Hur går man vidare Daniel? Den frågan fick jag anledning att ställa mig den här helgen på fler sätt än ett.
När vet man om man sörjt klart? När vet man att man kommit till den punkt som sätter just punkt, och där man inser och känner att den man sörjt är död, och man accepterar det? När vet man om det känns som att livet nu går vidare?
Vad gör man när man samtidigt känner sig rädd för att låta det gå vidare. Vad gör man när man känner att man saknar den tiden vi kände varandra så enormt så man inte riktigt vill släppa den. Vad gör man när man inser och samtidigt förstår att man måste? Vad gör man när man inser att man är kvar här, men det är inte du?
Frågorna är så många, och svaren är så svåra att finna ibland.
Jag är rädd Daniel. Jag är rädd för världen där ute. Jag är rädd för världen som jag efter den 12 september tvingades tillbaka till. Under några månader slapp jag den världen, men nu är den tillbaka. Nu är den där världen där som jag aldrig trivdes i, den där världen som skrämde mig, tröttade ut mig och som sakta kvävde mig. Den där världen som gjorde att jag inte kände mig nyttig eller nödvändig för någon. Du fick ju mig att känna mig nödvändig. En del, uppenbart ganska många om man följer flödet på QX och bland folks kommentarer, verkar tro att jag helt snöat in mig på om vi var ihop eller inte. Dom verkar tro att vårt giftermål var det viktigaste som fanns för mig, och det enda som betydde något. Tänk så synd att dom inte var med redan i mitten på juni då. Tänk om dom hört det där samtalet när du ringde 6:50 på morgonen. Det samtalet som var resultatet av några av dina andra ”vänners” sanslösa attityd och handlade mot dig. Då var jag vännen du sen ringde, vännen och ingenting annat, och det var just det som var grunden hos oss.
Det är också det jag saknar mest. Jag saknar våra kvällar och nätter. Våra samtal där vi gav varandra stöd, tröst och roade varandra när vi egentligen tyckte att vi inte hade så mycket att roa oss med. De där kvällarna när vi glömde av oss och plötsligt var klockan 5 på morgonen. Det saknar jag.
Känslan av ensamhet ligger fortfarande så enormt starkt över mig. Även när jag umgås med människor känner jag mig ensam. Fortfarande vill jag ringa dig, berätta om min dag och fråga hur din dag varit. Gud, jag saknar till och med att vara orolig för dig ju!
I maj kommer jag upp till dig. Jag kommer besöka din grav den 14 maj. Detta har jag bestämt för jag måste få säga farväl. Med tanke på begravningen så måste jag få ta farväl på mitt sätt. Min samtalskontakt tyckte det var en bra idé, men vad gör jag under tiden då? Ja det vet jag inte, men det lär jag väl komma på kanske.
Ibland känns det som att livet gått vidare. Jag gråter inte lika hysteriskt längre, men ändå ibland så kommer tårarna. Då kryper jag ihop i min säng, lyssnar på George Michael och kramar pippidockan. En del nätter är sådana bara, och jag låter dom vara såna.
Jag pratar inte med så många mer om något faktiskt. Jennie är väl den du känner som jag pratar mest med men till henne behöver jag bara säga, ”Inatt var de skit”, och så vet jag att hon förstår. Vi behöver oftast inte säga mer än så, vi förstår ändå.
Jo, man går väl vidare, små steg i taget kanske. En del dagar är bra, andra skit, andra skitbra och vissa skitdåliga. Men ändå går man framåt. Fast allt blev så fruktansvärt mycket tråkigare utan dig Daniel. Tänk om du bara för en sekund kunde släppt din syn på dig själv och sett att du var älskad på alla sätt som du så drömde om att vara älskad: För den du var.
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
