Idag gick jag som du vet i Slottsskogen en stund. Funderade och tänkte och till slut kom tårarna. Jag saknade dig så otroligt där jag satt på en sten lite för mig själv.
Kanske är det extra jobbigt med tanke på vilken vecka det är och hur allt ändrades så idag för ett år sedan och vad som sedan kom att ske dagen efter.
Kanske var det därför det kändes så konstigt när en snövit duva just då landade precis bredvid mig. Först stod den bara där men började sen picka efter mat i marken och gick sakta runt om mig.
Jag är inte troende, och tror verkligen inte att vi kommer tillbaka om andra djur fast ändå kände jag mig så nära dig just där och då.
Det var som att du var med mig, och det kändes bara så starkt.
Fan Daniel, du skulle ju vara här nu!
Idag pratade jag med en som du lärt känna lite grann. Vi pratade om hur du ville bort från Umeå, långt bort från Skellefteå och långt bort från Norrland. Du hade även där berättat hur du bara ville till Göteborg och starta om.
Varför ville ödet så annorlunda? Varför fick du aldrig chansen? Varför fick vi aldrig chansen på det vi planerat?
Jag saknar dig idag, just nu mer än på länge. Min egen ensamhet sitter som en tjockt lager omkring mig och det kväver mig ibland. Saknar att ha en vän som dig som man alltid kunde prata med.
Folk man trodde man lärt känna visade sig försvinna, och nu har jag tröttnat på det. Jag tar bort dom ur mitt liv för gott och så får de va bra med det. Kvar är jag här nu ensam men det är väl mitt lott i livet: Alla jag älskar dör, så är det.
Vad jag önskar ibland att jag fick vara där du är nu, tillsammans med dig.
I morgon kommer det bli ännu jobbigare. Det känner jag redan nu, men det är bara att bita ihop. Jag ska lägga mig snart och tänka på vad jag tänkte på idag för ett år sedan…
”SHIT! I morgon kommer Daniel hit”
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
