörkret.
Den dagen kommer komma snart, och jag kan inte knappt vänta på det.

Jag kommer nog inte hälsa på dig fler gånger Daniel, inte i Sävenäs för jag kommer nog inte till Norrland mer. Jag har gjort mitt, och när svaren kommer på detta års kamp, ja sen är det slut. Jag gjorde vad jag kunde, och du ska veta min tuss att känslan av att ha fått slåss för dig som det sista man gjorde, den känslan gör mig stark och stolt.

Livet är tillbaka där de var före tiden med dig. Livet blev som det var då.
Det liv som jag så önskar snart är över.

”Döden skrämmer mig inte, utan vägen dit är det som gör mig rädd”
Det är ett bra uttryck, och stämde så väl med mig en gång i tiden.
Nu är jag inte rädd längre för jag har redan gått den vägen…

Älskar dig, in i evigheten

/Walentine