Sista dagen i London då. I morgon åker man hem.
Ägnade stora delar av dagen åt att gå. Jag har nog vandrat någon mil eller två idag.
Jag inledde med att ta tuben till Covent Garden och sedan vandrade jag omkring mest och tittade på folk och affärer innan jag gick mot Soho. Gud vad jag älskar Soho. Bohemer, homosexuella och porrgalningar i en salig blandning. Satte mig på ett cafe och skrev lite och det kändes faktiskt helt ok.
Efter en stund där så fötterna fick vila så bestämde jag mig för att fortsätta ner mot Piccadilly och vidare mot drottningens lilla stuga. Sedan vidare mot Trafalgar och sen vete fan hur jag gick men jag gick fel, fick gå så det kändes som att jag skulle hamna i Skottland och gick sedan hem genom Hyde Park till hotellet.
Kändes skönt att bara gå och gå, låta hjärnan och tankarna ha sin gång. Ibland, särskilt i Hyde Park, kom tårarna men jag lät dem komma. Vädret har varit helt underbart dessa dagar och det var bara att sätta sig och låta känslorna ha sin gång en stund.
Allt mer landar man i att Daniel är borta. Nu finns istället de där funderingarna på hur han hade det de sista timmarna, och det vill jag bara skaka av mig, men jag kan inte. Det var ju då, när han mådde så dåligt som jag skulle finnas där, men denna gång fanns jag inte där.
Ja, jag lägger skuld på mig själv, och jag vet att jag inte ska göra det, men jag gör det i alla fall. Det är så mycket jag funderar på just nu, och mycket kommer inte få svar. Oron jag nu känner är hur jag ska få råd att ta mig till hans begravning, för jag måste få säga farväl men vet inte om jag kommer kunna klara av att betala resan. Samtidigt känner jag mig så tveksam till att möta alla. Hans familj vill jag gärna träffa men resten. De som nu skriver spaltmeter med hyllningar till honom, var va dom när han levde?
Ibland känner jag att jag kände en annan Daniel än dom, och så var det nog. I vilket fall, och oavsett vilken Daniel jag kände så älskade jag honom, och antagligen mer än vad jag själv förstått.
Chamilla sade idag att det var klokt av mig att åka till London och kanske har hon ändå rätt i det. Jag har känt mig enormt ensam men samtidigt har det gjort att jag själv tvingats möta sorgen och ta itu med den direkt. Här har man kunnat gråta och göra vad jag velat, och det är det jag gjort.
Nu ska jag hem i morgon, och då ska jag hem till ett liv när jag nu verkligen vet att jag aldrig mer kommer få något telefonsamtal som inleds med ”Hej de e Daniel” på norrländska. Det kommer ta tid att vänja sig vid det. För även om vi inte pratade när han gick bort kände jag någonstans att allt inte var över för det. Nu är det över, och mitt liv kommer aldrig mer bli det samma.
Daniel förändrade mig, hur vet jag inte än, men han förändrade mig.
Jag saknar honom så enormt mycket just nu. Jag vill han ska vara här. Jag vill stå utanför hotellet och röka med honom och sen gå in och lägga mig och bara hålla om honom. Så som vi gjorde sista söndagen han var nere. Så som vi gjorde för att hålla demonerna borta från oss bägge. Så som vi gjorde på vårt sätt. Vårt Walle och Daniel sätt som vi brukade säga.
Fy fan, allt känns bara fel
