Precis bredvid jobbet ligger en liten kyrkogård och en gammal kyrka. Ja du såg ju den när du var här, vi stod ju bredvid och rökte ihop med Amal då.
Mitt på kyrkogården ligger en liten minneslund där jag brukar sätta mig ibland. Ibland sitter jag där bara några minuter och ibland längre. Ibland gråter jag som ett barn, och ibland sitter jag bara tyst. Ibland pratar jag med dig, eller med Mia och numer med Patrick.
Idag satt jag där ett bra tag. Jag var ledig 2 timmar på dagen så efter jag slängt i mig lite lunch så gick jag en promenad runt området och kände bara hur den där sorgen kom över mig igen.
Har känt mig extra nere idag. Kanske för att min feber är tillbaka och för att den tar på en, men också för att det idag är den 4 mars.
Idag är det sex månader sedan jag sade meningen ”Om du åker ifrån mig nu så dör du Daniel. Det går åt helvete om du åker tillbaka till Umeå”.
Jag hatar alla dessa dagar där man minns allt så jävla väl och där allt känns så extra jobbigt.
Jag hatar också att jag inte vet hur jag ska känna inför att jag fick rätt. Jag hatar att jag visste och kände att det skulle gå som de gick, och jag hatar att du hade en hel jävla sjukvård runt dig som lät det hända. Jag hatar ignoransen du möttes av och jag hatar att ingen såg det som vi 90 mil ifrån såg.
Saknar dig idag, liksom jag gjorde igår och som jag kommer göra i morgon.
Älskar dig, in i evigheten
/Walentine
