Klockan är redan morgon, och jag sover inte. Kan omöjligt somna idag, men jag får väl skylla mig själv.
Jag hörde dig prata idag Daniel. Jag hörde på det där radioprogrammet som du var med i, och varför jag var så dum så jag lyssnade på det vet jag inte, men det var rent idiotiskt. För jag är självklart inte redo för det än, inte på långa vägar. Det var så fruktansvärt smärtsamt att höra din röst, och det blev inte bättre av att höra det du pratade om. Jag tänkte så på det vi pratade om, och hur dina tankar och känslor då brukade låta. Jag tänkte på alla våra nätter och dagar i telefon, på skype, och här i Göteborg.
Jag önskar så Daniel att jag hade bättre självkänsla. Jag önskar så att jag kunde ta åt mig av det som vi hade och sedan bara stanna där, utan att fundera, tänka och grunna på något annat. Ibland blir jag så förbannad på mig själv för att jag inte klarar av det. Jag lägger ner min energi på människor som inte förtjänar den, och lägger ner energin på några få som försöker ta ifrån mig den Daniel jag kände och hade. Jag blir bara trött på mig själv men får väl jobba med den biten. För det handlar ju som sagt mer om min egen syn på mig själv än på något annat. Vi talade ju mycket om självförtroende du och jag. Ja vi talade ju mycket om precis allt, mycket och länge.
Jag tänker ibland, eller ganska ofta, på våra nätter. Tänk så många gånger vi låg där och du sen förändrade dig och demonerna kom. Hur du alltid då ställde frågan ”Varför lever jag Walle”, och hur du satte dig upp i din säng och jag visste att nu skulle natten bli jobbig men vi klarade oss alltid igenom dom. Vi klarade oss igenom dom genom att prata, sjunga, skratta och ibland gråta. Vi klarade oss igenom dom utan Lyrica, utan Xanor, ja utan piller i någon form. Vi klarade av dom för vi hade varandra. Folk frågar mig ibland hur jag orkade, och svaret är så enkelt. Jag klarade det för att vi blev en, och vi var tillsammans. Då fanns ingenting annat i världen än du och jag, 90 mil ifrån varandra men ändå tillsammans. Där motade vi bort demonerna och vi gjorde det därför att jag vet att du visste att jag brydde mig. Du behövde inte vara snygg för mig. Du behövde inte vara naken, kåt, glad, sprallig, cool eller något. Du kunde vara allt det om du ville, men du kunde också vara allt annat. Därför klarade vi nätterna ihop. Vi klarade dom för att jag vågar påstå att din och min relation var en av de få äkta relationer som vi haft. Kanske blev det också så jobbigt emellanåt just på grund av det. För vi var inte vana vid det. Vi var inte vana vid kärlek utan krav, och den kärleken som vi byggde upp växte upp snabbt och den handlade inte om sex, och den handlade inte om att behöva spela ett spel. Vi behövde inte spela. För det var ju mycket i ditt liv som var spel.
Daniel var alltid så glad heter det, men de som kände dig, de som orkade lägga ner 3 sekunder av sitt intresse insåg att du inte var så speciellt glad men du dolde det väl.
Som din vän skrev ”Han hade inget annat val än att dölja sin sorg bakom sitt skratt”. Det stämmer så väl.
Med mig kunde du skratta, men du kunde också gråta, och du visste att jag fanns där även när du var ledsen. Du kunde visa dina svaga sidor, och du visste att jag respekterade dig i alla fall. Du lät mig ifrågasätta dig och du lät mig säga saker som kanske ingen annan vågat säga till dig. Det var det som byggde vår relation, men den gick också åt andra hållet. Även du kunde ifrågasätta mig, skälla på mig och säga till mig när jag ADHD’ade bort i flum. Allt det hade vi, och allt det hade vi ihop du och jag.
Därför gråter jag nu, för jag vill ha det tillbaka och jag vill ha dig tillbaka. Jag vill inte att det här ska vara slut. Vad ska jag göra nu Daniel. Vad ska jag göra med mitt liv? Jag är kanske sjuk igen Daniel, jag vill ju ha dig här nu. Jag vill du ska finnas här och stötta mig. Jag vill inte ta detta ensam. Fattar du det, jag är ensam. Det gör så ont just nu, ondare än på flera veckor. Jag sitter här i min soffa med datorn framför mig och försöker skriva något men det blir bara flum. Fan, tårarna rinner så jag ser knappt skärmen och jag har panik.
