Vet du vad Daniel, jag har börjat lära mig en sak tror jag. Jag har slutat, eller i alla fall börjat försöka sluta slåss mot väderkvarnar.
Ok, du fattar inte vad jag menar, det inser jag, men jag har i alla fall det.
Bilden där, kommer du ihåg den? Den är tagen den 8 juni i år. Högst upp i Lisebergshjulet var vi, och jag tog några bilder på dig också. En av de bilderna är bilden på din minnessida på Facebook.
Det var en kul dag, den 8 juni. Det var dagen vi lekte på Universeum, käkade smörgåsbord, blev fullständigt dyngsura i regnet och så vidare. Det var också den dagen jag träffade Jennie och Kevin för första gången.
Dom träffade jag idag föressten, tillsammans med Johanna och Simon.
Honom känner du inte, men han är snäll. Jag är ganska säker på att du skulle gillat Simon faktiskt 😛
Nåväl, tillbaka till mina väderkvarnar då.
Jag är ganska, för att inte säga fullständigt, värdelös på att ibland se vad jag har. Istället lägger jag ner alldeles för mycket energi på att se vad jag inte har. Där är vi extremt lika du och jag.
Jag har faktiskt haft samma problem när det gäller dig och oss. Jag har hakat upp mig på fel saker, funderat på fel saker, grunnat på fel saker och tänkt i banor som varit åt helvete för destruktiva för mig själv.
Vet du vilka som fått mig att inse det? Jo, dina vänner Daniel.
Fattar du vilka underbara människor du hade i ditt liv? Antagligen gjorde du inte det fullt ut, men du var ju också ganska värdelös på att se sådant som var positivt, ännu en sak som vi är så lika på. I alla fall har jag pratat mycket med dom och dom har fått mig att inse det, hur jag själv gömmer mig bakom någon fasad av negativt tänkande mot mig själv och sånt runt om mig. Jag har samtidigt stenhårt hävdat mig, oss och vår relation. Fast samtidigt som jag gjort det har jag dessutom tryckt ner den och försökt få den att inte verka så speciell.
Vem försöker jag lura frågar jag mig nu? För visst fan hade vi en speciell relation, och det vet ju vi utan att behöva gå in på några detaljer. Ändå har jag av någon anledning varit så dubbel till allt, och det har sårat mig enormt. Jag har själv tryckt ner mig i skorna, och jag har ingen lust att sitta där nertryckt. Snacka om att vara självdestruktiv!
En vän till dig sade till mig häromdagen att jag bär dubbel sorg. Jag bär sorgen efter dig men bär också sorg för en framtid som aldrig blev av. Visst är det så. En annan vän till dig sade ”Det är bara du som inte ser det Walle” när jag pratade om känslor. En tredje vän pratade om hur det kunde blivit om du stannat kvar här, och så vidare. Flera av dina vänner som kände dig har försökt få mig att fatta, och då jag är ganska trög uppenbart tog det ett tag innan det gick in. Sedan är det väl klart att konversationer som innehåller meningar som ”Jaha, skulle ni gifta er. Så tokigt för jag vet ju att han gilla mig mest”, gör det kanske lite förvirrande ibland.
Så jag ska försöka att sluta slåss mot monster som inte finns, och töntarna som faktiskt finns ska jag skratta åt. Allt det här har dina vänner lärt mig, stöttat mig i och hjälpt mig med. För Gud vad de funnits där för mig Daniel. När jag träffar dig igen kommer jag skälla ut dig, det ska du ha klart för dig. Först för vad du gjorde den 12 september, men sedan också för att du inte lät oss träffas alla när du levde. Fattar du hur jävla kul vi kunde haft ihop! Fattar du hur jävla bra du skulle mått! Du skulle haft ett gäng med människor omkring dig som sket i hur du såg ut, vad du sade och gjorde. Det skulle ha varit ett gäng som älskade dig exakt för den du var, utan krusiduller. Samma människor som idag sörjer dig för den du var, skulle då ha levt med dig för den du var.
Ja, jag försöker Daniel. Ibland kraschar jag, men ibland försöker jag jobba med mig själv. Jag hoppas du förstår hur svårt det är att lära gamla bögar att sitta, men jag försöker så gott jag kan.
I allt detta är jag fortfarande ledsen, men det känns annorlunda idag. Det är som att min sorg idag är lättare att bära samtidigt som den är tyngre. Den är lättare för att det känns mer äkta, men samtidigt tyngre för att jag allt mer inser vad jag förlorat. Fast den sorgen får jag ta för jag har ju inget val direkt men det är samtidigt ”enklare” att sörja något när man faktiskt vet vad man sörjer.
Ikväll gick jag igenom en sak. Jag gick igenom natten den 12 september. Jag kollade en sak jag inte tänkt på innan och ännu mer fick jag bekräftat hur nära vi var, ändå fast vi var så långt ifrån varandra. Jag fick en bild av timmen mellan 3 och 4 på natten och den gjorde mig ledsen men gav mig också ännu mer känsla av just vår närhet. Helena var med mig när jag gjorde det, och vi kände båda en sorg men också ännu en bekräftelse. Allt kunde ha slutat så annorlunda, och just nu vet jag en sak. Du hade varit i Göteborg nu om du fått leva. Den saken är helt klar oavsett vad din läkare må ha sagt till dig på tisdagen.
Allt det jag såg ikväll fick mig ännu mer att inse att det dina vänner nu sagt till mig i snart två månader stämmer och jag är en dåre som inte tagit åt mig av det. Det ska jag som sagt försöka ändra på nu.
För jag behöver som sagt lära mig en sak Daniel. Jag behöver lära mig att ibland se livet, sanningen och saker för va de är, och inte vad min ruttna självkänsla säger till mig. Jag borde be min ruttna självkänsla att dra åt helvete ett tag. Jag tror jag skulle må bättre då faktiskt och kanske kunna lära mig att se saker, inte bara om dig, för vad de är.
Tror det skulle ha varit väldigt nyttigt och jag får väl försöka ta små steg i taget.
Nu ska jag sova, eller försöka sova i alla fall. Det går så där med sömnen.
Som du vet har jag tagit en 2 veckors paus när det gäller boken, men det är väldigt nyttigt. Det har gett mig lite tid till tankar och funderingar som jag tror varit nyttigt, men sedan ska jag berätta din historia igen. För den är värd att berättas. Världen ska få veta vilken människa du var, och världen ska få lära sig av den. För det ville du. Det sade du i maj, och det sade du sista gången till mig den 2 september.
Älskar dig Tussen, för alltid, in i evigheten
/Walentine
