Av alla kort som du lade upp på dig själv blev detta med en gång ett av mina favoritkort.
Gud vad söt du var i dina glasögon Daniel. Jag kommer aldrig glömma när du för första gången visade dig i glasögon på skype. Du hade huvudvärk och berättade att du egentligen hade glasögon men ”int ville ha dom”. Jag tjatade som sjutton på dig att du skulle ta på dig dom och när du gjorde det blev jag bara helt ”aweeee” för något sötare hade jag aldrig sett.
Sedan dagen efter det tog du det där kortet på dig och lade det på Instagram och Facebook med texten ”Jo haha, jag har faktiskt glasögon :D” Jag kommer ihåg hur jag skrattade då, och bara tyckte så mycket om dig.
Jag vet inte Daniel om livet jävlas med mig eller om det bara är djupt sjukt perverst.
Det vi pratade om i mitt kök i början på juni, nu är det här igen…
Jag hade behövt dig här nu. Jag hade behövt känna meningen att leva just nu.
Du gav mig en sådan mening, och jag har inte riktigt hittat någon annan sedan du lämnade oss.
Vet du, det känns som att alla andra gått vidare men jag står kvar på samma plats. Saknar jag dig för mycket? Är jag fast i min sorg? Är jag sjuk? Är jag patetisk?
Jag tycker inte att jag fastnat. Ja, jag gråter över dig än ofta, men är det fel då? Får man inte göra det?
Ja, jag skriver ofta till dig och om dig, men det är ju mitt sätt att få ur mig allt. Jag vill skriva om detta nu, är det fel? Vad ska jag skriva om? Saker som inte intresserar mig. Jag har alltid skrivit från hjärtat, och just nu är du i mitt hjärta fullständigt.
En vän till dig sade något klokt häromdagen. Hon sade att jag saknar dig på två sätt. Jag saknar det vi hade, men också det vi skulle fått. Jag tror hon har rätt i det. Eller jag vet att hon har rätt i det för jag trodde vi skulle vara där för varandra, att du blivit en del av min framtid.
Jag känner mig så där liten igen nu, och när jag känner mig sådan så känns det bara som att det är du och ingen annan som kan få mig att sluta känna mig liten, och du är inte här.
Jag insåg en sak idag Daniel, jag är tillbaka till början på maj, och jag känner just nu i denna stund samma känsla som jag kände då: Jag vill inte leva längre
För varje dag blir jag mer och mer ”jag skiter i vilket”, samtidigt som jag försöker gömma det bakom en fasad där jag slåss, och så vidare, men mitt eget liv, det är ingenting värt mer.
Jag är nog inne i något mer än sorg, jag är nog inne i en depression och det skrämmer mig. Det som skrämmer mig mest är just det faktum att jag faktiskt inte längre bryr mig om jag vaknar mer.
Det var inte så här det skulle bli. Det var verkligen inte så här det skulle bli, men det blev så.
Snälla Daniel, rädda mig 🙁