Jag pratade med en vän idag som kände dig väl. Han sade att varje gång jag tvivlar på oss kommer han påminna mig om motsatsen. Han berättade att du berättat vad du kände för mig när ni stod och rökte under hans köksfläkt. Att du älskade mig för jag såg igenom dig, jag accepterade dig för den du var och jag fanns där för dig och att jag älskade dig för den du var. Därför ville du gifta dig med mig hade du sagt.
Jag blir så glad när jag hör sådana ord, för det värmer mig att veta att du faktiskt förstod det. Att du faktiskt insåg hur jag kände och tyckte. Ändå kommer min dåliga självkänsla in och förstör emellanåt.
Kanske ska jag be om ursäkt när jag tvivlar på dig Daniel, men samtidigt är det väl inte så konstigt. För jag har heller aldrig haft någon relation med någon som dig innan, och en del saker med dig var speciella. Det kan vi ju vara överens om. Jag tänker så på sista veckan, men samtidigt behöver jag ju inte ens där undra vad som gällde när jag tänker efter.
Jag såg ju dig på nätet. Jag såg dina statusuppdateringar och jag såg hur olycklig du var. Jag vet att du efter mitt mail på lördagen blev ”ledsen och förvirrad” och jag vet att du även på söndagen hade ”Ledsen” som status på QX, oavsett vad du må ha hittat på den kvällen, och jag vet hur den kvällen slutade när kvällen blivit natt och ångesten tog över. På måndagen hade du statusen ”Förtvivlad” och sedan blev det tisdag och sedan….
Kanske är det så Daniel att vi under sommaren växte ihop så starkt så vi inte klarade oss utan varandra. För en sak är klar: Jag är på så många sätt död jag också. Jag må andas, och jag må ha ett hjärta som slår, men det är också allt. Själen i mig är inte närvarande just nu. Vart den är vet jag inte, men i mig är den inte.
För jag satt där mitt emot dig den 4 september. Jag satt där på golvet med en jävla glasskiva i foten som jag ju fick efter att jag trampade på ett glas men som jag inte orkade bry mig om just då. Jag var förtvivlad och hade försökt få ångesten och den rena psykosen du uppvisade att försvinna och jag grät och sade ”Lämnar du mig nu dör du Daniel. Åker du tillbaka till Umeå kommer det gå åt helvete”. Det var exakt de orden jag sade, och det var exakt så det slutade.
Jag försöker inte få mig att bli mer betydelsefull än vad jag är. Alla som känner mig vet att jag normalt brukar glömma av min egen betydelse i ungefär allt, men när det gäller oss så tror jag faktiskt att vi var så viktiga för varandra. För det var vi två i en värld som inte riktigt förstod sig på oss, eller brydde sig.
För om jag dog idag Daniel så skulle samma sak hända med mig som har skett med dig. Folk som inte bryr sig ett jävla skit om mig skulle plötsligt bli mina närmaste vänner. De skulle gråta stora tårar för min skull och Gud vad de skulle sakna mig. Ja, Walle skulle plötsligt bli världens viktigaste person i deras liv, men nu när jag lever så har de ingen aning om hur jag har det. För där Daniel alltid var glad i folks ögon, där är Walle alltid den som är engagerad. Walle ordnar allt, men hur Walle mår, det skiter man i. Folk som säger sig ha känt mig i flera år skulle skriva fina ord och lägga in bilder på änglar och så vidare, men om någon av dom skulle få frågan ”Hur mådde Walle den sista tiden” så skulle ingen av dom kunna svara. På samma sätt var det för dig. På samma sätt var vi så lika. Vi var lika ensamma i en värld som vi kanske heller inte förstår. Idag säger folk att de önskar att de kunde fått dig att vara kvar. Ja, varför gjorde dom inte det då? Varför försökte dom aldrig se den Daniel som jag såg så lätt.
Därför blev jag så ledsen idag när jag hörde radioprogrammet för det var så sorgligt att du behövde ringa dit. Det var så sorgligt att du kände att du just där inte hade någon annan att ringa till. Hade vi känt varann då hade du ringt mig, och jag hade lyssnat. Sedan hade vi skypat och sedan somnat. Vi hade lagt oss, tittat på varandra och lett mot varandra och sagt godnatt och sen ”Jag älskar dig”, och sedan hade vi sträckt fram handen som att vi rörde vid varandra. Så som vi alltid gjorde.
Det kan ingen ta ifrån oss, och jag önskar bara att min självkänsla, eller självplågarwalle, kunde ge fan i att ständigt försöka ta det ifrån mig.
Älskar dig Daniel, saknar dig mer än någonsin i natt. Gråter mer än jag gjort på länge och sörjer dig mer än vad jag gjort på länge.
Älskar dig in i evigheten
/Walentine
