Du hade mössa på dig.
Riktigt varför förstod jag inte, för det var hur varmt som helst.
Jag kände inte igen dig först, men sen sade vi lite blygt ”Hej” och kramade varandra ännu blygare.
Sen åkte vi till stan, och det tog någon timme för att sen bli som vanligt.
Det var som om vi känt varandra hela livet, och vi pratade på som om vi aldrig gjort annat.
Kanske var det där mitt liv förändrades, kanske var det där mitt liv slutade vara som det alltid varit. Kanske var det där bitarna lades på plats. Den veckan Daniel, den glömmer jag aldrig.
Du var så glad att vara här, och jag var så glad att du var här. Det var veckan jag började kalla dig för tussen, och det var veckan du åt surströmmning med din syster och det var veckan du och jag började vår resa ihop på riktigt. En resa som inte var som någon annan resa jag gjort i hela mitt liv.
Saknar dig Daniel, vill inte att det ska vara slut. Vill inte att det inte ska bli fler resor.
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
